Vett och etikett i kyrkbänkarna
Igår var jag med och begavde vännen Olov Svedelid i Norra Kapellet på Norra Kyrkogården i Stockholm. En värdig, rolig, vemodig och sorgsen ceremoni ledd av den gode artisten Stig Larsson. Vid kistans fotända ett fint foto av Olov. Ett allt vanligare inslag vid dagens begravningar. Och visst är det skönare att kunna fokusera blicken på ett levande porträtt av vännen snarare än på kistan.
Jag vet inte hur många som varit i Norra Kapellet, men det är som en liten kyrka där man delvis sitter på sidorna om kistan och delvis nedanför på var sin sida om en mittgång.
Idag verkar väldigt få veta hur man beter sig vid en begravning. Och allra mest störande är att inte ens officianter, präster och begravningsbyråpersonal tycks göra det.
Alltför ofta har jag fått lov att påpeka för såväl präster som kyrkvärdar att de måste inleda defileringen på rätt sätt för att undvika kollisioner.
Ingår inte dessa elementa i utbildningen?
De närmast sörjande familjemedlemmarna sitter alltid längst fram till höger om mittgången. Förr satt därefter släkten bakom och vänner på vänstra sidan, men detta är numera borta och man sätter sig som det passar.
När defileringen (avskedstagandet) därför inleds, brukar prästen leda familjemedlemmarna högerifrån runt kistan. Och det må väl vara OK. Men då är det kyrkvärdens/begavningsbyrårepresentantens sak att inte släppa fram övriga begravningsgäster förrän familjen åter satt sig, samt därefter visa övriga deltagare runt kistan från vänster. Med början i högra kvarteret bakom de efterlevande och först därefter framifrån i det vänstra kvarteret. Meningen är ju att man efter det att man lagt sin blomma vid/på kistan, betygar också de efterlevande sin aktning genom att kort stanna upp framför dem och buga.
Men det fungerar ju inte om kyrkvärden tillåter de övriga deltagarna att gå i högervarv runt kistan för då är hela defileringskön i vägen .
De som ändå gör det genom att gå tillbaka eller genom att korsa kön skapar kaos och förvirring i en stuation då lugn och ro borde råda.
Vid gårdagens begravning blev defileringen annorlunda eftersom Olovs änka Elli med familj gick direkt ut istället för att gå tillbaka. Alla som satt till höger följde samma defileringsordning, till kistan från höger och ut mot vänster. När bänkkvarteret till höger om kistan var tömt var det vår tur som satt till höger om mittgången att gå fram, men då började också de som satt i det vänstra bänkkvarterat att gå fram varvid det kom folk från två håll och kolliderade framför kistan med fullständig kaos som följd.
Alldeles onödig irritation som med professionella kyrkvärdar aldrig skulle behöva uppkomma.
Skärpning!
PS: Förstår ni varför föräldrarnas släkt och vänner trodde jag skulle bli begravningsentreprenör! DS
Jag vet inte hur många som varit i Norra Kapellet, men det är som en liten kyrka där man delvis sitter på sidorna om kistan och delvis nedanför på var sin sida om en mittgång.
Idag verkar väldigt få veta hur man beter sig vid en begravning. Och allra mest störande är att inte ens officianter, präster och begravningsbyråpersonal tycks göra det.
Alltför ofta har jag fått lov att påpeka för såväl präster som kyrkvärdar att de måste inleda defileringen på rätt sätt för att undvika kollisioner.
Ingår inte dessa elementa i utbildningen?
De närmast sörjande familjemedlemmarna sitter alltid längst fram till höger om mittgången. Förr satt därefter släkten bakom och vänner på vänstra sidan, men detta är numera borta och man sätter sig som det passar.
När defileringen (avskedstagandet) därför inleds, brukar prästen leda familjemedlemmarna högerifrån runt kistan. Och det må väl vara OK. Men då är det kyrkvärdens/begavningsbyrårepresentantens sak att inte släppa fram övriga begravningsgäster förrän familjen åter satt sig, samt därefter visa övriga deltagare runt kistan från vänster. Med början i högra kvarteret bakom de efterlevande och först därefter framifrån i det vänstra kvarteret. Meningen är ju att man efter det att man lagt sin blomma vid/på kistan, betygar också de efterlevande sin aktning genom att kort stanna upp framför dem och buga.
Men det fungerar ju inte om kyrkvärden tillåter de övriga deltagarna att gå i högervarv runt kistan för då är hela defileringskön i vägen .
De som ändå gör det genom att gå tillbaka eller genom att korsa kön skapar kaos och förvirring i en stuation då lugn och ro borde råda.
Vid gårdagens begravning blev defileringen annorlunda eftersom Olovs änka Elli med familj gick direkt ut istället för att gå tillbaka. Alla som satt till höger följde samma defileringsordning, till kistan från höger och ut mot vänster. När bänkkvarteret till höger om kistan var tömt var det vår tur som satt till höger om mittgången att gå fram, men då började också de som satt i det vänstra bänkkvarterat att gå fram varvid det kom folk från två håll och kolliderade framför kistan med fullständig kaos som följd.
Alldeles onödig irritation som med professionella kyrkvärdar aldrig skulle behöva uppkomma.
Skärpning!
PS: Förstår ni varför föräldrarnas släkt och vänner trodde jag skulle bli begravningsentreprenör! DS
Du kan väl bli en begravningsetikettens Magdalena Ribbing och skriva en bok om det!
Jag tror att förfaringssättet vid begravningsakten kan skilja sig mycket åt beroende på regionala skillnader dels var man råkar befinna sig och varifrån den avlidne och dennes närmast sörjande härstammar från.
Jag minns att när vi begravde min far för 25 år sedan i Härad gick den till enligt gängse mönster brukligt i Tornedalen beroebnde på att han och majoriteten av de anhöriga härstammade därifrån: Både präst och begravningsentrepenör fick därför särskilda instruktioner.
Sen begravdes min mor i somras i Föglö på Åland och även där har de sina lokala traditioner.
"...Det som är sanning i Berlin och Jena är
bara dåligt skämt i Heidelberg..."