Mats Werner

NajPonk vid pianot och Taras Voloschuk vid basen under valven i jazzklubben U maleho Glena

När vännen Jacek lockade mig till Prag var det första jag gjorde, att ta reda på om pianasten Jan Knop, alias NajPonk spelade i Prag när jag kom. Och det gjorde han.

Min vänskap med NajPonk går tio år tillbaka då jag hamnade hos "Den gamla Damen" som den då enda egentliga jazzklubben i Prag hette (U staré pani) och fick uppleva denne fantastiskt begåvade och känsliga jazzmusiker.

Att han var fostrad i bebopens anda märktes och jag kände att där fanns mycket i Jans anslag som påminde om min bror Lasses sätt att spela. Inte minst när han råkade hitta en ton som var lite "out of tune". De flesta pianister skulle förmodligen undvika den tangenten eller behandla den ytterst diskret. Men inte Lasse - och så inte heller NajPonk! Istället var det ett rejält och återkommande och upprepat hamrande just på den tangenten för att riktigt förtydliga den speciella tonen.


NajPonks högerhand går som en lärkvinge över tonerna. Man hinner inte ens uppfatta fingerrörelserna.

NajPonk är självlärd och läser inte noter. Men han gör egen musik. Han ansågs då som en av Tjeckiens främsta jazzmusiker i sitt fack. Men det tog liksom aldrig fart. Än hade inte gammelkommunismens stelnande hand helt lyfts från det Tjeckiska kulturområdet.

Det blev helt enkelt lite för lite framgång och lite för mycket av det som många musiker kommer lite för nära, nämligen alkohol. Relationsproblem tillstötte. NajPonk blev åter Jan Knop. Slutade spela piano och började jobba som receptionist på ett hotell istället.

Hela tiden hade vi kontakt. Antingen via mail, brev eller vykort. Jag skickade brorsans musik till honom.

Men så en dag fick jag glädjebeskedet att denna begåvade musikant åter börjat spela. Och nu verkade tiden mogen också för en friare syn på jazz i hans hemland. Det blev en CD, det blev två, varav en med den kände basisten George Mraz. Det blev trippar till New York med skivinspelningar. Det blev gigs i London med Alec Dankmorth på bas och Matt Fishwick på trummor och en soloskivinspelning på Greville Hall.


Najponks trogne trummis Martin Sulc får på klassiskt trumslagarvis något fjärrskådande i blicken när visparna rör sig

Det som är extra kul för mig att läsa om NajPonk med tanke på hur min bror Lasse fortfarande betraktas här hemma är att NajPonk är "widely admired for his encyklopaedic knowledge of jazz history and the contemporary jazz scene" och inte minst att han också är öppen gentemot andra genrer som allt från klassisk musik till heavy metal etc.

Lasse hade ju en oerhört stor och viktig samling av inspelningar av jazz och likaså stora kunskaper om svensk och utländsk jazz som han ju delade med sig frikostigt av som skribent i OrkesterJournalen. Som en läsare skrev i en kommentar till mitt blogginlägg om Lasse: "Lasse som var den som i OJ lotsade mej och många andra genom 50- och 60-talets skivdjungel och hjälpte oss att upptäcka Bud Powell, Thelonious Monk, John Lewis, Ornette Coleman och John Coltrane.".


Ett fint sånginslag.

I tre set fick vi njuta allt från klassisk bebop till modern NajPonk, inklusive ett sånginslag av en vän till NajPonk.
I ett huj hade musiken fått mig att glömma att jag tidigare på morgonen på väg till Arlanda lyckats fylla min sons diesel-Volvo med ett 60-tal liter ren och riktig bensin! Att sedan bärgaren dessutom lyckas sätta i nyckeln och förorsaka en totalsköljning av motorn och demontering av tank etc. för 14.000:- gjorde ju inte saken bättre! Att jag ändå kom till flyget i tid och att sonen med familj hade en bil som väntade på dem kvällen efter när de kom hem från Thailand är ett rent under!

Men som sagt allt detta löstes sakta upp med hjälp av musiken.

På YouTube fann jag en inspelning med NajPonk trio (dock med annan basist och trummis) från samma klubb i höstas: