Alfvéns Midsommarvaka i jazzton?
Är lite kluven till det tidningsklipp jag fann bland Farfar Oscars saker (det kan också ha varit från Pappa). Båda hade egenheten (?) att riva ur tidningartiklar som de fann intressanta och/eller sparvärda och lämna dem efter sig.....
När jag för ett antal år sedan tömde ur de tre vindsförråd min mor hade kvar på Kungsholmen för att vinden skulle säljas och göras om till bostad (som fick den utsikt vi själva gick miste om när servicehuset Pilträdet växte till precis vår balkonghöjd!) visade det sig att bland det som tidigare inbrottstjuvar ratat fanns tre avlånga paket med tätt sammanpackade och buntade "Understreckare" från Svenska Dagbladet som Pappa funnit intressanta nog att spara för eftervärlden. Jag har märkt dessa tendenser även hos mig att inte lita på tidningarnas egen arkiveringsförmåga.......
Nej, man tänker väl alltid att det som står där kan komma till nytta i något sammanhang längre fram i livet. Sanningen i vårt fall är nog snarare ekorrtendenserna.....
Alltnog, i vår tidiga barndom, åren efter kriget och fram till 50-talets början var det vanligt att familjen for till Långbersgården i Tällberg i mellandagarna. Där inhystes vi i den .s.k. Koralstugan som var inredd som en typisk dalagård. Vi barn sov i de väggfasta bänkarna som bäddades upp på kvällarna. Ofta hade vi ett par goda vänner till föräldrarna, från Danmark och deras son med oss (idag är stugan avskalad på sin inredning och omgjord till konferenslokal). När vi var där på koks- och påsklov så var det istället ofta faster Dudde och farbror Tom Björklund med barnen Hans och Birgitta och deras granne och familjernas vän Mildrid Adolphson med barnen Kari, (Kri)stina och Olle som var med i skidspår och backar.
Likt på alla dessa "pang", var det vanligt att de närvarande barnen skulle uppträda och underhålla de vuxna någon kväll. Själv fortsatte jag senare i livet denna tradition på Ehrendal i Sörmland. Då i Tällberg var jag för liten för att tvingas framträda, men storasystrarna, kusinen och brorsans klasskamrat och vän, Olle Adolphson, fick istället göra sina konster inför de vuxna. Kusinen Hans Björklund skrev till mig om dessa vistelser:
Ungdomarna fick vanligtvis hålla till i Koralstugan på kvällarna. Där fanns ingen el indragen utan stugans enda rum upplystes av stearinljus. Men där fanns dock en liten orgel som Olle ofta satt och spelade på.
En kväll hade systrarna Långbers bjudit in sin granne på andra sidan berget, Hugo Alfvén och dennes fru Carin, som var deras bästa vänner. Och efter middagen fick ungdomarna vara med de äldre i systrarnas vardagsrum. Det blev soaré den kvällen. Mina kusiner Karin och Brittmarie sjöng duetter till sin mamma Ann-Maris ackompanjemang och jag tror min pappa Tom spelade och min syster Birgitta sjöng och jag vet att Olle spelade något. Einar ordnade ”medaljer” av 2-kronor med band, som Hugo Alfvén delade ut till ungdomarna. Till slut satte sig Hugo Alfvén vid flygeln och spelade. Ett minne jag har av en underbar kväll.
Själv fick jag således aldrig någon sådan medalj eftersom vi slutade åka dit innan jag uppnådde underhållningsålder, men däremot lär jag ha gungat på Alfvéns knä under framförandena. Det satte möjligen några spår i form av en viss rytmkänsla hos mig.
Nå, åter till artikeln om Midsommarvakan:
Klipp från Stockholms-Tidningens Söndagsläsning den 23 augusti 1953
Artikeln föranleddes av en "synnerligen upprörd" reaktion i "vida amerikanska kretsar" över orkesterledaren Percy Faiths tilltag att "göra jazz av Hugo Alféns Midsommarvaka". Alfvén fick en uppmaning att skriva en berättelse kring tillkomsten av Midosmmarvakan.
