Sensationell omvärdering! Kvinnlig intuition slår gubbarnas tunnelseende!


Nils-Axel Mörner harangerar Professor Björn Ambrosiani, vår kanske främste expert på Birka och Mälardalen. Trots att han är pensionär ansvarar han även fortsättningsvis för Birkagrävningarna.


Dag 6 blev ytterligare en höjdardag. Inleddes med en duvning i lektionssalen på Solberga i Åkers Styckebruk. Björn Ambrosiani guidade oss igenom folkvandrinstid till medeltid. Vi pratade om fimbulvintrarna på 500-talet. Han berättade om hur digerdöden, kalla vintrar, dåliga skördar tog död på stora delar av befolkningen. Ännu 1450 hade man inte kunnat fylla de tömda gårdarna på de goda jordarna ens med marginalmarksbönder.

Många gåtor finns fortfarande att lösa. T.ex. båtgravfälten. Fram till 980-1000-talet bränns och begravs alla döda vid sin gård på sedvanligt sätt med stensättning och ev. högar. Utom fem stycken s.k. båtgravfält där ca. 500 döda män och kvinnor begravts hela i sina skepp eller i kammar- eller kistgravar. Ambrosianis teori är att dessa måste ha varit främmande folk som flyttat hit och bott och verkat här.

Vid samma tidpunkt förändras gravskicket till att hela kroppen begravs i öst-västlig riktning. Fortfarande på det egna gravfältet. Helt klart en kristen påverkan. Men än hade inte Ansgar och Eskil kommit hit från England. Var det då i själva verket så att vi istället lät oss påverkas österifrån? Hade vi lika gärna kunnat bli ett ortodoxt kristet land?

Med tanke på de flitiga kontakter som svearna hade med Ryssland, Ukraina och Turkiet var det väl tvärtom ganska troligt att influenserna kom från den östromerska kyrkan. Våra vikingar har ju t.o.m. ristat runor i Hagia Sofia-katedralen i Istanbul.



Professor Svante Strandberg, vårt lands främste ortnamnsforskare tar sig en funderare över namnet "Marvikarna".

Så var det dags för ett urintressant pass kring våra ortsnamn och deras ursprung. Urgamla namn som Kjula, Barva och Lifua fick sina förklaringar. Barva har t.ex. en ordstam som betyder träd. Det ryska ordet "borr" står också för "barrträd". Kjula står för "välvd" och kan antyda att åsen var välvd som ett skeppsskrov medan Lifua (dagens ort "Härad") har en hydrografisk betydelse av gyttgig, sumpig, vattenrik.

Att så många Engelska ortnamn har nordiskt ursprung visste jag inte. Alla ställen som slutar på "-ton" (Preston, Luton etc.) är samma ord som vårt "tun" som betyder inhägnad närmast huset eller "gård". Preston betyder Prästtunet. Att London står för Lund är rätt häftigt.

Strandberg menar att "stormaktstiden i all ära, men det är vikingatiden som satt mest varaktiga spå i vår omvärld just genom ortsnamn. Ta bara Roden-Rorsen-Routsi-Ryssland!



Lärd "skvalradio" på "Sunhillton" - Solbergas tun - under lunchen. Strandberg, Ambrosiani och Mörner.

Vi resonerade om kartor deras betydelse som ortnamnsbevarare och Ambrosiani menade att förstautgåvan av den ekonomiska kartan är mest värdefull därvidlag. Vi kunde senare konstatera att ett praktiskt taget osynligt järnåldersgravfält vid Valsberga fanns på den topografiska kartan, men icke det intilliggande stora och imponerande bronsåldersgravfältet uppe på åskrönet!

Vi hade också ett resonemang om ett problem som jag försökt uppmärksamma vår egen stadsarkitekt om, där fastigheter byter namn när de läggs samman med en stamfastighet som kan ligga på miltals avstånd. Det får sedan till följd att när "utmarken" som i gemene mans föreställning heter något helt annat än det registrerade fastighetsnamn den just fått, skall exploateras får exploateringsplanen namn efter fastigheten trots att den verkliga stamfastigheten kan ligga många kilometer bort.


