"Blod och död, shopping och lite glass!" - en vecka i Panicale, Dag 8


Här en påpasslig blomsterförsäljare som gjort särskilda Mors-buketter till Mors Dag.

Sista dagen. Tillika hemresedag! Tidig väckning och packning. Sista frukosten i den tidiga morgonsolen på terrassen och så iväg mot bussen med allt bagage.


Här samlas gruppen för avfärd i morgonsolen.

På vägen mot Roms flygplats skulle vi göra ett långt besök i Bagnoregio - den döende staden. Det lät ju intressant. Vi fick också veta av Louise Lyberg att hon sedan länge försökt förmå Bobby att åka och titta på denna stad med tanken att det kunde vara ett etappmål på resan mot Rom. Bobby hade dock aldrig riktigt tänt på tanken men så en gång hade de mer eller mindre slumpmässigt hämnat där och alla häpnade över denna ypperliga besökspärla!

Vägen dit gav dock ytterligare möjlighet för Bobby att förse oss med allehanda information om sitt hemland.

Bl.a. fick vi veta att Florens faktiskt varit Italiens huvudstad under fem år efter det att Garibaldi enat landet i en enda stat.

Man har också en slags allemansrätt. D.v.s. man får gå överallt där det inte är stängslat. Och för att förhindra alltför mycket stängsel så har staten lagt skatt på varje meter staket som sätts upp! Det blir ett rätt effektivt skydd för allemansrätten.

Skogarna är dock ganska ogenomträngliga jämfört med våra egna.

År 1278 skulle ett biskopsval ske. Dessa sker i likhet med påvevalen i ett slutet rum där dörrarna hålls låsta tills valet är klart. Vid detta tillfälle deltog Kardinalen - och sedermera Sankt - Bonaventura som var född i Bagnoregio.

Man kunde inte enas och det blev till slut olidligt inne i det slutna kapellet varvid Kardinal Bonaventura beordrar att kapellets tak skulle demonteras så att ”den helige ande” skulle kunna komma in. Möjligen hade han tumme med vädergudarna för det började då regna häftigt varför delegaterna snabbt bestämde sig!

Bagnoregio - som alltså betyder den kungliga badplatsen - ingick i kyrkostaten och var omfluten av tvenne floder som sakta men säkert eroderade ner sig i berget och lämnade den bebyggda stadsholmen kvar emellan sig. Alltmer isolerad på en hög klippa.


Liksom så mycket annat har Italienarna långt kvar till förståelsen för behovet av lättfattliga och lätt ihågkomliga webadresser......

Idag kallas den för den döende staden. Få invånare bor kvar där uppe. De flesta hus står öde eller bebos endast tidvis. Kyrkan är i ett ganska bedrövligt skick, men turistströmmen är stark.


Jag tog bilden för gubben på den putsade väggen, men upptäcker nu att röret faktiskt sitter fast med en rörklämma som ingick bland produkterna  i vårt gamla företag!


Även om den nyare delen av staden tycks fullt bebodd så verkar det ändå vara avfolkning på gång. Här något som ser ut som en övergiven skola bakom höga murar. Trots dessa är praktiskt taget varje fönsterruta krossad!


Man undrar om den kliar en i ryggen också?


Kan man månne utgå från att det bor en blomsterälskare här!

Vi fick lämna vår buss långt nere och vandra genom de nyare delarna av staden som vilar på mer ”fast” mark för att till slut stå inför en fantastisk syn: på en enslig hög och smal klippa mitt i landskapet (floderna är sedan länge försvunna eller förvandlade till mindre bäckar) ligger vad som ser ut som en gammal sagoborg med en nybyggd smal styltbro som närmast staden övergår i en brant vinkel som ger bergsbestigningskänsla.


Här är sista chansen till skugga innan vi ger oss ut på bron....


...över till "den döende staden".


Nog är det som en sagobild.


På väg över bron.


Bron är relativt ny. Den föregående rasade........


Vid torget en trattoria där vi ska äta lunch. I övrigt är det rätt så öde även om det finns liv kvar.


Kyrkan mitt i byn lever än om än i eländigt skick.


De gamla kyrkbänkarna lockar inte till någon långsittning.


Altarmålningar etc. monteras - eller rasar - ner.


