Mats Werner

Den kristallklara morgonen nalkades när jag sladdade över det daggvåta däcket för att ta mig till toaletten. Den uppgående solen belyste dramatiskt det märkliga "fyrtornet" vid vår tilläggsplats - Stegeborgs slottstorn.

Under natten hade vi nått fram till vår första natthamn som var Stegeborg där vi låg inom lås och bom vid värdshuset som ännu när jag gick upp var obefolkat och öde.

Dock lyckades jag ta mig förbi en ilsket väsande svanmamma vid plankänden ner mot vattnet och ta mig ut för en rask morgon promenad som tog mig till en fantastisk gammal lada. Alldeles nymålad, men i något "urätet" skick. Man får förmoda att godsägaren på Stegeborg fått del av de nyinrättade bidragspengarna för att  just gamla obehövliga uthus ska kunna bevaras. De utgör onekligen en omistlig del av vårt kulturarv.



När jag återkom till fartyget hade solen sakta åter skymts bak grånande skyar. Ytterligare några passagerare yrade omkring i fruktlösa försök att ta sig ut från den inhängnade och låsta värdshusgården. De åsåg med viss beundran min dödsföraktande återkomst förbi den ilskna svanmamman.

Efter avnjuten sjöfrukost i matsalen, möttes vi på kajen av värdshusets unge kock som dagen till ära fått rycka in i sin matmors ställe. Slottsfrun på Stegeborg brukar normalt guida på den gamla borgruinen men var förhindrad.
Jag kan ju lugnt säga att då jag aldrig hört Slottsfrun, att kocken var helt underbar. Vi hade nog kunnat stanna ytterligare någon timme för att höra berättelserna om den märkliga historien och alla personligheter som vistats på och ägt borgen. 



Den äldsta delen av borgen är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet, samtidigt som Söderköping blev stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut, särskilt mycket under Johan III:s tid (som föddes på borgen), då rundtornet fick sin nuvarande höjd. Dessutom tillkom i norra längan en slottskyrka. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan. Kronan lät under 1730-talet sälja slottet till byggnadsmaterial. Nedervåningens kraftiga murverk skyddade den mot utplåning. Fram till 1689 var slottet centrum för östgötaskärgårdens lokalförvaltning. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, beläget vid den tidigare södra kungsladugården, byggdes 1806.

Under perioden 1310-1316 sände kungen flera brev från Stegeborg och man kan förmoda att han vistats där långa perioder. Efter Nyköpings gästabud utbröt ett uppror mot kung Birger. Denne lämnade Stegeborg och avseglade till Visby men satte sonen Magnus Birgersson som befälhavare på Stegeborg. Borgen blev belägrad, förmodligen från påsktid fram till slutet av augusti 1318. Magnus fördes fången till Stockholm och dömdes till döden i juni 1320. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm bredvid Magnus Ladulås.

Efter en inledande tur genom Prinsessan Anna Vasas örtagård kom vi upp på den gamla borggården där vår guide förlorade sig i en så sällsynt intressant och rolig utläggning om slottet och dess historia att vi tyvärr inte hann att gå igenom de källare och andra bitar som den mindre tysk-engelska gruppen hann med. Men jag är inte säker på vem som förlorade!
Vi hade iallafall en mycket givande stund.


Materialblandningen var påfallande.




Den unge kocken-guiden i full aktion!






Så var det dags att ge sig ut på Slätbaken med solen i ryggen.


Här når vi Mems slussar. Göta Kanals början från det här hållet.

När svenska folket för ett år sedan skulle rösta om svenska underverk, blev Göta Kanal utsett till Sveriges förnämsta underverk!

Denna historiska kanal, vems var idén? Var det Gustaf Vasa? Eller biskop Hans Brask? Ja, det vet vi väl inte riktigt. Bara att det skulle ta ett par århundraden och en mängd utredande innan den handlingskraftige Baltzar von Platen tillsammans med den skotske kanalbyggaren Thomas Telford 1809 presenterade en utförlig plan för en vattenväg mellan Östersjön och västerhavet.

Från början var tanken att slippa den tull som Danmark från 1409 och framåt, tog ut av alla handelsskepp som gick genom Öresund.

Riskdagen fattade i full enighet beslut om företaget och det hade också den nykrönte Kung Karl XIIIs höga gillande. Redan 1810 utfärdades regleringsbrevet och Göta Kanalbolaget bildades.

Det var ett jättelikt företag som äntligen tog sin början. Bygget beräknades ta tio år i anspråk  och kostnaden bli 1.597.481 (!!) riksdaler. I själva verket blev det sex gånger så dyrt och det kom att ta 22 år att färdigställa.

1813 stod den första slussen klar (Forsvik) men först 1832 kunde hela kanalen invigas, då av Kung Karl XIV Johan.

Baltzar von Platen fick själv inte uppleva den dagen eftersom han avled 1829. Han fick dock sin grav vid kanalens väg genom staden Motala.




Det gäller att manövrera sig fram så längt som möjligt i slussarna för......


....annars slår portarna i aktern på fartyget och man blir tvungen att ta i med lämpor.



