Mats Werner

”Triple play JAZZ PIANO Vol. 2”
(Dragon DRLP13)

Till Annmari - Fem svarta, en vit - Do you remember the last silence? - Valiha boogie - Fingerspelet - Ballad för Laila - En lycklig skit - Tre-flugor-i-en-smäll-blues

Lasse Werner (p) Spår 1 och 7
Bobo Stenson (p) Spår 5 och 6
Jan Wallgren (p) Spår 2,3 och 4
Alla tre på spår 8

Inspelad på Konserthusets Grünewaldsal den 20 Februari 1976

Konvolutet avslöjar:

”I Stockholms Konserthus, Grünewaldsalen, fredagen den 20 februari 1976, klockan 19.30, sattes det hela igång - Pianoafton eller ”Tre flugor i en smäll” med Bo Gustav ’Bobo’ Stenson, Jan Edvard ’Janne’ Wallgren och Lars Olof ’Lasse’ Werner, framförande oomkullrunkeliga verk av egna och andra.
Så här presenterade dom sig på det programblad, som stacks i händerna på den tillströmmande massan:

Bo Gustav Stenson föddes 4 augusti 1944. studier för bl.a. Werner Wolf-Glaser, Gunnar Hallhagen samt vid Bombay Free school of Music. Medverkar bl.a. i gruppen Rena Rama, Jan Garbareks kvartett samt Bernt Rosengrens grupp. Har framträtt i en mängd olika sammanhang, så t.ex. med G.Fors, B.Fredriksson, G.Hampel, R.Mitchell, S.Getz,  F.Brinner, D.Gordon, G.Burton, A.Farmer, D.Cherry, Sh.Jordan.....dock aldrig med Seymor Österwall.

Jan Edvard Wallgren föddes 21 februari 1935. Pianostudier för tant Karin, Fröken Jansson på Söder, gerda Swedjemark samt Robert Riefling (2 ggr). Kompositionsstudier för Alan Hovhaness. Wallgren har de senaste åren i huvudsak framträtt med egna grupper. tidigare har han framträtt med bl.a. T.Jederby, G.Vernon, E.Thelin, G.Törner, K.Lindgren, B.Ernryd ....dock aldrig med Seymor Österwall.

Lars Olof Werner föddes 24 maj 1934. Studier för fröken Selander samt Lennie Tristano (per koorespondens). Har varit lärare till Stanley Cowell. Framträder med egna grupper under samlingsbeteckningen ’Lasse Werner och hans vänner’. Har framträtt med bl.a. L.Young, D.Ellis, D.Liebman, O.Donner, L.Konitz, G.Törner, P.Holland, S.Getz, D.Gordon, I.Sulieman, K.Krogh, D.Gillespie, M.Jackson, Z.Sims, K.Clarke ....dock aldrig med Seymor Österwall.”


OJs Anita Westin recenserade själva konserten så här:

”Pianoafton i Konserthuset. 20.2. visade almanackan när detta evenemang gick av stapeln, som förmodligen är det första i sitt slag i detta majestätiska hus. Pianisterna var Lasse Werner, Bobo Stenson och Janne Wallgren som framförde oomkullrunkeliga verk av egna och andra under rubriken ’Tre flugor i en smäll’.
Det var pianisterna själva som tagit initiativet och hyrt Grünewaldsalen. Ekonomiskt har de hittills fått stå för kalaset själva. Även om publikstillströmningen var god, så gick det väl inte ihop riktigt och om bidrag inte strömmar till, så står man inför det faktum att att här har musiker ställt upp till folks förnöjelse och själva varit tvungna att betala för att få spela, vilket nog är bakvända världen.

Evenemanget var oklanderligt förberett, stora affischer har suttit uppe runt stan, i god tid hölls presskonferens, ett programblad trycktes upp med minnesvärda data om musikerna. Detta är alltså fakta bakom den succé det faktiskt blev av kombinationen Werner-Wallgren-Stenson. En kombination som verkar outgrundlig både musikaliskt och när det gäller att genomföra en högeffektiv show.