Inte ens Sankte Hildebrand tycks ha kraft kvar att skydda sin kyrka.

Vi torget ligger stadens kyrka, hjälpligt beskyddad av Sankt Hildebrand som vilar inom glas och ram under ett sidoaltare.
Delar av staden har försvunnit då erosionen underminerat  klippkanterna varvid hus och hela kvarter störtat i djupet.

Vi äter en god lunch på en restaurang vid torget och vandrar sedan ner utmed klippsidan för att också gå under staden en bit!


Reseledare Bobby är beredd på allt!


Om Italienarna annars inte verkar bry sig särskilt mycket om EU-regler tycks de fullt ut ha tagit till sig och verkställt förbudet mot glödlampor. Här ses ett exempel på de horribla konsekvenserna. Tänk er lampetterna och takkronorna i Drottningholms slottsteater! Ve och fasa!


Att stadens gamla hus inte är helt övergivna vittnar alla krukväxter om.


Mera krukor.


Nu får ni ursäkta men jag tänker ägna en stund åt portspotting - en av mina favorithobbies!










Tänk om alla dessa portar kunnat berätta om de öden som passerat genom dem.


Så beger vi oss neråt på andra sidan för att gå under staden en bit!


På vägen ner sitter en kommersiellt inriktad överlevande från staden och vinkar in oss till sin trädgård för att den har "fin utsikt". Först på vägen ut hade den magra handen ändrat läge och bad om en tribut - som hon givetvis fick.


Inne i gummans lummiga trädgård som förvisso även hade en utsiktsterrass, men också...


....rena exposén över gångna tiders redskap och ting.


Krukor och funna skärvor från förr.


Här på bergets utsida kan man nästan tala om hängande trädgårdar.


Blomsterprakten är stor.


Utblickarna över dalen betagande.


De vulkaniska avlagringarna syntes tydligt i bergväggen.


Jag skulle säga att det krävs ett visst mod för att bo kvar i det huset! Notera "förstärkningarna" som håller delar av huset kvar.


I bergssidan fanns inte bara förrådsutrymmen och gravkamrar och kapell men också regelrätta passager mellan olika stadsdelar.


Åsså uppåt igen....


Följt av samlad utpustning i skuggan.


Kunde ha svurit på att de var syskon!


Under bron tillbaka till "fastlandet" växte jämsides med en vanlig vit nyponros, denna röd/rosa. Kan någon säga hustrun namnet?



Väl tillbaka på "fastlandet" slog törsten till och glass fick duga.....


...eftersom man fick se sig om i himlen efter andra svalkande drycker!

I sanning en märklig och minnesvärd upplevelse!

Så tar oss bussen vidare till Roms flygplats.


Tillbaka i bussen tar Louise kommandot igen!


Snörräta vinrader "tågar vi förbi".


Den gode Corrado som kört oss runt de flesta av dagarna avtackades vederbörligen.


Och kramades om!

Vi embarkerar i god ordning och får veta av flygvärdinnorna att vi måste sitta stilla tills skylten ’Fasten your seat-belts’ ”seläckts”! T.o.m. flygvärdinnorna har förfallit till samma bokstavsaddering som många TV- och radioreportrar idag. ”Seläckts”! Sa man så på Din tid som flygvärdinna Louise?


Så sitter vi åter i flygstolarna på väg norrut. Notera Louises nya uggle"medalj".


Inte SJs smörgåsar direkt kanske men.......


Väl i Sverige igen skiljs så våra vägar i nattens mörker.


Så småningom slussas vi tillbaka in i Sverige, något utmattade efter en intensiv vecka. En vecka dock som gett oss oförglömliga upplevelser och stunder i glada vänners sällskap. Var vi inte vänner innan så blev vi det under veckan i Panicale. Återträffen är redan planerad med bild- och filmvisningar.

Tack, Louise, Tack Ann och Bobby!


Här ses hela ressällskapet på piazzan framför Franciscusbasilikan omgivna av bl.a. värdparet Ann och Bobby Hommerberg, liksom våra vinvärdar Kaja och Lars-Erik Nimskov.

Nu ”selutar” jag denna berättelse!

PS: Vill ni själva uppleva Panicale och Umbrien i Ann och Bobby Hommerbergs regi - gå in på http://www.italianholydays.info/     DS

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0