Höst.
Några av mina bloggkollegor på silvergen.org har firat exesser i vackra höstbilder.
Och visst är hösten över oss med hull och hår. Så här på landet är träddungarna förödande vackra att följa så länge "lyset" är på men när dystert dis skyler så känns istället kylan och den där positiva höstkänslan mattas något.
Det säkraste hösttecknet här hemma är när vår härliga sommarveranda förvandlas till engelsk "conservatory".
Alla övervintrande överjordiska blomster tas in för vintern. Först in åker Änglatrumpeten och nu börjar frågan uppstå om vi får ut den i vår och om vi får det - får vi sedan in den nästa höst?
Den är praktfull i sin blomning. Jag slutade räkna vid 40 klockor och doften är fortfarande bedövande när vi - än så länge - kan ta en drink under klockorna.
Också passionsblomman lockade mitt mobilkameraöga i morse. Vilken naturens kreation!
Hustrun som är "blomtokig" (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet enligt hennes morbror som tagit reda på saken! Och dottern fortsätter traditionen så blomsterdekoratris hon är.) lärde sig tidigt att pelargonerna (och varje sådan är en individ som hon vet varifrån den kommer eller var hon plockat en del, antingen det är Sydafrika eller Kew Gardens [fy skäms!]) mår lika bra av att inte beskäras och ställas i källaren som min Mamma alltid gjorde. Istället får de förnöja oss även på vintern. Vi har glasvägg in mot huset så jag möts av "pelargonberget" varje morgon när jag kommer ner för trappan.
Sedan stängs verandavägen - som egentligen är husets huvudentré - och vi får vänja oss vid att gå köksvägen. Fördelen ur min synpunkt är att jag från nu också kan förvara vissa drycker här och slipper ta mig ner i källaren! Inget ont som inte har något gott med sig!
Och visst är hösten över oss med hull och hår. Så här på landet är träddungarna förödande vackra att följa så länge "lyset" är på men när dystert dis skyler så känns istället kylan och den där positiva höstkänslan mattas något.
Det säkraste hösttecknet här hemma är när vår härliga sommarveranda förvandlas till engelsk "conservatory".
Alla övervintrande överjordiska blomster tas in för vintern. Först in åker Änglatrumpeten och nu börjar frågan uppstå om vi får ut den i vår och om vi får det - får vi sedan in den nästa höst?
Den är praktfull i sin blomning. Jag slutade räkna vid 40 klockor och doften är fortfarande bedövande när vi - än så länge - kan ta en drink under klockorna.
Också passionsblomman lockade mitt mobilkameraöga i morse. Vilken naturens kreation!
Hustrun som är "blomtokig" (minst en trädgårdsmästare i varje generation sedan 1400-talet enligt hennes morbror som tagit reda på saken! Och dottern fortsätter traditionen så blomsterdekoratris hon är.) lärde sig tidigt att pelargonerna (och varje sådan är en individ som hon vet varifrån den kommer eller var hon plockat en del, antingen det är Sydafrika eller Kew Gardens [fy skäms!]) mår lika bra av att inte beskäras och ställas i källaren som min Mamma alltid gjorde. Istället får de förnöja oss även på vintern. Vi har glasvägg in mot huset så jag möts av "pelargonberget" varje morgon när jag kommer ner för trappan.
Sedan stängs verandavägen - som egentligen är husets huvudentré - och vi får vänja oss vid att gå köksvägen. Fördelen ur min synpunkt är att jag från nu också kan förvara vissa drycker här och slipper ta mig ner i källaren! Inget ont som inte har något gott med sig!
Hej Mats!
Vilken underbar Änglatrumpet detta måste jag visa Hans Ekström han är nämligen en Änglatrumpet-fantast.
Och tack för senast!
Ann-Sofie