0

Saxofonsymfonin



”Saxofonsymfonin - Lasse Werner och hans Vänner”
(Dragon DRLP6)


Saxofonsymfonin - Ruby my dear - Ner med alla kulturgangsters - Low tide - Gni-H-Saf

Spår 1: Bossse Sanderud (ss), Christer Boustedt (as + bars + fl), Tommy Koverhult (ts + fl), Bernt Rosengren (ts + fl + taragot), Gunnar Bergsten (fl), Lasse Werner (p + voc)
Inspelad Uppsala 16 maj 1972

Spår 2 + 3: Lasse Werner (p)
Inspelad Stockholm (Fasching) 5 mars 1975

Spår 4: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b), Ivan Oscarsson (dr)
Inspelad Stockholm (Fasching) 14 april 1975

Spår 5: Lasse Werner (p), Ivar Lindell (b)
Inspelad Stockholm (Fasching) 28 oktober 1975

Signaturen H W skriver i OJ:

”Lasse Werner är en oemotståndlig gamin, en humorist med en musikalisk ömsinthet utöver det vanliga. Han är mannen som förstår förverkliga sina infall och klä dem i en konstnärlig skepnad. sex saxofoner i kollektiv improvisation inom en given ram, enbart stödda av ett piano - det fordras en Werners organisationstalang, återhållsamhet och gladlynthet för att ett sådant äventyr inte ska bli en äventyrlighet. Uppgiften försvåras naturligtvis inte av att han mönstrar några av våra bästa blåsare till sin hjälp, men resultatet bär ändå Lasses otvetydiga hallstämpel.

Redan i inledningen av ’Saxofonsymfonin’ slår han an den humoristiska tonen med en verkligt festligt framförd sång. Därefter tar blåsarna vid och presenterar i mörk mäktig samstämmighet ämnet för dagen. Som sedan vidareutvecklas i kollektiv improvisation med mängder av roliga vändningar och inpass men också med en märkbar glöd. Men hela tiden lyser den Wernerska ömsintheten igenom i en vek lyricism, som flyter som en underström genom hela ’symfonin’, som i sitt bjudande manér skapar en intim känsla av samhörighet.

Lasses organisationstalang får sitt finaste uttryck i den välavvägda balansen, i en genomgående mjukt kontrollerad intensitet.

Det är kanske inte rätt att i ett verk, som bär en så utmärkt kollektiv prägel, nämna några namn, men för att ändå göra detta är det nog Boustedts alt som längst dröjer sig kvar i medvetandet. Här är en musiker, som helt förstår Werners intentioner och som till fullo förmår att utnyttja det utrymme som getts honom.

I övrigt ryms på skivan  några glimtar av Werners pianospel, ensam och i grupp. Om detta är inte mycket mera att orda - det är Lasse Werner ut i fingerspetsarna. Mjukt poetiskt, fullt av humor, en uttrycksfullhet där musikaliteten är ledstjärnan.”