3

Tips mot centralkök?

Ett litet matlagningshäfte utgivet 1941 - mitt under brinnande världskrig - av Husqvarna Vapenfabriks (sic!) Aktiebolag! Och tillhandahållet i en av Stockholms mer välförsedda järnhandelsbutiker.


Följer i spridda skurar Jamie Olivers öden och äventyr i de engelska - och kontinentala - köken.

 

Inser vilken tur att vårt land begåvats med människor som Carl Jan Granqvist m.fl. som predikar Måltidens lov. Vikten av att inte bara maten är rätt och god utan att också måltidssituationen är väsentlig för det mänskliga välbefinnandet.

 

I Strängnäs fortsätter vår kamp mot centralköken. Tillsammans med moderaterna har vi motionerat i fullmäktige om försäljning av Det Stora Centralköket. Vi har gemensamt med ALLA partier i Barn- och utbildningsnämnden gått emot tanken på att lägga ner de förskolekök som fortfarande fungerar och istället satsa på utbyggnad av förskolekök för att fler ska kunna laga maten på plats.

 

Nu har vår ibland väl ivriga förvaltning på nytt visat tecken på kraftig hörselnedsättning och återkommit till Kommunstyrels och fullmäktige med ett förslag om total centralisering - av ekonomiska skäl - till kommunens tre tillagningskök, med åtföljande utleveranser av mat som sakta blir taskig under transporten till dem som ska "njuta" av den. Konsekvenserna känner vi ju faktiskt till: alltför stor del av den mat som lagats - med eftertanke och kompetens - slängs i sopsäcken därför att den vid framkomsten är, om inte tjänlig, så dock fullståndigt oaptitlig.

 

En klar konsekvens av detta centralistiska tänkesätt blir att vi till slut får en kommun där likt Rutherham i England, INGEN har mattillagningsutrustning i hemmen, där INGEN vet ens hur man kokar ett ägg, där huvuddelen av invånarna lever på chips och trist snabbmat.

 

Måltiden har förvandlats till något man till nöds utför medan TVn står på.

Är det dit vi vill?

 

Nu står vi åter inför kris-, om dock inte krigs-, tider. Då är det ändå lättare att  använda ekonomin som skäl för att "spara in" på mathållningen för våra små och våra gamla. Beige mat i små plastbunkar, i bästa fall levererade en gång om dagen. I värsta fall - en gång per vecka! Är det vad vi själv vill ha när vi blir så gamla?

 

Nej, använd istället de magra tiderna till att finna nya vägar att laga mat på som tar hänsyn just till knappheten. Det gjorde Husqvarna 1941! Recepten i häftet använde sig av ingredienser som inte var lika hårt ransonerade eller svåra att få tag på.

 

De "Billiga biffar med rödbetsmos" som jag prövade att göra tillhörde väl inte direkt gommens absoluta höjdpunkter, men Potatisbrödet (recept nedan) kan rekommenderas. Oerhört lättbakat - även när hushållsassistenten är utlånad. Istället för en stor ugnsform, lägg degen i tre-fyra vanliga formar i ugnen. Urgott för oss gottegrisar som gillar sirapslimpa!

 

Och låt oss sedan bekämpa all form av central tillagning av mat som sedan ska varmhållas. Det är och förblir ett otyg.

 

1 Ebbe Ollman:

Vadå "sic"? Då när det begav sig var det just vapenfabrik man var! Du kan inte ana hur många M/96 eller KG-gevär man sprutade ut just då! Symaskiner och järngrytor kom lite i andra hand 1941.

2 Ebbe Ollman:

Som jag sagt i kommentaren till en annan blogg om samma ämne: Vi har några kök som har allvarliga brister som varande livsmedelslokaler. När man ändå åtgärdar dem bör alla kök ges en standard som gör det möjligt att nyttja dem som tillagningskök. Då bygger man inte fast sig i ett centralkökssystem.

Det är också den linje som mitt parti förordar. I vart fall ska friheten finnas för varje förskola OCH äldreboende att självt välja om man vill tillaga maten själv eller köpa den utifrån.



Men håll med Ebbe, om att det var en lite festlig kombination: M/96-or oc emaljkärl! Och samtidigt en vådligt framsynt företagsledning som i tid insåg begränsningarna i vapentillverkningens framtid och såg till att ha fler ben att stå på. Och har fortsatt att göra så.