Hur blir det på hemmet?

Frågan ställs av två av mina bloggkompisar på silvergen.org, Gerd Forsell, f.d. byråkrat och Fredrika Bremer-ordförande samt Barbro Hellberg f.d. journalist och Radio Ellen-intitiativtagare, i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet.


Båda har ett aktivt yrkesliv bakom sig där de sett sig som förebilder för sina döttrar. Men nu - hur ska det bli när man når 85-årsstrecket?

 

De konstaterar att många åldringar känner oro för att hamna på hemmet. Oro för maten. Inte för dess kvalitet, för den kommer säkerligen att fylla alla näringsfysiologiska krav på innehåll och nyttighet. Men blir den ätbar? Skänker den någon måltidsglädje?

 

De skriver: "Vi ser heller inte fram emot att äta den mat som beskrivs i termer av livsmedelshantering och måltidssituationer, och vi blir alls inte gladare av att personalen har utbildning i ”kost- och nutritionsfrågor” (citat från Kvalitetsgaranti för ett servicehus i Stockholms stad). Kan de laga god mat?".


Frågan är berättigad! I min egen kommun - liksom säkert i många andra - pågår just nu en diskussion om ett förslag till centralisering av kommunens måltidsverksamhet till ett storkök. Maten ska varmhållen (?) levereras ut till alla hem och institutioner, skolor, förskolor och daghem från ett enda kök.

 

I mina ögon en styggelse. Man skyller bl.a. på fyrkantiga EU-regler som gör att "icke livsmedelsutbildad personal" inte får vistas i tillagningskök och motsvarande. I klartext: dagisbarn får inte komma in i köket för att vara med när deras mat tillagas (så länge den nu gör det). Övrig personal får inte heller "rycka in" och hjälpa till. En viktig pedagogisk del av barnens liv faller bort.

 

Ett annat exempel: på ett mönsterdemensboende i kommunen har gemensam matlagning varit en viktig del av det terapeutiska arbetet med de äldre. Måste man nu utbilda dessa dementa äldre i livsmedelshantering för att de ens ska få gå in i ett kök som för dem ju faktiskt är en del av deras hem?


Min gamla Mamma (97) får sin mat levererad varje dag på Kungsholmen i Stockholm. Givetvis oändligt mycket bättre än i de skräckexempel jag hört där maten levereras för fem dagar i taget.

 

Här finns verkligen anledning till oro. Som sagt, maten är nog vällagad och nyttig på alla sätt. Men den är totalbeige. Tänk om dessa centralkök kunde övergå från att lägga mat och alla sorters tillbehör ihop och med sås överalltihop i en liten bytta, till en "tallriksförpackning" med de olika ingredienserna i varsitt fack. Det skulle göra mycket för ätupplevelsen.

 

Mammas mat är för det mesta OK, men såååå trist att se på. Hon äter följaktligen ALDRIG upp byttans innehåll utan endast lite pliktskyldigast på toppen. Resten går i soporna!

 

Här är ett jätteområde för herrar Jamie Oliver och Carl Jan Granqvist som båda värnar om just ätupplevelsen som en av de viktigaste delarna av måltiden. När får vi se en TV-kanal köra en såpaserie om äldrematen?

 

Gerd och Barbro "undrar om pensionärsrepresentanterna i kommunernas pensionärsråd är mesiga visavi tjänstemännen. Brukar de ha några invändningar?"


Nu hör jag till de politiker - trots att jag själv är pensionär - som är starkt emot segregering vare sig det gäller ras, religion, kön eller ålder. Jag har varit - och är - starkt emot att mitt parti t.ex. har ett "seniorförbund". Det pensionärsråd vi har i kommunen får nog anses vara förpassat till "gallerispelshörnet". Sällan hör man frågor av mer väsentlig karaktär komma därifrån.

 

Min uppfattning är att man gör sin stämma mest effektiv om den förs fram genom den ordinarie politiska partiapparaten vid grupp- och alliansmöten och i de ordinarie politiska församlingarna - snarare än via några som helst halvexterna sidoorganisationer. En åsikt framförd i ett pensionärsråd får aldrig samma genomslag som om det framförs i Kommunfullmäktige.

 

Det handlar alltså om att engagera sig - också som pensionär - i den politiska verksamheten och göra sin stämma hörd där.

