Själens motionsslinga!

Själens motionsslinga! Vet ni var den finns? Jo, det är en 2,5 km lång vandring över Stenhuggarmon i Åkers Bergslag och ner till Marvikarna. Under vandringen förflyttar man sig genom 10.500 år och från barbari till välfärdssamhälle!

Docenten Nils-Axel (Niklas) Mörner i undervisningstagen. Man har aldrig en tråkig stund och bombarderas med kunskap och provokativa teorier. Diskussionerna blir många så vandringen utmed Själens motionsslinga tar alltid längre tid än planerat.

Andra dagen på den TNKK-kurs jag nu går för andra gången anslås till en vandring utmed det som Niklas Mörner kallar för just "Själens motionsslinga".
Den har jag faktikst gått med honom ytterligare en gång tidigare. Han frågade mig (kanske anade jag viss oro inför mitt svar...) hur jag upplevde det. "Om det var något nytt"?
Jag kunde ärligt svara att redan under de första två dagarna har jag dels fått nya insikter som inte fanns med för fyra år sedan, dels också svar på några frågor som Niklas själv ställde inför en del spår av mänsklig aktivitet som då inte kunde förklaras men där han funnit svaren senare.
Dessutom sa jag, är det ju inte samma deltagare. Människor ställer olika frågor som ger upphov till helt nya diskussioner.



Första anhalten är gungflyn på Skeppmorasjöns yta. Där ger vi oss ut några stycken för att uppleva sensationen av att just gunga på en sådan. Det är en märklig upplevelse (dessutom kunde jag konstatera att mina relativt nya stövlar ändå läckte....). Niklas själv tar fram sin lerborr, en fiffig anordning som han kör ner genom gungflyn med ett antal skarvrör allteftersom, genom sjöns vatten och sedan genom bottensedimenten ner till leran, vrider om och drar upp - och plötsligt ligger framför oss en lerkorv med tiotusentals år gammal avlagrad lera som aldrig sett dagens ljus. Niklas studerar korven och märker ut när sjön har varit en del av Littorinahavet, när den har varit lagun och när den blev en ren insjö, dock med en kortare havsperiod emellan.



En lerkorv som spänner över mer än tiotusen år!



Ditta från Lettland med tiotusenårig skönhetsmask!

Efter utflykten på gungflyn där regnet och åskan överraskade oss, fortsatte vi efter att ha kompletterat regnklädseln i bilarna (jag kände mig efter en stund som ett stort våtvärmande omslag!) vandringen uppför åsen/berget på västsidan av Marviksleden. Där uppe fick vi se en egenartad klapperstenssamling som omgärdar bergets högsta del. Mycket riktigt en gammal strandlinje. Mörners undervisning bygger på att vi följer strandlinjerna genom årtusendena. Märkligt att tänka sig att bergets högsta del - idag 80 meter över havet - där vi står hade en gång i tiden 150 meter havsvatten ovanpå sig! Så småningom höjde sig landet och toppen stack upp i det som ännu var en slags ytterskärgård till Närke/Södermanland och runt denna ö's stränder sköljdes klapperstenen upp. Och ligger där än idag fullt synliga.

Packis och isberg fyllde och täppte helt till Närkessundet och gjorde i praktiken Östersjön till ett sött innanhav. Så skedde jordbävningen 10.469 BP (Before "Present" - vilket betyder 1950 så lägg till 58 år till nutid) och en tsunamivåg sköljde på nolltid ut hela den packade isproppen mot Västerhavet och över bara ett par års tid blev Östersjön en del av det salta Västerhavet.

Mörner visar oss hela tiden bevis i naturen för alla dessa händelser. Vi får se skred med olika orsaker och lär oss vad "liquid fractions" är, d.v.s. när sand/gyttja övergår i flytande form och just orsakar stora jordskred. Genom borrningarna i sjöarna i Åkers Bergslag har Mörner kunnat identifiera två större jordbävningar med kort tid emellan, 10.469 BP och 10.430 BP. Dessutom en senare inte fullt lika kraftig för "bara" 3800 år sedan!

År 7000 BP som vi når en bit ner på Stenhuggarmons ostsida visar på Littorinahavets kulminerande topp. Ön är nu en del av en innerskärgård samtidigt som stadsbildningarna kring Medelhavet blomstrar liksom Sahara.


Niklas Mörner i entusiasmerande undervisningstag (trots åska, hagel och - inte drivis men väl - kraftigt regn). I bakgrunden ses klapperstensområdet.

Ytterligare en bit ner till 5000 BP når vi den tid då Vråkulturen med åkerbruk, stenåldersredskap, kruktillverkning m.m. visade på en begynnande civilisation. Klimatet var 2,5 grader varmare än idag ("och det var ingen katastrof" tillägger Mörner gärna när han nämner just de tider i vår historia då det både varit 2,5 och 4 grader varmare än idag) och man har funnit förekomster av vilda vindruvor. Samtidigt ute i världen är det redan högkulturer, Kilskriften finns och Gilgamesh-eposet är nedskrivet redan 300 år tidigare.

Just dessa jämförelser med världen i övrigt gav en av många diskussioner sedan jag gjort följande reflektion: att folken här uppe i norden fortfarande befann sig i grottstadiet samtidigt som det finns högkulturer runt Medelhavet - och trots att människor faktiskt färdades långa sträckor redan då - är väl kanske mer begripligt genom bristen på kommunikationsmedel. Vad som är mer märkligt egentligen är att det i vår tid, med mobiltelefoner, TV, Internet, flyg-, tåg- och båttransporter ändå finns, kanske inte grottkulturer men näst intill, på flera håll på Jorden.


En stunds välförtjänt kafferast samtidigt som solen tittade fram, nere vid Marvikarnas nivå.

Nere vid Marvikarnas strand på +13,6 öh, bröt solen fram en stund och vi kunde slå oss ner och njuta en kopp kaffe i gröngräset.


Här går jakten på littorinasnäckor! I en sluttning vid Långa Edet mellan Marvikarna finns en gammal strandbank från Littorinahavets tid gömd och där finner man alla de typiska havssnäckor som man också finner på Västkusten idag.

Så åter över Stenhuggarmon med titt på raserade klippblock (jordbävningen? isstötar?), "vanligt" jordskred med de rasade massorna i hästskoform och alldeles bredvid ett skred som måste ha berott på "liquid fractions" d.v.s. att någonting övergått i flytande form alternativt att vatten trängt upp under tryck och fått jordmassor att "rinna" ner och ut i en konform. Det var i samband med att Mörner upptäckte detta skred som han också genom borrningar i sjön nedanför snart kunde konstatera att det varit en jordbävning så sent som för 3800 år sedan med spår utmed hela Marvikarna i form av förkastningar, skred, nerrasad bronsåldersgrav, tsunamilager etc.

Marvikarna är ju i sig en intressant vattenled. Ända in i sen tid fungerade den som transportled in i Mälaren från Östersjön.
Förbi det Storåker som vi kommer att återkomma till på Fredag. Så länge järnhanteringen i Åkers Styckebruk krävde träkol, användes sjöleden vintertid också för transport av just kol men också av järnmalm från Skottvångs gruva. Idag är den långa sjöleden en av vårt lands finaste kanotleder och idag, onsdag, är kursdeltagarna ute och paddlar (i hagel och regn) på "Kunskapens vattendrag". Själv skolkar jag idag (tänk att ränderna inte går ur....)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0