10 dagars opera = 365 dagars jazz!
Jazzriksförbundets ordförande Bengt Säve Söderberg talade i sitt öppningsanförande om jazzens villkor i Sverige.
Regeringen föreslår förändringar i medelstilldelningsprocedurerna varför Bengt haft ett flertal samtal med Kulturministern som dock var mest stolt över att ha sänkt skatten "och det är ju inte direkt vad vi inom jazzen är mest intresserade av" som Bengt svarade.
Våra unga musiker genomgår idag en gedigen musikutbildning. De som går vidare till den symfoniska musiken kan räkna med en rimlig lönenivå medan de som kommer att ägna sig åt jazzmusiken bara får en tredjedel av de symfoniska musikerna.
Så kan man ställa sig den berättigade frågan om det är rimligt att statens stöd till jazzmusiken i Sverige motsvarar 10 (TIO) dagars drift av Stockholmsoperan!
Och nu planerar man att bygga en Stockholmsopera till!
Är det rimligt?
Micke Sundvall från Ungdoms/Jämställdhetsrådet inom Jazzriksförbundet under gruppdiskussioner med Lena Åberg Frisk, chef för Jazzclub Fasching i Stockholm.
Man ska inte behöva ställa olika konstformer mot varandra, men man måste ändå fråga sig om det svenska folkets operaintresse verkligen motsvarar den kostnad som staten täcker med skattemedel i jämförelse med intresset för t.ex. jazzmusiken.
Stockholmsoperan är en historisk instutition. En vacker och historisk byggnad. Men jämfört med jazzmusiken måste man ändå betrakta operakonsten som en museal verksamhet.
Jazzmusiken är förvisso långt ifrån pop- och rockmusik, men varje län har idag ändå en eller fler livaktiga jazzklubbar som satsar de pengar man får från det allmänna till mycket stor del på utbildningsinsatser för unga musiker. Det är trots allt en landsomfattande och mycket spridd verksamhet.
"En i högsta grad levande konstform" som Bengt Säve Söderberg just sa. I hur stor utsträckning skapas ny operamusik i jämförelse med ny jazzmusik?
Motsvarar det skillnaden i skattefinansiering?
Bekymrade miner på presidiet! Sekreteraren Leif-Åke Falk och ordföranden Bengt Säve Söderberg