0

"Finns det en vilja så finns det en väg"


Den svenska filmens nestor, Gösta Werner begrovs idag. Officianten filmvetaren Bengt Forslund till höger.


Min gamle onkel Gösta dog för en tid sedan, några månader efter sin 101-årsdag. För ganska precis ett år sedan fick han sin sista och just utkomna bok i sin hand, en biografi om Gunnar Bjurman som verkade som chef för den svenska filmcensuren i 32 år. När Gösta hållit den i sin hand tycktes han nöjd med livet och lade sig att dö. Men det tog ett drygt år.

 

"Finns det en vilja så finns det en väg"


sa, Gösta när han 97 år gammal gav sig av i sällskap med filmvetaren Bengt Forslund till staden Odessa i Ukraina för att uppfylla sin egen sista önskan - att se den berömda trappan i vilken Sergei Eisentein låter en barnvagn rulla ner, i en för evigt i filmhistorien inristad scen. Resan skulle Gösta ha gjort när han blev 95, men ett elakt och omopererat lårbensbrott tvingade honom att senarelägga resan. Men den blev av!  "Finns viljan - finns vägen"!

 

Filmprofessorn Leif Furhammar harangerade också sin företrädare: Gösta som tillsammans med Rune Waldekrantz, Bengt Idestam-Almqvist och Einar Lauritzen är de fyra män vi kan tacka för att filmen blev ett akademiskt ämne och att Sverige har en framstående filmforskning som står sig gott också i internationell jämförelse. Gösta blev den förste att doktorera på ämnet film och fick en docentur. För Leif Furhammars generation kunde dock Gösta vara en rätt så besvärlig herre. Orden "arrogant" och "besserwisser" dök upp i flera tal. "Men så var det ju så att han faktiskt oftast visste bäst!"

 

Som akademisk opponent var han fruktad och han hade svårt att spontant ge beröm. När Bengt Forlsund hade kommit ut med sin bok om filmregissören Gustaf Molander sände han i vanlig ordning ett exemplar till Gösta. Hörde ingenting. Ringde till slut och frågade om Gösta fått boken. Jodå, det hade han väl "men Du borde ha talat med mig först"!

 

Men han kunde också vara realist. En dag stannade han Leif Furhammar i biofoajén på Röda Kvarn och sa: "Du och jag har svårt att prata med varandra. Har Du en tid som jag kan komma till Dig så vi kan språka om detta?". Så Gösta kom till Furhammars tjänsterum på utsatt tid och de båda pratade runt ett tag men erkände till slut båda två att det fanns positiva sidor hos den andre och så var den saken klar och de förblev nära vänner livet ut. Leif Furhammar säger: 'Han var faktiskt anmärkningsvärt erkännsam mot mig - när vi väl talat ut. "Den boken
hade inte jag kunnat skriva" sa han om "Filmen i Sverige"'.

Barbro och Leif Furhammar med Gösta vid 100-årsmiddagen.


Journalisten och cineasten Michael Tapper skriver i Sydsvenskan om mina tre absoluta favoriter bland Göstas filmer:

 

"Efter tolv års anonymt slavande som manusförfattare, klippare, reklammakare och mycket annat i branschen slog han igenom 1945 med ”Midvinterblot”. Den hade den för Gösta Werner talande underrubriken ”En berättelse i bild” och var en kärvt naturalistisk skildring av en fornnordisk offerrit. Tre år senare fullkomnade han sin dröm om att, likt experimentfilms­pionjärerna han beundrade: Viking Eggeling och Walter Ruttmann, göra en film enbart berättad i bild och musik. Det blev också hans internationella genombrott: ”Tåget” (1948).


Koncentration, reducering, förenkling, var hans konstnärliga nyckelord. Och när vi talades vid blev det snart tydligt att Stig Dagerman-filmatiseringen ”Att döda ett barn” (1953) var den han tyckte bäst följde detta credo. Trots den talade novelltexten på ljudbandet. Filmen spelades in några vitbrännande sommardagar 1952 kring Haväng på Österlen, och blev så suggestiv i sin skräckstämning att många i biopubliken lämnade salongen.


I högtalarna hörs skådespelaren Gunnar Sjöbergs mjuka röst mässa fram novelltexten till de idylliska tonerna från ”Springtime Romance”. Längs landsvägen får vi och filmens aningslöse lastbilschaufför onda förebud. Några svartklädda kvinnor står plötsligt där likt ödesgudinnorna, nornorna. På stranden av en å ligger Charons svartmålade båt redo att föra det snart dödade barnet över floden Styx till andra sidan. När väl olyckan inträffar ser vi det inte i bild, men vi hör skriket. Fast vems? Barnets eller förarens? Eller var det lastbilsbromsarnas klagosång?


Denna filmkonstnärliga pärla är Gösta Werners testamente; hans estetik i ett koncentrat på mindre än tio minuter. Jag tvivlar på att Alfred Hitchcock, Stiller eller någon av hans andra husgudar kunde ha gjort den bättre."


'And the rest is silence!'

Som Gösta sa en gång: den viktigaste ljudeffekten är just tystnaden!

 

Mats och Gösta på utflykt till Östhammar för fem år sedan