0

Ett veritabelt SlagFält!


"The Swedish Papa of Jazz Bazz" himself!

Jazz i Mariefred
bjöd igår - och i kväll - in till årets jazzfest som brukar gå av stapeln i början av Augusti då vår lokale världsstjärna "The Swedish Papa of Jazz Bazz", Palle Danielsson (bror till Monica Dominique för dem som inte vet) bjuder in sina vänner för att låta oss få avnjuta deras konst! Till dessa evenemang bjuds också unga jazzmusikanter i vardande in för att möta och lära.

Palles stadiga och trygga komp bildar en solid bas för de yngre förmågornas musikaliska lekar. Hans basspel är nog oöverträffat i Sverige och när han låter stråken fara över strängarna ryser man av njutning.

Årets upplaga innehöll Mathias Landaeus Trio med Mathias på piano, Palle själv på bas och Jon Fält på trummor, förstärkta med Jons hustru, den klassiskt skolade Riksspelmannen Lisa Rydberg och Mathias hustru, likaledes klassiska fiolonisten Marianne Csizmadia Landaeus.

Nestorn och giganten Palle "Papa of Jazz Bazz" Danielsson, får ursäkta men gårdagskvällens konsert på Grafikens Hus i Mariefred dominerades av slagverkaren Jon Fält!


Jon Fält - in action!

31-årige Jon Fält, som också ofta hörs och ses i Bobo Stensons Trio, hör onekligen till vårt lands absolut främsta slagverkare! Hans respektlöst friska hållning till musiken och sina instrument är befriande och oändligt humoristiska.

Ändå hela tiden intiutivt närvarande och underordnat det som spelas. Jon har hela tiden helkoll på sina medmusikanter och ser och känner exakt när slagen ska sättas. Han håller gruppen igång rytmiskt hela tiden.

Och nya gadgets varje gång! Grillpinnar av trä går utmärkt att spela trummor med! Den där lilla gnisselmojängen som han skruvade på undrar jag vad det var! Och när den batteridrivna champagnevispen kom fram för att bringa ett fantastiskt ljud ur den lilla mässingsklockan då höll jag på att dö av skratt! Vilken musikalisk fantasi den grabben har!


När Jon Fält lämnat sin stol kan det se ut som rena "slagfältet"!

Men kvällen innehöll fler överraskningar - för mig iallafall!

Mathias Landaeus, visade sig vara en fullfjädrad kompositör och jazzpianist. Kvällens repertoar var i huvudsak hans egna verk, interfolierade av en och annan Chopins Mazurka (för att sätta kvalitetsnivån på hela arrangemanget!) och andra musikaliska utflykter.

En av hans ungdomskompositioner "Flux" kunde som Eskilstunas Sten Elmgart viskade till mig kunnat vara skriven av min bror Lasse (1934-92), en gedigen beboplåt.

Som min bror sa, det finns egentligen bara bra musik och dålig musik. Är musiken bra kan den utföras av alla typer av musikanter allt ifrån klassiskt skolade till jazz- och rockmusiker. Klassisk god musik i händerna på Mathias och hans gäng - det låter annorlunda - men absolut inte sämre! Och det svänger på ett helt annat sätt när jazzkänslan finns med.

Mathias förde också influenser vidare (sig själv ovetande) från min bror Lasse, när han utnyttjade pianots alla klangmöjligheter genom att t.ex. med hjälp av tejp dämpa vissa ackordsträngar och få klangeffekter också när tejpen revs bort.


Mathias dämpar klangen i pianot med handen.

Ytterligare överaskningar: att man kan spela jazz på fiol vet jag ju, även om det är få violonister som ägnat sig åt jazzen. Kvällens båda kvinnor visade dock att även om jazzen inte är deras "vardagsrum" så räcker det många gånger att den rätta feelingen finns för att fiolspelet också ska fungera utomordentligt i jazzform. Som Lisa Rydberg själv säger så ligger många gånger jazzen väldigt nära folkmusiken och som Riksspelman är detta hennes hem.


Lisa Rydberg hade somliga i publiken hört på Grispholms Slott nyligen där hon framträdde med Gunnar Idenstam och ett klassiskt musikprogram.

Gemensamt för de fyra unga musikanterna var deras nästan fysiska uppgående i musiken. Att se Lisa spela kunde nästan vara att betrakta en njutningsfylld kärleksakt. Hon rör sig med musiken - hon är musiken. Den finns i varje del av hennes kropp när hon spelar.


Lisa dansar sin musik!

Och detsamma gäller Jon och Mathias som ibland spelar stående, som utnyttjar sina instruments fulla möjligheter genom olika åtgärder.

Den som kanske minst kom till sin rätt var Marianne Csizmadia. En utomordentlig fiolinist med stark känsla också för vår svenska folkmusik men som ännu inte riktigt "förlösts". Kanske nästa kväll!


Marianne Csizmadia Landaeus behandlar sitt instrument utsökt.