"Tystnaden smyger som en katt.."


Den fantastiska boxen med Olle Adolphsons hela musikaliska liv.

I måndags kväll var det så dags för nästa releaseparty. Denna gång var det skivbolaget EMI som stod för inbjudan och det som skulle släppas var en oerhört ambitiös box med tio CD-skivor, en DVD och en tjock bok om och med en av våra folkäraste trubadurer, Olle Adolphson, som lämnade oss 2004.

Olle var inte de stora gesternas trubadur, som Cornelis. Inte bullrande självutlämnande som Fred Åkerström. Hans försynta och  elegant sobra framtoning, välklippt och välklädd, stämde väl inte alltid med den klassiska bilden av ”trubaduren”. Men en mer värdig efterföljare till Bellman, Lucidor och Taube - poetiskt och musikaliskt - får man nog leta efter. Med allt från finstämda kärlekssånger till burleska oändliga skillingtryck. Hans sonora och personliga stämma med innerligt ackompanjemang på gitarren fullbordade hans visor. För Olle skedde detta fullbordande just i mötet mellan text, musik, framförare och lyssnare.

Olle Adolphsons fruktbara samarbeten med Sven-Bertil Taube och Beppe Wolgers gav oss oförglömliga cabaréer på Lilla Teatern i Stockholm på 60-talet. Många av hans visor har blivit folkkära som få.

Mina första minnen av Olle hänger samman med min fasters årliga nyårskalas på Kungsholmen. Familjen Adolphson bodde runt hörnet och jag har en känsla av att kalasen blev en slags debut för Olle som trubadur. Och det inte i något dåligt sällskap, för ofta framträdde också Lillebror Söderlund och andra.

Dock skilde det nio år oss emellan så trubadurer var väl inte mitt främsta intresse på den tiden. Jag hängde nog hellre i biblioteket med de - ganska många - ”farbröder” som inte heller var särskilt trakterade av viskonst.


Olle och min bror Lasse i Tällberg 1944. De båda klasskamraterna höll kontakten livet ut.

Familjekontakterna var dock ganska intensiva mellan kvarteren. Den härliga mamma Mildrid var en av mina föräldrars bästa vänner. Äldsta dottern Kari flög tidigt ut. Olle var klasskamrat med min bror Lasse och lillasyster Kristina (Dramatenskådespelare och en av sveriges bästa radioröster) med min syster Karin. Pelle gick klassen under min.

Men hemmen skingrades och alla barnen gick skilda vägar och kontakterna blev mer sporadiska. Men min bror höll kontakten och spelade också då och då någon av Olles melodier. När Lasse bodde med Maj Sjöwall (som också gått i deras klass) på 70-talet i Malmö, hände det alltsomoftast att de hade ”klassmöten á trois” hemma hos Olle på Österlen, där han då bodde. Sista gången jag själv hade kontakt med Olle var 1992 då min bror Lasse dött. Däremot har jag förstått att Olle och jag delade en kärlek. För mig var hon en olycklig ungdomskärlek, för Olle lite senare i livet.

Hos Olle fanns också ett stort mörker som då och då framträder i hans visor. Men han släppte inte omvärlden inpå livet.

Klas Gustafsson, som nu också medverkat genom att skriva en riktig bok som följer med CD-boxen, skriver om Olles förhållande till pressen: '"Vet Du varför ingen har kunnat skriva något sensationellt om mig?" frågar Olle Adolphson en reporter. Han gav svaret själv: "Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kille. En kille med restskatt, bekymmer, glädjeämnen, dagar då allt kör fast och dagar då allt är som det ska."'

En bestickande beskrivning men förvisso inte helt sann i så måtto att jag känner åtsklliga s.k. kändisar och artister som också har restskatter, bekymmer och glada dagar men som det ändå skrivits sensationella artiklar om.

Anledningen till att jag denna gång var medbjuden på releasen var just den mening om Olles, min bror Lasses och Majs klassmöten på Österlen på äldre dagar som går att läsa ovan. Den hade Klas Gustafsson använt sig av i sin bok som introduktion till ett av spåren på en av de tio CD-plattorna, där bror min spelar en komposition av Olle som gjordes för en kortserie i TV som hette Trivselmyra Story.

Jan Bruer (f.d. Rikskonserter) och EMIs Kjell Andersson har gjort ett gediget arbete för att plocka ihop de totalt 272 spåren som ger en oerhört god bild av denne vår gigant till visdiktare. Här finns också överraskningar som sångerskan Cilla Blacks version av "Det gåtfulla folket" ("Mysterious People") och sånger från Fablernas värld m.m.


Mats Bergström framför Olle Adolphsons "Habanera" under Källaren "Then Gyldene Fredens" källarvalv. I bakgrunden lyssnar Rebecka Törnqvist som strax innan gett oss sin underbara version av "Siv och Gunne"

Vi underhölls med berättelser om Olle av Jan Bruer, brorsan Pelle Adolphson, systern Kari Thomée och andra. Bildspel och så Rebecka Törnqvist med sin härliga version av "Siv och Gunne" (som tyvärr inte finns på någon av CD-plattorna och slutligen Mats Bergström som på gitarr framförde Olles "Habanera".

Och återseenden! Givetvis Olles storasyster Kristina (eller bara Stina som hon kallades då) som det var roligt att prata med efter alla år. Maj Sjöwall (vi ses dock faktiskt nu och då) och Kerstin Wolgers igen som jag kunde reta med att den kortfilm, "Nattkörning", som jag spelade med i 1959 och som gick som förfilm till den Lille Fridolf-film där Kerstin gjorde sin debut fick bättre kritik än Kerstins film enligt en tidningsrecension jag funnit i min pågående "dödsstädning".

Men roligast av allt var det att oväntat återse min gamla Kungsholmsvän från ungdomsåren, Mona Andersson (syster till trubaduren John Ulf Andersson). Som Mona skrev idag, vissa människor kan man bara "koppla på" igen som om inga år förrunnit! Märkligt, men så var det med Mona.  Vi tillhörde dessutom båda det gäng som var och varannan kväll hängde på Berns "konditoriläktare" (där man i bästa fall kom undan utan att ens behöva ta in en kopp te) under åren med Swe-Danes (Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann).

Jag slutar med en av Olles texter som berört mig särskilt. Monica Zetterlund har sjungit in den och hennes stämma återger Olles visa med den enkla närhet och innerlighet som gör texten till en verklig angelägenhet för lyssnaren. För så var det med Olle Adolphsons visor, de var alltid angelägna.

Nu kommer kvällen
och solen går
och skuggorna är nära
Snart stiger natten
och mörkret rår
och kanske blir svårt att bära
Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa
I våldets natt
i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa
Men om den dödas
när modet flyr
för mörker, död och fara
så skall den födas
när dagen gryr
då blir åter gott att leva.



Men vintern hämtade  Olle och det blev kallare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0