Så här skriver Alfvén:
"Det första uppslaget till rapsodien 'Midsommarvaka' fick jag under åren 1892-1895, då jag om somrarna bodde i Stockholms yttre skärgård och flitigt umgicks med skärgårdsfolket. De ljusa sommarnätterna där ute har ett sällsamt behag. Gröna holmar, gråa kobbar och mellan dem ett musikaliskt vatten, som skrattar när löjorna leker bland stenarna, som kluckar och fradgar likt harpackord, när vinden smeker holmarnas grönska, och som ryter när stormen piskar rasande böljor mot klippor och svallgrus. Men fagrast av allt är dock när luften är så stilla, att vattnet och himlen liksom spänt sig samman till en enhet utan skönjbar horisont.
På många av dessa öar råder vid midsommartid ofta mycken glädje. Den nyslagna timotejen och honungsmättade klövern sprider då en stark och berusande doft, som sticker ungdomen i näsan, och det är allmänt känt, att den då får oro i kroppen och vill dansa. För att tillfredsställa denna egendomliga drift uppsökes då logen, av gammal skärgårdshävd den enda rätta platsen, när det gäller nöjen av detta slag. Logen är också som skapad för sommarnattens dans; golvet är slätt, och genom dörrarna fläktar en skön svalka. För dem som har blivit trötta av de eldfulla sprången, erbjuder den innanför logen belägna höskullen en behaglig tillflykt. Där kan man genom väggens glesa brädverk skymta den mattglänsande månen och fröjda i stilla ro över flickans och naturens skönhet.
Otaliga sådana danskvällar har jag bevistat, för det mesta som åskådare, men ibland som spelman, ty logdansens repertoar kunde jag på mina fem fingrar. Jag var nämligen fiolist på den tiden och hyste redan då ett livligt intresse för våra folklåtar.
Småningom vaknade en längtan, som blev allt starkare och starkare, att på notpapperet rita ner något av denna midsommartidens ljuvliga vaka, att i ton få utlösa det övermått av poetiska intryck och stämningar, som jag hade mottagit under årens lopp.
Det skulle bli en lovsång, en glädjehymn över det svenska folklynnet och den svenska naturens skönhet vid midsommartid, skriven på musikens idealiserande språk. Och som i en dröm började jag arbetet.
Midsommarvaka är en rapsodi, men i ännu högre grad en symfoniskt utarbetad tondikt, byggd på ett rent visuellt program, vars innehåll är följande:
En skara upprymda ungdomar tpgar vägen fram till logen. Där är redan en del folk församlade, ty dans skall det bli på midsommaraftonen, och öl och brännvin har redan börjat flyta ur kaggar och flaskor. en skrovlig basröst söker intonera Pekdansen, men träffar inte de rätta tonerna. Folket skrattar. En gnällig käringstämma försöker i sin tur, men misslyckas också till de kringståendes munterhet. Då tar spelmännen hand om låten, varpå dansen börjar- Men det onda blodet har dock blivit väckt, och Pekdansens första toner är trätofröet. Grälet tilltar, och snart blandar sig käringarnas gälla pipiga stämmor med männens bärsärkavrål. Man pustar och skäller i halsen på varandra.
Upphetsningen stiger till kokpunkten, och då faller också smockan. Därmed har ilskan fått sin utlösning. Under skratt och stoj kastas bråkmakarna ut, varpå dansen fortsätter.
Men en yngling vill bort med sin käresta från det dansande vimlet till skogens tystnad och täta snår. Han viskar till sin flicka, och hon nickar gott förstånd. På den första låtens kvicka sextondelar slinker han ut från logen, och hon följer tätt efter på samma tema. det är en så kallad 'canon'. Samtidigt ljuder fragmentariskt Pekdansen i orkesterns djup. logmusiken tonar svagare och svagare i de bortilandes öron, och snart hör de endast skogens stilla sus.