 

Vi är och kommer att vara allt fler. 2003 var 17,2% av befolkningen pensionärer. Vid det här laget torde 20%-gränsen för länge sedan passerats. Vi blir viktigare och synligare som konsumenter vilket marknaden fått upp ögonen för mer och mer.

 

Nu gäller det att också politiken får insikten och kunskapen. Det effektivaste sättet är att pensionärerna själva är med och formar politiken. Inte via senior- och pensionärsförbund. Inte heller via pensionärspartier eller pensionärsråd - utan direkt och personligen genom politiskt fotarbete.

 

Jag har under några år haft anledning att komma närmare i kontakt med hemtjänsten på Kungsholmen i Stockholm där min Mamma bor kvar i sitt gamla hem (sedan 1933). Jag har klagat på den kaotiska personaloplanering som verkar råda då det periodvis är uppåt ett trettiotal olika personer som besöker min Mamma under en fyraveckorsperiod. Varje gång jag klagat har jag fått förorättade mail tillbaka som om felet vore mitt. Men varje gång har det sedan också blivit bättre under en tid och Mammas "ordinarie" hemtjänstrepresentant (vem hittar på ett bättre ord? Låt mig kalla dem hemvårdare) har kunnat göra det hon ska under en längre tid. Det allra märkligaste är att det enligt ansvarig chef mer eller mindre "måste vara så här". Att det faktum att Mamma under sitt första år med hemtjänsten hade besök av endast fyra olika personer, var "ett undantag" beroende på att man hade en person med arbetsmarknadsstöd att tillgå!!??

 

Jag har också klagat på att Mamma ett par gånger fick besök av en manlig hemvårdare, trots att hon från början frånsagt sig besök av just manliga vårdare då hon ibland har problem med magen och ogärna vill bli utlämnad till manliga torkarhänder. Kan ni ana vilket svar jag fick den gången?

 

"Du tar upp i ditt andra mail att din mamma får manlig personal ibland. Det är så att drygt 30% av mina medarbetare är manliga, bör vara ca hälften om man ska följa jämställdhetsplanen och lagen. För mig är det inte fråga om kön utan kompetens."


Man åberopar alltså att man hellre följer sin jämställdhetsplan än ser till brukarnas önskemål. Hur stämmer det med Socialtjänstlagens portalparagraf: 1 kap. 1§ ”Verksamheten skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet.”

 

Låt oss till sist ta det här med terminologin.


Min Mormor, salig i åminnelse, bodde i vad jag vill minnas hette ett servicehem i Vasastaden. Hon hade sin egen lilla lya, med hall, badrum, litet kök och ett kombinerat sov- och vardagsrum. I husets bottenvåning fanns en gemensam matsal och andra samlingsutrymmen. Ville hon slippa laga mat kunde hon äta där nere. Skulle hon ha gäster fanns utrymmen att tillgå.

 

Låter det bekant? Låter det inte misstänkt likt vad som senare kallades Servicebostäder eller Seniorbostäder? Varför håller man nu från vissa håll på att tala om "Trygghetsbostäder"? Specifikationen av sådana skiljer sig på intet sätt från beskrivningen av min Mormors serviceboende.

 

Det tjänar bara till att öka förvirringen. När de båda pensionärsorganisationerna i kommunen pressade Socialnämndens ordförande på varför det inte byggdes några sådana i kommunen, svarade han just att det kändes förvirrande och att han inte riktigt förstod vad just "Trygghetsbostäder" var för något.

 

Att införa nya begrepp för gamla företeelser bidrar ingalunda till påskynda utvecklingen utan tvärtom - bara förvirringen!


Kommentarer
Postat av: Fredrik Hed

Åh nej, Barbro Hedvall arbetar fortfarande på DN. Jag misstänker att det är Barbro Hellberg du menar.

