1

Bobo Stenson på hemmaplan


Bobo Stenson och basisten Anders Jormin


Jazzriksdagen i Västerås inleddes med en kvällskonsert med Bobo Stenson Trio, Bobo Stenson piano, Anders Jormin bas och Jon Fält på trummor.

För mig var det första gången jag upplevde denna trio. Man alls icke den sista. Insåg efter några takter vad jag missat.

Bobo gjorde två av sina första skivor tillsammans med min bror Lasse Werner och Janne Wallgren. Tre pianister som tog tjuren vid hornen och hyrde Grünewaldsalen på Konserthuset och gav gemensam konsert. Konserten spelades in och resulterade i två LP-skivor under beteckningen Triple Play.

Nu var Bobo utan konkurrens på pianot i Lilla Salen på Aros Kongresscenter. Men han spred en lika magisk känsla.

Där finns en approach till instrumentet och musiken som är fri. Nyansering och frasering Det känns att han har rötter hos Lasse även om han ingalunda går i dennes fotspår. Han skapar sig en egen väg på tangenterna och i musiken. Men han är en musikant, eller med brorsans språkbruk - en sann pianast!

Och medmusikanterna går inte av för hackor: Anders Jormin behandlar sin bas med ömsinthet och kärlek. Stundtals leker han med strängarna och bringar fram toner jag aldrig hört från en bas förr. Han gör den till sitt´eget instrument. När han spelade sin egen "M" med stråke höll auditoriet andan bokstavligt talat. Mina ögon tårades inte bara av att jag försökte hålla tillbaka en hostningsreflex (lyckades!) utan av skönheten och nyanserna i hans stråkspel.

Jon Fält tillhör en yngre generation och är en lustfylld upplevelse på scenen. Inte nog med att han spelar sitt instrument tokbra, han leker med det som ingen annan jag sett och hört. Han låter uppskurna cymbaler såga i stockarna, han kastar pinglor, trummar på fodralen, hittar en koskälla, gnisslar fram skärande ljud i mässingen. Rätt vad det är kastar han undan en cymbal och letar fram en annan ur fodralen. Han använder gamla uttjänta cymbaler som åskmaskiner, letar fram ett västindiskt minioljefat som han slår på. Det är ingen hejd på hans humoristiska och sceniska uppsluppenhet.

Men allra främst slås man som åskådare av samspelet, det ständiga utbytet av blickar och miner. Glädjen i att göra musik tillsammans.

Jag satt på min favoritplats, snett bakom pianisten. Det finns inget suveränare ställe att följa hur en pianist förhåller sig till det han gör. Hur pass engagerad och engagerande han/hon är. Man upplever som publik så oändligt mycket mer från en musikant som dansar med sitt instrument än en som introvert hukar över tangenterna och känns allt annat än närvarande.

Tack Bobo för att Du spelar så djävla vackert!


Den unge slagverkaren Jon Fält som visade prov på en härlig uppsluppen spexaranda bakom batteriet.


Slag(verks)fältet? (Foto: Olle Rådström)


Bobo Stenson Trio! WOW!
(Foto Olle Rådström)

Håller med om vartenda ord Mats. En sagolik konsert! Tack för trevligt sällskap!



// Olle