"Därför dricker jag!"



”Därför dricker jag!” (Dragon DRLP20)

Därför dricker jag! - Danstema för BM - Intellektuell dansmusik - Bortdömd - Morgondans - Ambrosia

Palle Mikkelborg, Otto Donner (tp), Georg Vernon (tb), Christer Boustedt (as) Göran Östling (ts), Seppo Paakunainen (bars), Lasse Werner (p), Sven Hessle, Gösta Wälivaara (b),  Janne Carlsson, Rune Carlsson (dr), Sabu Martinez (co)

1-5 inspelade i Stockholm Augusti 1967
6 inspelad i Malmö 1978



Det här blev den sista plattan Lasse gav ut under sin livstid. Den kom ut på hösten efter hans diabetescoma 1978. Jag placerar den dock kronologiskt här, eftersom huvuddelen av låtarna är inspelade så tidigt som 1967, månaden efter ”Lars Werner och hans vänner” spelades in för Love Records. Besättningen är i flera fall densamma på de båda skivorna.

Det enda spåret på plattan som är från utgivningsåret är nr. 6 ”Ambrosia”, som Lasse spelade in vid en magisk solosession i Bellatrix-studion i Malmö bara veckorna innan han drabbades av sin coma. Hela den sessionen som blev Lasses sista studioinspelning, utgör kvintessensen av Lasse och hans musicerande. Den visar honom från romantikern till revoltören, från traditionalisten till nydanaren, hans allvar och hans skojfriskhet. Den väntar sorgligt nog ännu på att ges ut i sin helhet!

Lasse säger på konvolutet att ”Det här är den bästa skiva jag någonsin gjort”, men det har han nog tyckt om det mesta han gjort. Men men kan nog lugnt säga att plattan representerar den kanske mest kreativa perioden i hans karriär på slutet av 50-talet till början på 70-talet och tillsammans med den samtida Love Records-plattan visar den på den originalitet och skaparkraft som Lasse besatt när han var som bäst.

Titelspåret skulle som Lasse också säger, vara en självbekännelse, men är faktiskt en sång från TV-programmet ”Vi slappa” som Lasse gjorde 1963 tillsammans med Staffan Westerberg, byggd på den amerikanske satirtecknaren Jules Feiffers figurer. I TV-programmet är det Anders Linder som sjunger texten.

Lasse Westin skriver om Lasse på konvolutet:

”Lasse Werner framstod som en av de mest originella och kreativa krafterna i den musikaliskt rika med sorgligt illa dokumenterade 60-talsjazzen i Sverige. Orkestermusiken på det här albumet kan ses som en sammanfattning av denna epok av nästan eruptivt skapande.

Under det här decenniet vidgade Lasse sina uttrycksmedel, utan att för ett ögonblick förlora fotfästet i den 40-talets bebopmusik som han växt upp med och dittills starkast präglats av.

Hans pianospel blev tekniskt mer frigjort, hans musik som helhet utvecklades mot ett mer totalt, teatraliskt uttryck (krafs på flygelsträngarna, ölburkar och salt under locket, textuppläsning, pappersprassel och andra åtbörder av happeningkaraktär).

Samtidigt deltog han med liv och lust i den experimentella teatern, gjorde barnteater tillsammans med Staffan Westerberg, spelade både roll och piano i ’Connection’ på Stadsteatern 1963 och 1965, skrev filmmusik, gjorde själv experimentfilmer, skrev jazzkritik.... och så vidare.”


Tomas Millroth recenserar skivan i OJ:

”Heja Dragon!

Funnes det ett lämpligt kulturpris, skulle Dragon genast få detta hängt på kavajbröstet. det ena albumet efter det andra från den svenska jazzens misskända och snålt inspelade sextiotal ges ut, musik man minns med värme och hängivenhet, men som kördes över av den dåtida popvågen. Jag tror få skivbolag har gjort en så stor insats för svensk jazzmusik de senaste åren som Dragon.

Nu var det sagt. så till skivan.

Jag satte på ’Bortdömd’ och överraskades av en introduktion så förunderligt lik vad som presteras av diverse saxofonkvartetter idag. Långa pauser blandas med ett kort, fanfarartat  tema. Det är djärvt och det är överraskande och ack så mycket roligare än dessa saxofonkvartetter, för här finns inga intellektuella eller känslomässiga hämningar. ’Bortdömd’, som börjar så kompositoriskt exakt, växer till en orgiastisk fest.

Musiken på albumet får en ordentlig skjuts av Sabu Martinez i kompet, så att det svänger ganska ordentligt.

Det är ett spännande album med en av våra mest egenartade musiker och kompositörer. Herr Werner framträder till sin fördel i båda rollerna. I ’Danstema’ spelar han ett nyckfullt och inspirerat solo, där det går att följa hans pianomusik - påpiskad av Martinez - mot en musikalisk och känslomässig klimax.

Jag tycker detta är ytterligare ett bra album med Lasse Werner, även om kanske det vokala numret är litet speciellt, så personligt att ett är meningslöst att kommentera. Antingen accepterar man det eller ej. Resten av albument accepterar nog de flesta wernerdiggare mer än gärna.”
Trackback
RSS 2.0