Lasse Werner inledde med tre egna verk. Man ska inte tro, att Werner enbart är komiker. Han är en ordentligt begåvad pianist, vilket har bevisats för länge sen, men bör påpekas ytterligare.

Janne wallgren gjorde en något mer sofistikerad entré och spelade helt följdriktigt ett stycke noterad musik av Karl Philip Emmanuel Bach, kallad ’Fantasia’. Därefter en egen komposition, jazzsviten ’Harald’, som bestod av tre satser, den första tillägnad L.Werner. ’Harald’ bedårade publiken, som log inombords.

Bobo Stenson nästan smög sig in på scenen. Försiktigt började han spela. Knäpp tyst i publiken och en enda lång improvisation som rymde musik av sällsynt slag. efter paus fortsatte Bobo bl.a. med Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Det var faktiskt ett genialiskt framförande, med nerv och massvis med vibrationer. Märkligt att ingen kommit på idén att göra en soloplatta med Bobo för länge sen.

Mera Wallgren. Eget verk, kallat ’Fem Svarta och en Vit’. Namnet kommer sig av, enligt kompositören, att han bara använder fem svarta och en vit tangent på pianot, detomvända om det framförs på cembalo. Men för mig lät det i alla fall som om fler tangenter var med i leken.

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”

De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”

Åter noterad musik. Alan Hovhanes heter kompositören till stycket med enbart långa toner. Egendomlig musik, ett evigt väntande på något som skulle hända men aldrig hände. Mycket konstigt, men effektivt.

Lasse Werner med muggen i beredskap och spelsug i blicken, trasslade sig ur draperierna och bemannade pianot som siste solopianist på scenen. Vart Wagner och  Rachmaninoff tog vägen, som möjligen utlovats i programbladet, vet man inte, men inte desto mindre blev det Wernersk blandning, vilket inte är sämre det.

Konsertens final blev överväldigande. Tänk er själva tre pianister som spelar på samma piano samtidigt! Det blir trångt det. Men hjärtans roligt när Werner-Wallgren-Stenson ger sig på det. Och publiken led av skratthicka på väg ut från Grünewaldsalen, vilket faktiskt inte var något dåligt betyg åt ’Tre flugor i en smäll’.”

De båda Triple Play Jazz piano recenseras när de släpptes 1978 av OJ’s Jan Olsson:

”Det som etsar sig fast i skallen efter några genomlyssningar av dessa båda plattor med idel solopiano är Bobo stensons versioner av Börje Fredrikssons ’Ballad för Laila’. Med sitt lyriska, i och för sig ganska enkla men geniala (för det är det!), spel förmår Bobo förmedla massor av värme och känslor och jämfört med hans bidrag känns Werners och Wallgrens insatser faktiskt mest som utfyllnad. Detta inte sagt för att förringa de båda senare utan enbart för att understryka Stensons storhet!

Den första plattan domineras av Lasse Werner, som fått en hel skivsida att breda ut sig på med frenetiskt spikpianospelande. Tyvärr kan jag dock inte med bästa vilja i världen få ut särdeles mycket av värde ur all denna frenesi och inlevelse. spelglädje, burleskeri och en väldig självsäkerhet kan ju i och för sig vara positiva kriterier, men i Werners fall - på denna skiva - upplever jag dem enbart som tröttande. På live-skivan, där han spelar flygel, är han betydligt mer till sin fördel.

Jan Wallgren, den synnerligen ambitiöse, är som vanligt klart intressant. Själv säger han, att hans musik är en blandning av bebop och Alan Hovhaness, en amerikansk tonsättare och organist, som är mycket starkt påverkad avösterländsk musik. På plattan från Stockholms Konserthus framför också Janne ett stycke av Hovhaness, ’Do you remember the last silence?’, som definitivt har väckt mitt Hovhaness-intrese. Så mycket jazz är det inte förstås, fast det är ju en annan historia.

Men som sagt, Stenson är outstanding på de båda plattorna. Tyvärr har han dock fått minst utrymme av de tre.. Av en total speltid på 77 minuter har han begåvats med 19, Wallgren med 23 och Werner med 31 minuter. I de återstående 3 minutrarna musicerar alla tre tillsammans.”