"En dag i Radiohuset med Bröderna Marx!"




”En dag i Radiohuset” med Sveriges Radios Jazzgrupp
(SR Records RELP 1136)

Arktisk svit ( = NL) - En dag i radiohuset med bröderna Marx (=LW)

Arne Domnérus (as+cl), Jan Allan, Bertil Lövgren, Rolf Ericson (tp), Olle Lind (btb), Claes Rosendahl (ts+fl), Lennart Åberg (ts+ss), Erik Nilsson (bars+bcl), Bengt Hallberg (p), Bernt Egerbladh (org+vib+komp+arr) [Arktisk svit], Lasse Werner (p+komp+arr) [En dag i radiohuset med bröderna Marx], Rune Gustafsson (g), Georg Riedel (b), Egil Johansen (dr)

Inspelad 18 november resp. 16 december 1969.



Denna LP spelades in senhösten 1969 då Bosse Broberg regerade på Jazzradion och hade bildat Jazzgruppen sedan Radiobandet lagts ner.

Bosse bjöd in olika kompositörer för att göra inspelningar med Radiojazzgruppen. På denna LP upptas första sidan av ”Arktisk svit” av och med Berndt Egerblad medan sidan 2 släpper loss Lasse i ”En dag i Radiohuset”, en titel som anspelar på en av Lasses favoritföreteelser, Bröderna Marx. Pianosolister är Bengt ’Harpo’ Hallberg och Lasse ’Karl’ Werner.

Lasse skriver på baksidan:

”Bosse Broberg ringde mig och ville att jag skulle skriva ett stycke för Radiojazzgruppen. ’Kan Chrille, Göran, Gösta och Janne vara med?’ frågade jag. ’Nej, det måste skrivas för dom speciella musikerna i Radiojazzgruppen,’ svarade Bosse, ’men du kan naturligtvis själv vara med och spela om du vill. Bengt Hallberg är ju ordinarie pianist men han behöver ju inte vara med i ditt stycke.’

*Hvad är nu detta?’ genmälte jag. ’Diskriminering mot pianister är något som jag alltid underst....., förlåt, motarbetat. Självklart skriver jag en konsert för två pianister och orkester! Dessutom kan jag samtidigt försöka få den förklemade ensemblen att spela med lite kraft och stake på mitt modesta sätt!"


Före detta tillfälle hade Lasse bara spelat med pianisterna Jan Johansson och Leif Segerstam. Bengt och Lasse fick två dagar att känna på varandra och spela tills de kände att de funkade ihop och ändå kunna låta sina personligheter blomma i resp. solon.

Inspelad och sänd direkt. Skivan som gavs ut hösten 1971, fick inga klipp eller pålägg.

Ulla-Britt Edberg recenserar skivan i SvD under rubriken ”Jazz att glädjas åt”.
Efter att ha glatts åt Egerblads sida skriver hon:


”En kontrast som inte kunde vara större utgörs av den andra sidan med Lasse Werner och Bengt Hallberg som pianosolister i rollerna som Karl respektive Harpo Marx. Den är befängd om man så vill. Underbart humoristisk i en blandning av rak och rättfram jazz, cirkus, julgransplundring och inslag av festligt insatta ironier över pianoromantikens stora era. Det är liv i den här skivan. Man har barnsligt roligt. Och önskar sin nästa ett lika stimulerande glädjerus”.

Bertil Sundin recenserar skivan i OJ i maj 1972:

”Berndt Egerbladhs ’Arktisk svit’ och Lars Werners ’En dag i radiohuset’ är båda direktsända tisdagskonserter i P2, och upptar var sin skivsida. Båda är beställningsverk för radiojazzgruppen med kompositörerna som solister och med Göte Nilsson som musiktekniker.

Lennart Åberg spelar mycket fina solon i båda kompositionerna. Radiojazzgruppen låter som helhet utmärkt. Men därmed upphör likheterna.

Lars Werners sida tilltalar mig mest. Den är en konsert för två pianon och orkester och kombinationen Werner-Hallberg är mycket intressant. Jag tycker man hör bådas egenart bättre än när de spelar var för sig. Speciellt gäller det inledningen, där Werners olika påståenden och citat får snabba och intelligenta kommentarer av Hallberg.

Det ligger något av konfrontation över de två pianisternas möte och samma gäller Werner kontra radiojazzgruppen. Båda parterna verkar ta varandra på allvar, vill övertyga varandra och uttrycker sig därför särskilt klart. Jag tycker man lär sig mycket av inspelningen, man har roligt med den och får som avslutning en mycket speciell och reflekterande balladtolkning av ’Internationalen’.

Samma spänning finner jag inte i Egerbladhs sida. Liksom Werner är han receptiv, tar upp intryck från olika håll men gör det på ett mindre självständigt sätt. Det är kanske det som gör att kompositionen känns för lång, med den sista delen påklistrad. Stycket känns färdigt långt innan de två avslutande stegringarna.

Med de reservationerna gjorda vill jag gärna fortsätta mer positivt. Jag tycker det finns en äkta och fin känsla bakom det modebetonade hos Egerbladh. De programmusikaliska associationer som titeln ’Arktisk svit’ ger är inte heller bara kyla och ödslighet utan också den arktiska vårens och sommarens svårbeskrivbara attraktion.

Vidare vill jag framhålla de fint skrivna partierna under Rune Gustafssons, Jan Allans och Lennart Åbergs solon. Musiken blir en enhet särskilt under Jan Allans solo. Partiet med Arne Domnérus klarinettsolo är också imponerande medan tempot i den följande kollektiva improvisationen inte känns bra.

Till slut några ord om Bertil Lövgren. Det är nästan alltid något stiligt och elegant - i ordens bästa bemärkelse - och självständigt över hans spel. Så även här.”
Trackback
RSS 2.0