Längtan på Jazzens Museum!


På min solbelysta Panamahatt slog sig plötsligt en vacker trollslända till ro och i bakgrunden fick Lill just syn på mig när jag tog bilden.


Att leva i längtan
är längtan att leva

Att längta - är strävan att leva ett liv

Längtan är gammal
som Adams till Eva

Längtor  - det är känslornas tidsfördriv

Längtan föds i det sjätte av sinnen
och fordrar en viss fantasi.

Längtan är framtidens finaste minne -
Man minns hur det en gång ska bli!


En underbar dikt av Björn Barlach använder Lill Lindfors som introduktion till en av sångerna ("Jag vill nå Dig") hon framförde vid sin konsert på Jazzens Museum.

Hon gör det på ett så fantastiskt sätt som är Lills oöverträffade signum - hon kan få det hon säger att låta som något fullständigt improviserat och orepeterat. Som om hon griper orden ur luften för stunden - just för oss som finns där och lyssnar.

Jag var tvungen att fråga henne efteråt om det var en text som fanns eller om hon bara hitte' på! Hon berättade att det var en dikt av Björn Barlach, durkdriven författare av sångtexter.

Det ÄR en härlig dikt om något vi alla känner. Bort, till, från, efter eller att - alltid är det väl något som är föremål för vår längtan.

Lill är och förblir en härlig  och mycket personlig jazzsångerska. Hon har liksom andra också tagit till sig visan och schlagern men alltid med en stark jazzkänsla som hon fick med sig tidigt på Viggbyholmsskolan där hon och Anders Linder fostrades av bl.a. min bror Lasse som också gav dem båda framträdande roller i TV-projekt som "Nobborna" - en jazzopera på Lysistratemotivet (60-61) och "Vi slappa" som byggde på tecknaren Jules Pfeiffers figurer som Lasse gjorde med Staffan Westerberg.

Det roliga var att när hon under föreställningen påpekade att jag borde känna till att "Django" skrevs av John Lewis i Modern Jazz Quartet, kunde jag visa henne att på ett foto inne i museet av bror Lasse med Janne Carlsson på trummor, Christer Boustedt på sax och Kurre Lindgren på bas så sitter vid Lasses piano en jätteaffish just med MJQ. Visst kände jag till det! MJQ var ju husgudar.


Lill backas upp av ett fantastiskt gäng musikanter: Claes Crona på piano, Hans Backenroth på bas (WOW!), Jocke ? på trummor (inhoppad?), Mats Norrefalk på gitarrer (WOW igen!) och så till sist stora DUBBELWOWET: Hector Bingert på sax och flöjt. Hans "Jag vill tacka livet" på inkaflöjt var fullständigt "breathtaking". Ah - en sådan njutning! Han berättade för mig att Violeta Para skrev sången alldeles innan hon tog livet av sig. Hector hotar med att "flytta hem" till Sydamerika nu. Hans längtan är stor! Är vår efter honom större?
Trackback
RSS 2.0