När jag i arla morgonstunden slår upp hyttdörren, möts jag av denna spegelblanka hamnbassäng i Trollhättan. Vi ligger vid den s.k. Rysskajen som vi anlände till i nattens mörker efter att ha passerat den första slussen på Trollhätte Kanaldär vi nu befinner oss, Brinkebergsslussen. Det är alltså formellt inte längre Göta Kanal.
Trollhättans slussystem är mycket omfattande. De äldre slusstrapporna används inte längre. De är av samma storlek som slussarna i Göta kanal. Den nya slusstrappan invigdes 1916 och kan ta fartyg med last upp till 1500 ton vilket var en femdubbling av vad de gamla slussarna förmådde.
Detta möjliggjorde att Vänersjöfarten fick en ordentlig skjuts. Ända tills staten började subventionera järnvägs- och lastbilstransporter så var denna sjöled det absolut billigaste och miljövänligaste sättet att transportera gods från Vänerlandskapen ner till Göteborg och vidare.
Här går vi in i den översta av de fyra stora slussarna som ska ta oss ner 32 meter. Vi gick före tidtabell då man skulle stänga av slussarna resten av dagen för att temporärt flytta över kontrollrum och manöverenheter till andra sidan p.g.a. ombyggnadsarbeten.
Här ser man att dessa slussar är av en annan dimension än dem vi upplevt hittills på vår färd.
En vacker detalj i slussväggen och räddningen för alla småbåtar som också går igenom, när vattennivån förändras i slussen.
Jonathan skulle "glänsa" och rusade uppför den praktiskt taget lodräta bergväggen vid sidan av slussen för att sedan hasa sig neråt. Följd av vederbörliga "aahhn" och "ooohn" från oss passagerare som mannade reling som den goda publik vi var.
Så lämnar vi den nedersta slussen för att förtöja vid ledverket.
Avsikten var att vi skulle legat kvar vid Rysskajen och därifrån promenera till Trollhättans kanalmuseum. P.g.a. att vi var tvungna att passera slussarna före nio, så kastade vår eminenta kryssningsvärdinna Kerstin om det hela och beordrade en buss som hämtade oss nedanför slusstrappan och körde oss upp till museet.
Ett mycket intressant sådant. Besöket inleddes med en film om hela kanaläventyret och därefter kunde man vandra runt bland modeller, bilder och andra föremål som berättade om sjöfarten på Vänern och på kanalen.
Här ligger "Thammen" vid ledverket. Hitom slussen syns ett av de vattengenomsläpp som måste finnas för att reglera Vänerns vattenstånd.
Efter att ha lämnat Trollhättan och färdats nerför den betydligt bredare Göta älv nådde vi vid 12-tiden vår sista sluss på färden, den vid Lilla Edet. Jämngammal med Trollhätteslussarna (1916).
Här ägnade hustrun kraftverket sitt speciella intresse eftersom hennes farfar byggde det en gång i tiden.
Sista lunchen (snyft...) serverades dagen till ära av kocken Lukas med hjälp av kallskänkan Sara (den andra) och Anna och Maria som på ett utomordentligt sätt skött om våra lekamliga behov under resan. Den bestod av en god Bohusländsk fisksoppa med crème fraiche och Grännaknäckebröd och avslutades med Äppelpaj med krusbär och vaniljkaramellsås. Mums....
Här passerar vi ett av vårt lands stora sevärdheter, Bohus Fästning, som aldrig intagits av sina fienden vare sig dessa har varit danskar, norrmän eller svenskar. Tyvärr lämnades borgen åt sitt öde och den intilliggande staden Kungälvs invånare fick t.o.m. tillstånd att hämta byggmaterial från fästningen innan man åter fick upp ögonen för denna klenod i vår - och våra grannländers - historia.
Stora ansträngningar har gjorts av Statens fastighetsverk att konservera och bevara vad som återstår av denna stolta borg.
Nu är vi åter nere i havets nivå. Efter att först ha klättrat upp över 91 meter och sedan åter ner igen. När vi närmar oss hamnstaden Göteborg finner vi mer och mer verksamheter direkt vid älvkanten, som här en metallfragmenteringsanläggning.
Så ser vi silhuetten av Göteborg och "Läppstiftet" vid Lilla Bommen.
Göteborgs motsvarighet till Stockholms "af Chapman", barken "Viking".
Västkustens enda palatsångare, den välbevarade s/s Bohuslän vid kaj. Den tycks vara "tvångslutad" av någon orsak.
Styrman Sara (den första) kastar trossen. Det är dags att angöra vår slutkaj.
Så radar hela besättningen upp sig vid landgången för att ta farväl av sina passagerare. Röda mattan rullas ut. Det är Kapten Ola, Styrman Sara, Maskinisten Kalle, Kocken Lukas, Kallskänkan Sara, Servitriserna Anna och Maria och sist Däcksmannen och hyttuppassaren Jonathan.
Vår härliga kryssning är slut. Att uppleva denna färd är någonting fantastiskt. Bara efter någon timme ombord, sjunker Din puls och tillvaron lägger sig till med en alldeles lagom takt. Du blir ett med den långsamma takten och vilan blir fullständig. Mobiltelefoner, datorer, radioapparater är bannlysta inom synhåll för någon annan. Här ska vi koppla av.
Parad med upplevelser, trevliga kontakter, god mat och dryck blir det något enastående (som till nöds får en att glömma den trånga hytten! Fall inte för frasen i broschyren att "många väljer att klä om till middagen" men att "sportigt elegant" räcker! Ett extra ombyte för endast kvällsbruk tar bara onödig plats i den trånga hytten.).
Om man inte lyckas utnyttja något specialerbjudande är det förvisso ett dyrt nöje, men väl värt varenda krona.
Vill ni läsa mer om själva kanalen? Gå då till Göta Kanals hemsida.
Man måste ju inte heller göra en hel flerdagarskryssning utan kan göra kortare etappresor med flera olika rederier utmed kanalen. Via kanalbolagets hemsida finner man alla dessa olika alternativ. Kryssningar med de klassiska fartygen "Juno", "Wilhelm Tham" och "Diana" läser man om på Kanalrederiets hemsida.
Så är de vemodiga avskeden tagna och vi sitter med några medpassagerare och väntar på tåget hem mot Stockholm.
