Vår Ålderman - Gösta Werner är död!
Familjen Werners ålderman, Gösta Werner, 101 år och två månader gammal, har stilla avlidit i sitt hem på Döbelnsgatan.
Efter det att Gösta i maj förra året med liv och lust deltagit vid sitt 100-årsfirande på Filmhuset, med mottagning, paneldebatt, filmvisning och efterföljande familjemiddag och någon månad senare fått sin nyutkomna sista bok i sina händer, lade han sig till ro och inväntade döden.
"Tror Du det tar lång tid?" frågade han sin dotter.
Läs här om Gösta och hans långa verksamma liv inom den svenska filmen.
Gösta var en färgstark man på många sätt. Han tillhörde uttalat inte något religiöst samfund och vägrade gå i kyrkan. Han var nog endast mottvilligt med vid sina föräldrars och sin hustrus begravningar. När jag med kören Pax Mariae och en jazzgrupp skulle framträda i Johannes Kyrka i Stockholm, hade jag givetvis berättat detta för Gösta eftersom han bodde bara några steg från kyrkporten.
Under repetitionen innan ser jag honom glänta på denna och ivrigt vinka åt mig att komma (för att gå in var inte till att tänka på). Nyfiket gick jag kyrkgången ner och hälsade på Gösta som frågade vem den där Brodda var som skulle vara med och spela. Jag pekade ut honom varvid Gösta bad mig hämta honom.
Jag var tvungen att lämna de båda i vapenhuset men fick sedan veta att Classe Broddas farmor varit en kär arbetskamrat med Gösta under många år på något av de stora filmbolagen.
Han var som sagt aktiv som människa och författare ända till för ett år sedan. Länge var han t.o.m. den äldste aktive filmregissören innan han för nio år sedan brädades av sin gamle vän portugisen Manoel de Oliveira (fyra månader yngre).
Men han gillade inte att bli gammal, skröplig och beroende av andras hjälp. När jag t.ex. hjälpte honom ner till taxin efter en mottagning hos min Mamma i december 2007 sa han: "Vet Du Mats, det här är så förödmjukande!". Då hade han ensam rest till Berlin bara några månader innnan.
För mig och mina syskon var Gösta alltid som en mycket nära farbror. Han tog oss med på Filmhistoriska samlingarnas filmvisningar på biografen Regina så snart vi var gamla nog att uppfatta en film. Efteråt var det ofta uppsluppna familjemiddagar på Cattelins Fisk i Gamla stan.
Gösta kommer att förbli en viktig och spännande pusselbit i mitt liv.
Efter det att Gösta i maj förra året med liv och lust deltagit vid sitt 100-årsfirande på Filmhuset, med mottagning, paneldebatt, filmvisning och efterföljande familjemiddag och någon månad senare fått sin nyutkomna sista bok i sina händer, lade han sig till ro och inväntade döden.
"Tror Du det tar lång tid?" frågade han sin dotter.
Läs här om Gösta och hans långa verksamma liv inom den svenska filmen.
Gösta var en färgstark man på många sätt. Han tillhörde uttalat inte något religiöst samfund och vägrade gå i kyrkan. Han var nog endast mottvilligt med vid sina föräldrars och sin hustrus begravningar. När jag med kören Pax Mariae och en jazzgrupp skulle framträda i Johannes Kyrka i Stockholm, hade jag givetvis berättat detta för Gösta eftersom han bodde bara några steg från kyrkporten.
Under repetitionen innan ser jag honom glänta på denna och ivrigt vinka åt mig att komma (för att gå in var inte till att tänka på). Nyfiket gick jag kyrkgången ner och hälsade på Gösta som frågade vem den där Brodda var som skulle vara med och spela. Jag pekade ut honom varvid Gösta bad mig hämta honom.
Jag var tvungen att lämna de båda i vapenhuset men fick sedan veta att Classe Broddas farmor varit en kär arbetskamrat med Gösta under många år på något av de stora filmbolagen.
Han var som sagt aktiv som människa och författare ända till för ett år sedan. Länge var han t.o.m. den äldste aktive filmregissören innan han för nio år sedan brädades av sin gamle vän portugisen Manoel de Oliveira (fyra månader yngre).
Men han gillade inte att bli gammal, skröplig och beroende av andras hjälp. När jag t.ex. hjälpte honom ner till taxin efter en mottagning hos min Mamma i december 2007 sa han: "Vet Du Mats, det här är så förödmjukande!". Då hade han ensam rest till Berlin bara några månader innnan.
För mig och mina syskon var Gösta alltid som en mycket nära farbror. Han tog oss med på Filmhistoriska samlingarnas filmvisningar på biografen Regina så snart vi var gamla nog att uppfatta en film. Efteråt var det ofta uppsluppna familjemiddagar på Cattelins Fisk i Gamla stan.
Gösta kommer att förbli en viktig och spännande pusselbit i mitt liv.