En refle/x,-ktion.

När jag var liten fick jag lära mig att gå tyst i skogen för då var chansen störst att man fick se några djur.

Likt indiankrigare smög vi, iklädda mjuka moccasiner, på skogsstigarna, undvikandes torra kvistar och knastrande löv.

Inte f-n såg jag några djur!

Idag - råder motsatta förhållandet. När jag tar min dagliga entimmespromenad på skogsvägen gör jag tvärtom. Jag hostar då och då, stampar på torra grenar, gnolar med musiken i iPoden. Kort sagt jag gör så mycket väsen som möjligt.

Jag vill verkligen inte se en ilsken älgmamma med kalvar eller flocken med vildsvin - som jag vet bökar omkring mig - på nära håll.

Och så här års gäller dessutom att jag inte vill ha någon närkontakt med ströjägare. Därav den hiskeliga gamla reflexvästen på profilbilden för oktober. Den avlagda västen har jag knyckt av pilotsonen som avskyr att jag därmed gör "reklam" för Ryanair för skogsrået och svinen på min vandring.

Jag har alltså inte ryckt in vid gatukontoret - även om det kanske skulle behövas ibland....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0