I Söderköping gjorde vi dagens första stopp (om man inte räknar Stegeborg som ett sådant). Stadsvandring på egen hand och obligatorisk glassfrossa. Staden är ju känd för sin glass. Varför förstår jag egentligen inte om det inte bara är skicklig marknadsföring.

Söderköping är en sällsynt stor och märklig småstad. Under medeltiden var den en av Sveriges viktigaste hamnar. Plats för kungakröningar och riksmöten. Redan 1235 anlades ett Franciskanerkloster i staden och än idag minner två enastående medeltida kyrkor om denna storhetstid.

Landmärket vid kanalen är dock av senare datum: den till bostäder ombyggda gamla sädessilon är ett utmärkt exempel på återanvändning av dessa lantbrukskonsekvenser som ofta förfular många av vårat lands vackra hamnar.



Medan vi stävar vidare mot Asplångens sjö (27 meter över havet har vi nu lyft oss) får vi berättelsen om det fantastiska nya projekt som på nytt ska föra kanalen högt upp på intresseskalan igen. En båtlift!

Kanalen är en nagel i ögat på alla trafikanter på E22an som går igenom Söderköping. Sommartid bildas oändliga köer då något fartyg eller ett antal småbåtar ska passera och bron måste öppnas.

Men istället för att som i Ljungsbro, gräva ner vägen under kanalen, har man här fått för sig något riktigt spektakulärt. Fartygen ska köra in i en slags flytsluss som sedan lyfts upp och där uppe i luften möter en motsvarande slussdocka. Man öppnar portarna emellan och fartygen "byter plats" varefter var och en åter firas ner till kanalnivå. Alltmedan biltrafiken ostörd kan passera på E22an inunder. Ni tror jag skojar! Men tekniken finns redan och länsstyrelse, vägverk, kanalbolag och kommun tycks ense om detta projekt som givetvis i sig blir en anledning för biltrafiken att också i framtiden stanna upp för att glo på sevärdheten.......







Passformen är som synes exakt.









Däcksgossarna Jonathan och Kalle vilar på tamparna medan fartyget höjer sig i slussen.


Kapten Ola Wicander håller kollen på avståndet till kajen.


Medan styrman Sara och vår utomordentliga kryssningsvärdinna Kerstin håller ställningarna vid ratten.



Solen har nu tagit sig runt oss och vi närmar oss sjön Roxen på 33 meter över havet. På andra sidan Roxen väntar oss nästa natthamn i bassängen nedanför Bergs slusstrappa. Den första verkliga slussutmaningen på färden.

Innan vi går och lägger oss vill jag bara säga ett par ord om mathållningen ombord. Redan vid ankomsten placeras man vid det bord man sedan sitter vid under resans alla måltider. Det sägs visserligen att det råder fri sittning vid frukosten men de flesta sätter sig ändå på "sin plats".  Maten är utomordentlig. Välkomponerad, vällagad och alltid välkommen!
Den här gången hade man placerat oss huvudsakligen i språkbord vilket i och för sig var lite synd. Framförallt för de utländska turisterna som nog hade uppskattat att få mer kontakt med oss svenskar.
Vid vår färd 1974 kom vi att dela bord med ett äldre lärarpar från New York som blev våra vänner för livet (deras, för de var betydligt äldre än vi och dog redan för ett drygt tiotal år sedan). Vi hade ju den gången våra två äldsta flickor Filippa och Johanna med oss. Då fem resp. två år. De små tjejerna togs omgående om hand av det älskliga paret Fred och Ruth Trani. Detta trots att Johanna led av en förfärlig hosta under hela resan. Den hade börjat redan på tåget till Göteborg och vi uppsökte Sahlgrenska direkt vid ankomsten eftersom vi misstänkte att det lät som kikhosta. Läkarna skrattade dock åt oss och sa att "Kikhosta - det finns inte längre. Det tripplar vi bort". "Låt flickan åka bara. Sjöluften kommer att vara bra för henne" . Så vi åkte och vi led med Johanna. Vid hemkomstens läkarbesök försökte man med alla möjliga "lokalvårdardusnter" som "tredagarshosta", "femdagarshosta", "tiodagarshosta" och jag vet inte allt, tills det till slut kröp fram att man nog hade haft en period med dåligt vaccin 1971, så det kunde kanske vara kikhosta..... Och det var det ju!

Sjön suger, som det heter (och då inte i dagens översättning från engelskan...) och måltiderna blir i den i övrigt rätt så loja stämningen ombord, viktiga avbrott. Redan innan resan har man fått sig tillsänd detaljerade menyer för alla dagarna.

Frukosten serveras som buffé medan övriga måltider serveras vid borden av de flinka töserna Anna och Maria som alltid finns till hands om törst eller hunger blir för stor. Eftermiddagskaffet serveras på övre däck och där finns en ständig räddningsplanka i form av en öl- och läskkyl som man själv förser sig ur och skriver på en lista. Före middagarna brukar tjejerna dessutom ha en lite drinkbar.

Om sanningen ska fram så var det nog rätt så många som ordnade drinkandet från eget hyttförråd (hur vi nu fick plats för det!).