De lyssnar trollbundna till en svårmodig melodi, som skogens ande suckar fram med en skalmejas tonklang. Långt fjärran ifrån svarar en annan naturens stämma med klangen av ett vallhorn. Så hör de hur ett vinddrag kommer svepande, och då tonar melodin i skogens väldiga orgel, som spelar med fullt verk.
Men nu ljusnar det i naturen. Solen går upp. Dess strålar gnistrar i blommornas daggdroppar, humlornas surr börjar fylla luften, hela naturen vaknar till liv. Därmed återkommer de unga till verkligheten. Nu vill de tillbaka till logen och vara med om ännu en dans innan spelmännen bärs upp på höskullen. Snart hör de ånyo fiolernas glada rasp, och när de kommer fram till logen bereder man sig just till den sista dansen, den sjuhurrande Jössehäradspolskan. Nu tycker sig ynglingen dansa som aldrig förr. Han dansar så klackarna smäller honom i nackskinnet, och sin käresta svänger han runt så lätt som om hon vore ett halmstrå. De andra ungdomarna ger dem inte efter: sulorna smäller, kjolarna svänger, rop och skrik, när flickorna kastas mot taket. Över golvplankorna rasar havets vildaste virvelstorm.
Med denna yrande klimax slutar 'Midsommarvaka', som - jag upprepar det än en gång - är en lovsång över det svenska folklynnet och den svenska naturen vid midsommartid, men som aldrig varit avsedd som stoff för tillintetgörande jazzhantverk. (Fetstilen är MWs tillägg!)"
"Tillintetgörande jazzhantverk!" Aj,aj,aj. Det sved! Undrar vad t.ex. Janne Johansson tyckt om han läst detta innan han gav sig på den svenska folkmusiken....
När jag läser Alfvéns oerhört intressanta verbala beskrivning av sitt mästerverk är det inte utan att jag också undrar om inte den gode Povel Ramel hade läst denna artikel när han skrev sin sköna Birth of the gammeldans?
När jag för ett antal år sedan tömde ur de tre vindsförråd min mor hade kvar på Kungsholmen för att vinden skulle säljas och göras om till bostad (som fick den utsikt vi själva gick miste om när servicehuset Pilträdet växte till precis vår balkonghöjd!) visade det sig att bland det som tidigare inbrottstjuvar ratat fanns tre avlånga paket med tätt sammanpackade och buntade "Understreckare" från Svenska Dagbladet som Pappa funnit intressanta nog att spara för eftervärlden. Jag har märkt dessa tendenser även hos mig att inte lita på tidningarnas egen arkiveringsförmåga.......
Nej, man tänker väl alltid att det som står där kan komma till nytta i något sammanhang längre fram i livet. Sanningen i vårt fall är nog snarare ekorrtendenserna.....
Alltnog, i vår tidiga barndom, åren efter kriget och fram till 50-talets början var det vanligt att familjen for till Långbersgården i Tällberg i mellandagarna. Där inhystes vi i den .s.k. Koralstugan som var inredd som en typisk dalagård. Vi barn sov i de väggfasta bänkarna som bäddades upp på kvällarna. Ofta hade vi ett par goda vänner till föräldrarna, från Danmark och deras son med oss (idag är stugan avskalad på sin inredning och omgjord till konferenslokal). När vi var där på koks- och påsklov så var det istället ofta faster Dudde och farbror Tom Björklund med barnen Hans och Birgitta och deras granne och familjernas vän Mildrid Adolphson med barnen Kari, (Kri)stina och Olle som var med i skidspår och backar.