Hälsn Fredrik

2008-10-26 @ 21:13:20
URL: http://www.svenskaauktioner.se/
Postat av: Lars Palmgren

Har du följt programmen på TV om skolmaten ? De visar på en trist situation, där halvfabrikat, ofta av sämre kvalitet används. Kökspersonalen bara packar upp djupfryst och värmer på. Vad jag förstår så är skolmaten och maten som serveras på våra "hem" densamma i vår kommun. Var med Socialnämnden på hemmet i Åker och talade där med några av våra äldre ( gammal är ju ingen numera ) och de efterlyste den mat de var vana vid och inte nymodigheter som pasta, hamburgare, pizza ,kinamat och massa konstiga importerade traditioner. De vill ha ärtor och fläsk, raggmunk, köttsoppa och annat som de känner igen och lärt sig tycka om. Generationsklyftan är stor när det gäller smak och matvanor.

I programmet om skolmaten konstateras att massa konstiga hygienregler hindrar naturlig kontakt med kök, personal och elever. Samma regler lär hindra våra äldre från att vara med och laga maten eller hjälpa till med sådant de hela sina liv kunnat. Den sociala miljön i ett kök har hundraåriga traditioner, men får inte utövas av hygienskäl. Vad är det för vits med att leva infektionfritt, om livet blir utan innehåll. Mat är inte bara roligt - och det gemensamma ätandet en kultur, som sakta försvinner i fast foodsamhället - utan kanske den enda större glädjen för en ensam åldring.

Jag föreslår att vi går före och röjer i tristessen. Mat skall lagas så nära den som äter som möjligt och skall de som äter vara med och bestämma vad som serveras oberoende om det kostar lite mer än dagens centralkök kan frambringa.

2008-10-28 @ 14:34:44
Postat av: Barbro Hellberg

Såvitt jag förstår – det här är bara mina egna försök till tolkning av verkligheten - är trygghetsboende ett vackrare namn på vård av senildementa eller åldringar som blivit så sjuka att resursen "anhörigvård" inte längre klarar jobbet. Därtill måste de gamla finna sig i en turordning som gör att väntetiden kan bli lång.

Innan det finns en sådan plats kan vårdande anhöriga få avlastning ibland genom att den gamle/a får en sorts korttidsvistelse på särskild institution.

Jag är inte riktigt säker på hur det går till men jobbigt är det! Jag träffar ibland människor som är på väg att totalt knäckas av att ständigt tvingas finnas till hands, osäkra på vad som ska hända härnäst, natt och dag.

Som tack för sina gratistjänster bjuds anhörigvårdare på en månatlig lunchträff (maten får de betala själva) med föredrag, en sorts statligt stödd uppmuntran. (Pengarna går visst åt till administrationen.) Ofta händer det att de måste ta med sig den gamle/a för att det inte finns någon avlösare. Det blir inte mycket plats för utbyte av erfarenheter och "kamratstöd".

Ålderdomshem kallades det förr – innan man beslöt att slopa vårdinrättningar av olika slag. Servicehus var bra, med gemenskap vid måltiderna och självständighet för de boende. Men tydligen hade man inte tänkt på att äldre människor kan bli mer vårdkrävande med åren och att servicen kom att innebära alltmer stressande uppgifter för personalen.

I stället fick vi valfrihet – som den nu ser ut.

Rätta mig om jag har fel...

2008-10-28 @ 14:38:39
Postat av: Mats Werner

Det Du talar om för de "vårdkrävande" personerna är ju faktiskt det som hette just "vårdhem". Solvändan i Mariefred var ett sådant. Nu har jag förstått att det fortfarande fungerar så, men har klassificerats om till "äldreboende".....

2008-10-28 @ 14:39:24
Postat av: Gunillago

Problemet för hemtjänstpersonalen är att det är sådan genomströmning. Folk är lediga, sjukskrivna eller gravida, slutar eller går timanställda. Vi behöver kontinuitet när vi blir äldre och inte längre klarar att hålla reda på så mycket eller många olika människor.

Som person är man olika beredd på att män klarar av "intimbiten".

Det kommer troligen att ändra sig med tiden.

Det riktigt stora problemet kommer när Alzheimers eller demensen resulterar i förvirring, ångest och utagerande av olika slag.

Man bör hålla i minnet att som anhörig har man en annan "minnesversion" av människan man levt med. Det kan vara svårt att konfronteras med personalens mer pragmatiska bild.

Eftersom man ivrigt samlar alla dementa i samma låsta avdelningssituation blir trycket på personalen oerhört stort. Det är hjärnans degenerationssjukdomar vi talar om, få har en adekvat utbildning även om man gör vad man kan.

