Vett och etikett i kyrkbänkarna

Igår var jag med och begavde vännen Olov Svedelid i Norra Kapellet på Norra Kyrkogården i Stockholm. En värdig, rolig, vemodig och sorgsen ceremoni ledd av den gode artisten Stig Larsson. Vid kistans fotända ett fint foto av Olov. Ett allt vanligare inslag vid dagens begravningar. Och visst är det skönare att kunna fokusera blicken på ett levande porträtt av vännen snarare än på kistan.

Jag vet inte hur många som varit i Norra Kapellet, men det är som en liten kyrka där man delvis sitter på sidorna om kistan och delvis nedanför på var sin sida om en mittgång.

Idag verkar väldigt få veta hur man beter sig vid en begravning. Och allra mest störande är att inte ens officianter, präster och begravningsbyråpersonal tycks göra det.

Alltför ofta har jag fått lov att påpeka för såväl präster som kyrkvärdar att de måste inleda defileringen på rätt sätt för att undvika kollisioner.

Ingår inte dessa elementa i utbildningen?

De närmast sörjande familjemedlemmarna sitter alltid längst fram till höger om mittgången. Förr satt därefter släkten bakom och vänner på vänstra sidan, men detta är numera borta och man sätter sig som det passar.

När defileringen (avskedstagandet) därför inleds, brukar prästen leda familjemedlemmarna högerifrån runt kistan. Och det må väl vara OK. Men då är det kyrkvärdens/begavningsbyrårepresentantens sak att inte släppa fram övriga begravningsgäster förrän familjen åter satt sig, samt därefter visa övriga deltagare runt kistan från vänster.  Med början i högra kvarteret bakom de efterlevande och först därefter framifrån i det vänstra kvarteret. Meningen är ju att man efter det att man lagt sin blomma vid/på kistan, betygar också de efterlevande sin aktning genom att kort stanna upp framför dem och buga.

Men det fungerar ju inte om kyrkvärden tillåter de övriga deltagarna att gå i högervarv runt kistan för då är hela defileringskön i vägen .

De som ändå gör det genom att gå tillbaka eller genom att korsa kön skapar kaos och förvirring i en stuation då lugn och ro borde råda.

Vid gårdagens begravning blev defileringen annorlunda eftersom Olovs änka Elli med familj gick direkt ut istället för att gå tillbaka. Alla som satt till höger följde samma defileringsordning, till kistan från höger och ut mot vänster. När bänkkvarteret till höger om kistan var tömt var det vår tur som satt till höger om mittgången att gå fram, men då började också de som satt i det vänstra bänkkvarterat att gå fram varvid det kom folk från två håll och kolliderade framför kistan med fullständig kaos som följd.

Alldeles onödig irritation som med professionella kyrkvärdar aldrig skulle behöva uppkomma.

Skärpning!

PS: Förstår ni varför föräldrarnas släkt och vänner trodde jag skulle bli begravningsentreprenör! DS

Kommentarer
Postat av: Ebbe Ollman

Du kan väl bli en begravningsetikettens Magdalena Ribbing och skriva en bok om det!

Jag tror att förfaringssättet vid begravningsakten kan skilja sig mycket åt beroende på regionala skillnader dels var man råkar befinna sig och varifrån den avlidne och dennes närmast sörjande härstammar från.

Jag minns att när vi begravde min far för 25 år sedan i Härad gick den till enligt gängse mönster brukligt i Tornedalen beroebnde på att han och majoriteten av de anhöriga härstammade därifrån: Både präst och begravningsentrepenör fick därför särskilda instruktioner.

Sen begravdes min mor i somras i Föglö på Åland och även där har de sina lokala traditioner.



"...Det som är sanning i Berlin och Jena är

bara dåligt skämt i Heidelberg..."

2008-10-18 @ 22:50:55
Postat av: Mats Werner

Hej Ebbe!



Förvisso är det så. Och jag vet att det kan verka kinkigt att "bråka om detta". På många begravningar löser det sig utan problem därför att det är få människor närvarande är det en väldigt familjär begravning samlas man rent av runt kistan tillsammans.



Det jag talar om är de större begravningarna med många deltagare där en professionell begravningsbyrårepresentant och officiant smidigt och utan att vara påträngande styr in ordningen så att deltagarna aldrig ens behöver ägna procedurfrågorna en tanke utan kan koncentrera sig på vad man samlats för.



Tyvärr är det den alltför vanliga avsaknaden av denna professionalitet jag påtalar!



Och visst finns det mycket att skriva om begravningar och begravningsseder. Du vet kanske att jag tidigare pläderat för att om Strängnäs någonsin ska satsa på ett museum så måste det vara en konceptuellt museum som kan dra publik av sig självt. Varför inte just "Döden, döden" (som Astrid Lindgren sa). Just Strängnäs har de bästa förutsättningar med en kunglig begravningskatedral och en kunglig begravningskyrkoruin, med Sveriges enda dokumenterade offerlund, med världsunika begravningsregalier, med vikingatida gravfält med unika gravgåvor m.m. m.m. Vi har alla förutsättningar för ett spännande museum kring ett ämne som berör och som berör oss alla.

2008-10-18 @ 23:01:15
Postat av: stig larsson

mats!

jag håller med dig om att det blev lite rörigt vid defileringen. Jag tycker det var konstigt att inte byrån hade två representanter med tanke på att det var så mycket folk, det är svårt för en person att sköta defilering med så mycket folk då blir det lätt lite rörigt, och det får det inte bli. Tack för raderna i alla fall, en liten rättelse. Jag är INTE STALLBRODER, men har alltid viljat vara med i denna fina orden

HEJ MATS!

BIRGIT AHRLE

HÄLSAR!

/STIG

2008-10-26 @ 10:11:16
Postat av: stig larsson

Förlåt mats, nu är jag igång igen betr ditt inlägg om vett och etikett vid begravningar. Du nämner kyrkvärdar. men kyrkvärdar är aldrig i tjänst vid begravningar. Endast vid gudstjänster i våra kyrkor,samt ibland vid konserter. vid begravningar tjänstgör endsast vaktmästare och representant från begravningsbyrån. betr. att de närmaste vid olovs begravning gick direkt ut så var det på deras eget önskemål, efter ett förslag från mig att man kan göra så.

Kanske hörs vi igen, när jag läst vidare och begrundat.

goda tankar från:

/Stig L.

2008-10-27 @ 21:28:05
Postat av: Mats Werner

Hej Stig! Jo, jag vet att att Kyrkvärdar formellt är andra personer, civilister verksamma inom en församling. Jag försökte förenkla uttrycket genom att låta de som agerar värdar (vanligtvis begravningsbyrårepresentanten - hopplöst ord)vid ceremonin också ingå i begreppet. Det känns som om de som visar folk till rätta i en lokal borde kunna betecknas "värdar", vem de än verkar för.

Och visst förekommer det att de närmast sörjande går ut först. Första gången jag upplevde det var på vännen Simon Brehms begravning 1967. Men defileringsordningen borde kunna upprätthållas för det.

2008-10-27 @ 21:42:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0