Likt på alla dessa "pang", var det vanligt att de närvarande barnen skulle uppträda och underhålla de vuxna någon kväll. Själv fortsatte jag senare i livet denna tradition på Ehrendal i Sörmland. Då i Tällberg var jag för liten för att tvingas framträda, men storasystrarna, kusinen och brorsans klasskamrat och vän, Olle Adolphson, fick istället göra sina konster inför de vuxna. Kusinen Hans Björklund skrev till mig om dessa vistelser:
Ungdomarna fick vanligtvis hålla till i Koralstugan på kvällarna. Där fanns ingen el indragen utan stugans enda rum upplystes av stearinljus. Men där fanns dock en liten orgel som Olle ofta satt och spelade på.
En kväll hade systrarna Långbers bjudit in sin granne på andra sidan berget, Hugo Alfvén och dennes fru Carin, som var deras bästa vänner. Och efter middagen fick ungdomarna vara med de äldre i systrarnas vardagsrum. Det blev soaré den kvällen. Mina kusiner Karin och Brittmarie sjöng duetter till sin mamma Ann-Maris ackompanjemang och jag tror min pappa Tom spelade och min syster Birgitta sjöng och jag vet att Olle spelade något. Einar ordnade ”medaljer” av 2-kronor med band, som Hugo Alfvén delade ut till ungdomarna. Till slut satte sig Hugo Alfvén vid flygeln och spelade. Ett minne jag har av en underbar kväll.
Min syster Karins "medalj".
Själv fick jag således aldrig någon sådan medalj eftersom vi slutade åka dit innan jag uppnådde underhållningsålder, men däremot lär jag ha gungat på Alfvéns knä under framförandena. Det satte möjligen några spår i form av en viss rytmkänsla hos mig.
Nå, åter till artikeln om Midsommarvakan:
Klipp från Stockholms-Tidningens Söndagsläsning den 23 augusti 1953
Artikeln föranleddes av en "synnerligen upprörd" reaktion i "vida amerikanska kretsar" över orkesterledaren Percy Faiths tilltag att "göra jazz av Hugo Alféns Midsommarvaka". Alfvén fick en uppmaning att skriva en berättelse kring tillkomsten av Midosmmarvakan.
Så här skriver Alfvén:
"Det första uppslaget till rapsodien 'Midsommarvaka' fick jag under åren 1892-1895, då jag om somrarna bodde i Stockholms yttre skärgård och flitigt umgicks med skärgårdsfolket. De ljusa sommarnätterna där ute har ett sällsamt behag. Gröna holmar, gråa kobbar och mellan dem ett musikaliskt vatten, som skrattar när löjorna leker bland stenarna, som kluckar och fradgar likt harpackord, när vinden smeker holmarnas grönska, och som ryter när stormen piskar rasande böljor mot klippor och svallgrus. Men fagrast av allt är dock när luften är så stilla, att vattnet och himlen liksom spänt sig samman till en enhet utan skönjbar horisont.
På många av dessa öar råder vid midsommartid ofta mycken glädje. Den nyslagna timotejen och honungsmättade klövern sprider då en stark och berusande doft, som sticker ungdomen i näsan, och det är allmänt känt, att den då får oro i kroppen och vill dansa. För att tillfredsställa denna egendomliga drift uppsökes då logen, av gammal skärgårdshävd den enda rätta platsen, när det gäller nöjen av detta slag. Logen är också som skapad för sommarnattens dans; golvet är slätt, och genom dörrarna fläktar en skön svalka. För dem som har blivit trötta av de eldfulla sprången, erbjuder den innanför logen belägna höskullen en behaglig tillflykt. Där kan man genom väggens glesa brädverk skymta den mattglänsande månen och fröjda i stilla ro över flickans och naturens skönhet.
Otaliga sådana danskvällar har jag bevistat, för det mesta som åskådare, men ibland som spelman, ty logdansens repertoar kunde jag på mina fem fingrar. Jag var nämligen fiolist på den tiden och hyste redan då ett livligt intresse för våra folklåtar.
