Lasse Widding - från Expressen till Kulturen.

 

Lasse Widding (eg. Lars Widding) var den duktige kvällstidningsjournalisten som blev en av Sveriges bästa och mest omtyckta kulturförfattare. Som dog alldeles för tidigt.

På det glada 60-talet hyrde Lasse och hans dåvarande maka, sommarstuga av min syster och svåger och vi alla kom att umgås en hel del.

Lasse arbetade då som journalist på Expressen och var långt ifrån den uppburne skribent han skulle komma att bli. Hans anställningsvillkor var hårda och ingenting han kunde "laborera" med. Han hade visserligen skrivit några böcker på 50-talet som hade getts ut, men det var ett par år kvar till de stora framgångarna med böckerna om skeppet Vasa, Sorundasviten och Årstafrun som skulle sätta Lasse på kartan över våra mest framgångsrika populärhistoriska författare.
 
Mats, två okända i bakgrunden, Lasse Widding, Mamma Ann-Mari och dåvarande Riksteaterchefen Hans Ullberg.


Systern och svågern beslöt sig i samma veva för att ge ut Husebyfröken Florence Stephens memoarer på sitt förlag (som jag skötte). Dock hade memoarerna redan påbörjats av en kvinnlig "spökskrivande" veckotidningsjournalist som emellertid aldrig fick något ur händerna och som tydligen kommit på kant med Fröken (det var inte en helt ovanlig situation).

Vi lyckades få loss materialet från denna journalist. Det visade sig emellertid praktiskt taget oanvändbart och behövde "stunsas till" av en duktig skribent. Att fråga Lasse om han ville åta sig detta föll sig helt naturligt. Lasse tackade ja på villkor att det absolut inte fick komma fram till Expressen att han varit inblandad eftersom det skulle kunna äventyra hans jobb på tidningen.

Han skrev om hela boken och lade på slutet till en fabel om "djuren" som surrade runt Fröken på Huseby. Fröken låg som bäst i stor offentlig och juridisk fejd med sin förmyndare som i fabeln omvandlats till en elak humla.

Boken kom ut och blev mycket uppmärksammad. Inte minst blev fabeln föremål för försök till förtalsåtal som dock rann ut i sanden.

Lasse satt i sommartorpet och svettades. Orolig för att det skulle komma ut att det var han som skrivit. Den förbigångna veckotidningsjournalisten vädrade sin förtrytelse i tidningen Se och sade där bl.a. att "det är väl förläggerskan och hennes bror och den där kvällstidningsjournalisten som kucklat ihop det hela".

Stormen bedarrade och efter några år kunde den framgångsrike romanförfattaren Lasse se tillbaka på denna historia med ett överseende leende över den vånda han genomlidit. Hans position hade nu förändrats så att han - om så hade behövts - kunnat spotta Expressens chefredaktör i ansiktet utan att vara rädd om lönen.



Lasse Widding och filmdirektören Tore Sjöberg (Minerva-film) i trädgården på Skärfsta gård på 60-talet.
Trackback
RSS 2.0