Mats Werner

Det är Långfredags morgon. Solen lyser än så länge från klarblå himmel. Dagen framstår inte längre i sin dystraste framtoning.

Jag tillhör väl den sista generationen som upplevt LÅNGFREDAG! Mänsklighetens mest "förbjudna" och mörka dag.

Betänk!

I begynnelsen var "Barabbas"!

Och detta först från 1954. Filmen byggd på Per Lagerkvists roman. Det enda inslag av någorlunda fantasiflyktigt slag som fanns att tillgå på EN Stockholmsbiograf denna dag! Säkerligen också i andra större städer.

Övriga biografer, teatrar, restaruanger och andra nöjesetablissemang liksom butiker och varuhus, höll givetvis vördnadsfullt stängt denna dysterhetens stora dag. Något annat var otänkbart. Det fanns säkert t.o.m. lag därpå.

Man höll sig hemma och dystrade.

Till Långfredagslunch kom Mormor och Gammelmoster på besök. Djupt sorgklädda med sina svarta klänningar med långa vita snibbkragar. Tårar hade fuktat deras ögon. Allt var tyst, dämpat, sorgligt.

Först sedan Pappa lyckats peta i tanterna ett par nubbar lättade stämningen och resten av dagen kunde framlevas under mer normal samtalston.

Från 1958 kompletterades nöjesutbudet denna dag med Ingmar Bergmans "Det Sjunde Inseglet". En film som man onekligen kunde avnjuta som filmberättelse om och om igen. Tack Ingmar! För att Du med den filmen ytterligare lättade på trycket denna sotsvarta dag.

1964 hade jag lumpat klart och arbetade ett år på mitt gamla sommarjobb, Stockholm Sightseeing, där jag "avancerat" till terminalchef. Under vintern höll jag givetvis i de sporadiska bussrundturer vi hade men framförallt i de rena privatguidningar som turister som kom till Stockholm då var hänvisade till. Bokningarna kom ofta via vårt moderbolag Nyman&Schulz. Långfredagen detta år hade vi fått en beställning för en Holländsk affärsman som var besök och ville se Stockholm. Jag tubbade min blivande fästmö (och hustru) att åta sig jobbet.

När hon annonserade detta hemma blev det tvärstopp. "Arbeta på Långfredagen! Kommer inte på fråga!" sade hennes föräldrar med en mun. Det gjoooorde man ju bara inte. Blivande Svärfar barrikaderade sig i hallen för att förhindra ev. utbrytningsförsök.

Hustrun tog sig dock ut via källaren på husets baksida och lyckades komma i tid till guidningen. Det ni! Våra barn tror oss inte!

Guidningen blev heller ingen lätt uppgift eftersom ingenting var öppet! Det gick bara att visa Slottet och Stadshuset utifrån. Portarna var obevekligt slutna denna dag. Fjällgatan naturligtvis. Sedan fick det bära iväg till Uppsala. Där kunde man ju iallafall komma in i Domkyrkan!

Numer kan jag utan dåligt samvete sätta igång mitt marsipanbak - eller som barnen säger "Matsipan" trots att det är Långfredag. Normalt har jag klarat av det innan men i år har det varit lite mycket den gångna veckan.

Övervägande skållad sötmandel och valnötskärnor. Ett par bittermandlar. Mindre andel florsocker. Mal ihop. Knåda, knåda.... Forma till stiliga (?) ägg. Dränk dessa med mööörk riktig blockchoklad och låt kallna. Mmmmmm - Matzipan! I händelse av mer snö formar jag lätt om till jullimpor.....

Glad Påsk på er alla när vi väl passerat Dysterhetens Dag.