Småningom vaknade en längtan, som blev allt starkare och starkare, att på notpapperet rita ner något av denna midsommartidens ljuvliga vaka, att i ton få utlösa det övermått av poetiska intryck och stämningar, som jag hade mottagit under årens lopp.
Det skulle bli en lovsång, en glädjehymn över det svenska folklynnet och den svenska naturens skönhet vid midsommartid, skriven på musikens idealiserande språk. Och som i en dröm började jag arbetet.
Midsommarvaka är en rapsodi, men i ännu högre grad en symfoniskt utarbetad tondikt, byggd på ett rent visuellt program, vars innehåll är följande:
En skara upprymda ungdomar tpgar vägen fram till logen. Där är redan en del folk församlade, ty dans skall det bli på midsommaraftonen, och öl och brännvin har redan börjat flyta ur kaggar och flaskor. en skrovlig basröst söker intonera Pekdansen, men träffar inte de rätta tonerna. Folket skrattar. En gnällig käringstämma försöker i sin tur, men misslyckas också till de kringståendes munterhet. Då tar spelmännen hand om låten, varpå dansen börjar- Men det onda blodet har dock blivit väckt, och Pekdansens första toner är trätofröet. Grälet tilltar, och snart blandar sig käringarnas gälla pipiga stämmor med männens bärsärkavrål. Man pustar och skäller i halsen på varandra.
Upphetsningen stiger till kokpunkten, och då faller också smockan. Därmed har ilskan fått sin utlösning. Under skratt och stoj kastas bråkmakarna ut, varpå dansen fortsätter.
Men en yngling vill bort med sin käresta från det dansande vimlet till skogens tystnad och täta snår. Han viskar till sin flicka, och hon nickar gott förstånd. På den första låtens kvicka sextondelar slinker han ut från logen, och hon följer tätt efter på samma tema. det är en så kallad 'canon'. Samtidigt ljuder fragmentariskt Pekdansen i orkesterns djup. logmusiken tonar svagare och svagare i de bortilandes öron, och snart hör de endast skogens stilla sus.
De lyssnar trollbundna till en svårmodig melodi, som skogens ande suckar fram med en skalmejas tonklang. Långt fjärran ifrån svarar en annan naturens stämma med klangen av ett vallhorn. Så hör de hur ett vinddrag kommer svepande, och då tonar melodin i skogens väldiga orgel, som spelar med fullt verk.
Men nu ljusnar det i naturen. Solen går upp. Dess strålar gnistrar i blommornas daggdroppar, humlornas surr börjar fylla luften, hela naturen vaknar till liv. Därmed återkommer de unga till verkligheten. Nu vill de tillbaka till logen och vara med om ännu en dans innan spelmännen bärs upp på höskullen. Snart hör de ånyo fiolernas glada rasp, och när de kommer fram till logen bereder man sig just till den sista dansen, den sjuhurrande Jössehäradspolskan. Nu tycker sig ynglingen dansa som aldrig förr. Han dansar så klackarna smäller honom i nackskinnet, och sin käresta svänger han runt så lätt som om hon vore ett halmstrå. De andra ungdomarna ger dem inte efter: sulorna smäller, kjolarna svänger, rop och skrik, när flickorna kastas mot taket. Över golvplankorna rasar havets vildaste virvelstorm.
Med denna yrande klimax slutar 'Midsommarvaka', som - jag upprepar det än en gång - är en lovsång över det svenska folklynnet och den svenska naturen vid midsommartid, men som aldrig varit avsedd som stoff för tillintetgörande jazzhantverk. (Fetstilen är MWs tillägg!)"
"Tillintetgörande jazzhantverk!" Aj,aj,aj. Det sved! Undrar vad t.ex. Janne Johansson tyckt om han läst detta innan han gav sig på den svenska folkmusiken....
När jag läser Alfvéns oerhört intressanta verbala beskrivning av sitt mästerverk är det inte utan att jag också undrar om inte den gode Povel Ramel hade läst denna artikel när han skrev sin sköna Birth of the gammeldans?