Tröttnar personalen fort , tröttnar ledningen på att utbilda till ingen nytta.

Kvaliteten på vård och omsorg sjunker och allt går på knä.

Vi kan komma ihåg att en måltidssituation också är beroende av lugn, ro och trivsel.

Det är vare sig trivsamt att äta ensam eller att äta i en orolig omgivning. Tyvärr.

Det kan var svårt för anhörig att avläsa om klagomålen kommer ur ett behov av närhet eller om de är verkliga. Naturligtvis är upplevelsen viktig, men som anhörig bör man komma ihåg att en ensam förälder kanske ger sin egen ensamhet en omskrivning.

2008-10-28 @ 14:39:58
Postat av: Agneta

Brist på organisation, ju fler kockar deto mindre soppa.

Se TV-programmet "Matakuten" handlar visserligen om skolbarn, men kunde lika gärna handla om äldre. Sorgligt och skrämmande. Tänk om man skulle driva företag på samma sätt som man driver kommuner och landsting.



Då skulle vi alla sitta på pottkanten. Offantlig sektor utan eget ansvar. Lägg ner Landstinget.



Jag vet av egen erfarenhet att det jobbas på sina håll av bara den i offentlig sektor, men det saknas ledarskap och bra organisation.

2008-10-28 @ 14:40:34
Postat av: Mats Werner

Håller HELT med Dig Agneta när det gäller att lägga ner landstingsnivån och dela upp sjuk- och hälsovården på stat och kommuner.

Landstingsnivån är alltför anonym och avlägsen och "trist" som ämne för att vara i skattebetalarnas observationsintresse. Alltså blir dessa organisationer gärna "svarta hål".

2008-10-28 @ 14:40:59
Postat av: Gunillago

Saken har i vart fall varit den att kommunerna haft svårt att ta sitt fulla ansvar. När omsorgerna gick över i kommunal regi blev man helt tagen på sängen och anmälningarna har varit många mot kommuner som velat fly sitt ansvar. Grejen är ojämn nivå landet över och att man sparar olika i olika kommuner, ofta på personal. Ännu oftare på att uppfylla sina åtaganden angående boenden.

2008-10-28 @ 14:41:25
Postat av: Mats Werner

Beror inte också detta på den osäkerhet som faktiskt ännu råder om vems ansvaret är? Jag tycker jag hör om ständigt gnissel mellan vår kommun och landstinget om vem som har ansvar i vissa frågor. Slipper vi Landstinget behöver inte kommunerna tveka.

2008-10-28 @ 14:41:52
Postat av: Tatluser

Sedan 1980-talet vill (ska, enligt politiska beslut) landstinget inte ta kostnaderna för patienter som främst behöver vård, d v s kroppslig omvårdnad och medicinska behandlingen, som kan utföras utanför sjukhuset. Kommunerna ska ta kostnaden för denna vård, problemet är att kommunerna inte vill/förstår att man behöver skaffa sig(tillhandahålla) den kompetens som behövs för medicinsk vård. Detta beror främst på att de som beslutar om resurserna själva inte vet vad den medicinska kompetensen innebär och vilka krav på ledarskap/personligt ansvar det ställer på utövarna, och politikernas närmaste hantlangare begriper inte vilken kostnade det faktiskt kräver. - Som jag tidigare nämnt kunskaper om tekniska verksamheter, det har man på de kommunala politiska beslutsnivåerna, det förstår man att det måste kosta, men vård! - Uf, uf? Fortfarande har man inget lärt sig bara att det kostar för mycket!

2008-10-28 @ 14:42:23
Postat av: Leif

Jag tycker egentligen som Mats - att om fler äldre aktiverar sig i politiken direkt genom de politiska partierna hade kraften i budskapet ökat. Det är också lätt att hålla med om att vägen via pensionärsförbund och pensionärsråd inte glasklart leder till det önskade målet.Till och med verkar det som om man i det politiska etablisemanget gör allt för att undvika frågan om de diskriminerande skatteskalorna trots samtliga pensionärsförbunds med hundratusentals medlemmar skarpa kritik. Mats tar inte upp det direkt, men bloggandet, kommenterandet och diskutterandet på sajter som t.ex. Silvergen är en joker i politiken som dess utövare i växande utsträckning måste förhålla sig till. FRA var möjligen det första exemplet på denna potentiella kraft men knappast det sista. Nätet gör det enklare och framförallt möjligt att trots konkurrerande sysselsättningar vara aktiv i debatten. We ain't seen nothing yet.