Björn Ambrosiani lär oss att "läsa" naturen och därmed kunna identifiera vad som i själva verket inte bara är en vanlig liten kulle utan en fast fornlämning.


Ambrosiani visade oss på den gamla E20s alla filer i marken! D.v.s. de hålvägar som gått mellan Äker och Strängnäs över skogen. De sträcker sig likt stundtals parallella diken genom skogen. Har en blivit för gyttjig har man helt enkelt börjat rida in en ny bredvid. Hålvägar kallas de därför att de sakta slitits ner i marken av allt hästskotramp.



Här är det Phyllis Andersson-Ambrosiani som stjäl föreställningen från "gubbarna". På flera fronter! Står de där bakom och "skäms"?

Efter en stund i skogen kom vi till en skärvstenshög. En ganska vanlig fast fornlämning i våra mellansvenska skogar som man länge haft uppfattningen att det rör sig om matlagningsrelaterade "sophögar". Nu tog Björn Ambrosianis doktorerande hustru Phyllis över - på alla sätt!

Vi fick oss till livs en livfull beskrivning av resultaten av hennes forskning på ett område där män ointresserat och okritiskt accepterat en vid närmare eftertanke helt galen gammal förklaring till fenomenet skärvstenshögar. Men där en kvinna med andra angreppsvinklar direkt insåg det vansinniga i delar av förklaringen.

Mer är jag förhindrad att berätta tills Phyllis lagt fram sin doktorsavhandling. Tala om att man får veta nya saker jämt på dessa kurser. Trots att vi alltså studerar tiden för flera årtusenden sedan!

Jag slutade dagen uppe på Valsbergaåsen med sina imponerande 3 storhögar och därefter en mängd vanliga mindre gravar och det hela avslutat med en fint utmärkt "treudd". Idag är åskrönet lite igenvuxet, men man kunde mycket väl föreställa sig den imposanta syn gravkullarna måste ha varit för dem som sökte sig till det som då var en av Sveriges viktigaste handelscentra före Birka - Storåker där vid den strategiska vattenkroken. Här härskade "Skäggestaätten". Kanske är det samma familj som när landhöjningen gjort Skäggesta mindre intressant istället etablerar sig vid Lida på andra sidan Åkers kyrka, d.v.s. isåfall förmodligen Ingvar Vittfarnes ätt.

Storåker hade sin blomstringstid strax innan Birkas börjar, mellan 500 och 700 e.Kr. När Storåker "dör" kommer Birkas storhetstid, 750-980 e.Kr.

Vid 500 händer också någonting i Uppsala som får svearna att byta gravskick på mycket kort tid. Liken bränns inte längre utan begravs hela i högar. Snorre påstår i sin Edda att svearna vid den här tiden fick besök av Oden själv. Kanske någon som utgav sig för att vara just "Aun". Kanske är det rentav den mannen som fått sin ensamma grav i en stor hög på Ånsholmen (Odens holme) mellan Barva och Härad, som med bästa läge vid den gamla segelleden mellan Örebro-Arboga och Stockholm, ständigt kunde påminna sjöfarande om sin betydelse.

Övriga kursdeltagare gav sig sedan vidare till Mörtsjö ringmur, vår kommuns kanske mest imposanta fornborg.

Kommentarer
Postat av: Håkan Bertilsson

Tack Mats för en intressant redogörelse över dina dagar på kursen med Mörner. Visst är det spännande. Var själv med på en av de första kurserna Mörner anordnade för ca 10 år sedan och det var intressant redan då. Nu är ju kursen påbyggd med flera externa föreläsare som höjer värdet ytterligare. Är det sant att det var sista gången? Tråkigt och här borde turistbyrån agera för att se till att den lever vidare i en form eller annan. För en bättre "turistprodukt" får man leta efter.

Håkan Bertilsson

2008-05-28 @ 11:50:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0