Mats Werner

”Lasse Werner och hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix BLP 702)

Blues for Theo Werner - Sweet summer - Kungsholmsvalsen - I can’t get started -
Gustav Mahler - Lady Bird - Sommarregn - Utan noter - Ryska snuvan

Christer Boustedt (as), Lasse Werner (p+voc)

Inspelad i Malmö en kväll i maj 1978

Bellatrix-studion i Malmö hade en August Förster-flygel som Lasse gillade. Den hade just den ”spikiga pitch” som han älskade. Staffan Holmgren skriver om det på konvolutet: ”Lasse kan, som ett fåtal andra bemärkta pianister, av vilka Thelonius Monk kanske är den mest bemärkte, få vilket piano som helst, inklusive en August Förster, att låta likadant: nära spikpianot. Fråga honom inte hur det går till.”

Christer befinner sig i Malmö på kort gästspel ”som utlokaliserad medlem av den ultrademokratiska musikteatergruppen Oktober”.

För att åter få tillfälle att spela med Christer, ringer Lasse studion och frågar om de kan hysa de båda kumpanerna några timmar. Dan Tillberg som äger studion bestämmer sig på nolltid för att banda evenemanget och ge ut den på skiva.

När de båda sent på kvällen lyssnar på resultatet faller Christer i sömn medan Lasse ”röker pipa och verkar alltmer lyssnande ju längre bandet går. Till slut ser han ut som en som fått in själva Själens Hav  i den snäcka han håller mot örat.” (Staffan Holmgren på konvolutet).

Holmgren för ett intressant resonemang kring Lasses och Christers sound: ”Det finns ett annat inslag i i det här soundet som är ännu intressantare: det är ett moment av fjärmande som är mer Brechtskt och Weillskt än Monkskt. Det är, kan man säga, ett slags svensk motsvarighet till bebopmusikernas estetiska svar på den s.k. swingerans totala strömlinjeform. Lasse och Christer kan när det vill sig, driva denna teatrala del av sin verksamhet långt, och jag tror nästan att de i längden måste göra det mot sitt eget bättre vetande. Det finns gränser för varje idiom, och när Christer och Lasse är som mest fragmentariskt Brechtska går de stick i stäv mot det jazzmusikaliska idiomets sociala gränser, om än inte dess innehåll.

Men det är spännande, så länge det varar, och vad jag än må tycka om det, ängslig  och vaksam, så går det att förklara. Förklaringen står att finna i dessa ’yngre’ svenska jazzmusikers förhållande till sina föregångare (Alice Flams, Knutte Pickman etc.), vilkas relation till det jazzmusikaliska språket ännu på 50-talet var i första hand imitativ och vilkas estetiska attityd tycktes gå ut på att vinna en oändlig serie segrar för formen på innehållets bekostnad. Det var denna rad Pyrrhus-segrar som generationen Fagerstedt-Rosengren-Werner såg sig nödsakad att sätta stopp för. Historien gick tillbaka, tog ansats och gjorde ett jättesprång på 60-talet.”

Holmgren passar också på att citera två av Lasses husgudar:

”I want the people to understand what I’m doing - at least appreciate it. I want them to walk out and be whistling something I’ve written.” Tadd Dameron, 1947.

”But there is nothing I long for more intensely than to be taken for a better sort of Tchaikovsky - for heaven’s sake: a bit better, but really that’s all. Or if anything more, then that people should know my tunes and whistle them.” Arnold Schönberg, 1947.

Hans Wachmeister skräder dock inte orden i OrkesterJournalen:

”Musiken på den här plattan är ungefär lika opretentiös som dess tillkomst uppges ha varit: Werner och Boustedt råkar stöta på varandra efter att inte ha spelat ihop på länge och lånar därför en inspelningsstudio för att tillsammans fördriva några timmar. Varde därmed sagt att den här musiken inte säger en utomsående ett skvatt, även om Lasse och Christer säkert hade förfärligt roligt. Jag vill ogärna sätta några stjärnor på musiken - det vore ungefär lika meningsfullt som att betygsätta den konversation som utspinner sig när två vänner som inte sett varandra på lång tid åter möts. Den ensamma stjärnan ovan siktar mera på skivproducentens dåliga omdöme att ge ut det här albumet. Jag kan inte frigöra mig från tanken att han, i syfte att tjäna ’ a fast one’, medvetet exploaterar två aktade namn. Personligen tycker jag det här är på gränsen till bedrägeri!”