2008-10-28 @ 14:42:49
Postat av: Tatluser

Ett tillägg: Eftersom kommunerna har bristande kkunskaper när det gäller att bedöma behovet av klaitetsnivån när det gäller ledarskap och medicinsk kompetens inom äldrevården, så inser de inte heller vilka vinsteffekter man får när de gamla får den allra bästa omvårdnanden och behandlingen. Kommunerna inser inte att de flesta gamla då kräver färre "tunga" vårdinsatser.

2008-10-28 @ 14:43:17
Postat av: Barbro Hellberg

KAn vi hoppas på samma omvändelse under galgen som nu sker i vissa företag under finanskrisen? Man börjar se efter vart pengarna har gått utan att ge önskat resultat.



Landstingen skulle dra ner på både representation och administration och låta de sparade pengarna gå till dom som behöver, dvs barn, sjuka och gamla.

Den senaste oförskämdheten av mitt landsting är att höja taxan för transport med sjukbil från 50 till 100 kronor! I ett slag!

2008-10-28 @ 14:58:54
Postat av: Mats Werner

Tatluser - som säkert vill se Resultat - skriver om bristen av sjukvårdskunskap inom kommunerna. Eftersom vi har haft en sådan diskussion på hemmaplan, bollade jag frågan vidare till min gruppledare och tillika f.d. Kommunalråd och f.d. ordförande i Socialnämnden. Så här svarar hon:



"Det här med läkare knutna till våra äldreboenden är svårt. Jag hade en diskussion med en av de distriktsläkare som flydde från VC Strängnäs för en tid sedan. Jag undrade vad hon tyckte om att jag ville kräva geriatriker till våra äldreboenden i Strängnäs. Det var då jag var kvar som ordförande i Socialnämnden. Hon var helt emot tanken, till min stora förvåning. Hon menade på att det var bättre att låta primärvårdsläkare även skaffa sig geriatrisk kompetens för att få bredden i de äldres vård. Tänkvärt...

Evidensbaserad sjukvård är viktig, alltså där vetenskap och beprövad erfarenhet får vara ledstjärna. Om kommunerna blir läkarnas arbetsgivare kommer vi få svårt att klara av den saken anser jag. De flesta läkare vill finnas nära universitetssjukhusen och institutionerna under perioder av sin yrkesutövning - för egen utvecklings skull men även för hela läkarvetenskapens. Jag tror alltför få läkare vill bli instängda i det trånga kommunala utrymme som vi kan erbjuda. Att ha läkarfacket som motpart klarar inte landstingen eller för den delen SKL av idag, och som jag ser det vore det en rysare för kommunerna.

Om hela strukturen med kommuner och landsting förändras blir saken en helt annan. Men innan den geriatriska specialistgrenen uppvärderas både status- och lönemässigt tror jag inte patienterna kommer att märka av någon positiv skillnad."

2008-10-28 @ 14:59:26
Postat av: Bertil Stensgård

För min del är det självklart att maten skall



- vara anpassad till dem som skall äta den. Att våra äldre ofta inte är särskilt förtjusta i kinamat, kebab etc. har jag full förståelse för. Själv gillar jag också riktigt god svensk husmanskost. Mina raggmunkar brukar de flesta gilla.



- vara lagad så nära matgästerna som möjligt oavsett om det gäller våra äldre eller våra barn och ungdommar.



- vara hygienskt lagad. Men dagens regelverk går alldeles för långt. Idag blir "folk" sjuka av att det är för rent och hygieniskt. Det finns undersökningar som tyder på att en bidragande orsak till dagens många allergibarn delvis beror på just för hög hygiennivå.

Min älskade mamma sa många gånger att"lite skit rensar krävan". Det ligger en hel del i det.



Instämmer till fullo i Lars förslag. Låt våra äldre och barn vara delaktiga i matlagningen, det ger delaktighet, social samvaro och, tror jag, både bättre och billigare mat. Dessutom torde maten upplevas och smaka bättre.

2008-10-28 @ 17:24:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0