Nu vet jag vad jag har för "titel" - Gratialist!



Dag 5 med TNKK-kursen började vid Gripsholms Slott i Mariefred där Kungen väntade! Ja, det såg så ut eftersom jag noterade att Majestätets egen flagga vajade över porten. Men det förhöll sig så att Kungen och Drottningen under eftermiddagen skulle inviga sommarens utställning av grafik ur Kungens samling på Grafikens Hus, som ju är inrymd i den intilliggande gamla Kungsladugårdens stallänga.



Vid slottets Sjöport väntade Mats G Larsson, Docent, arkeolog, författare av ett flertal böcker om bl.a. Ingvar den Vittfarnes resor i Österled. Mats har specialiserat sig just på historien kring Ingvar. Med hjälp av Snorres Edda och ett antal runstenar, varav de flesta blott fragment, har han kunnat formulera en teori om vem denne Ingvar var och varifrån han härstammade.




På Rännarbanan framför Gripsholm står den kanske mest kompletta stenen med anknytning till Ingvar. Här får vi hjälp att tyda skriften i drakslingan och vi blev överens om att den stackars ristaren nog var en grav dyslektiker och att beställaren säkert hade ett och annat att säga innan ev. betalning för jobbet betalades ut!

De flesta kända s.k. Ingvarsstenar, d.v.s. runstenar som på ett eller annat sätt nämner eller har anknytning till Ingvar, finns i trakterna runt Marieftred och Strängnäs vilket skulle kunna tyda på att det var ifrån dessa trakter färden österut, från vilken endast ett fåtal av de trettio skeppen återvände, startade.

Dessa tvärvetenskapliga kurser (årets kurs är den 14e sedan starten) har fått effekter och forskningsgenombrott på många områden. Det blir ju ofta så då forskare lyfter blicken från sitt eget fack och skaffar sig influenser från andra områden. Samarbetet mellan klimatforskaren Mörner och arkeologen och historikern Larsson och genombrottet i historien om Ingvar är ett sådant. Det som skett mellan geologen Mörner och arkeologen och geologen Phyllis Andersson-Ambrosiani och som vi får ta del av under Dag 5 är ett annat.



Här är det ett fragment inmurat i väggen till Strängnäs Domkyrka som skärskådas. Namnet Aimundr (Emund) kan anas. D.v.s. Ingvars far.

Genom samarbetet har Larsson kunnat formulera sin teori om att Ingvar härstammade från gården Lida vid Åkers Kyrka och att det troligen var ifrån Mälarviken vid Lida som färden startade. Men vad var anledningen till att runt tusen armstarke män kunde lämna sitt land och sina gårdar och fara österut för att söka guld, skänka örnen föda och slutligen dö i "rännasketa" i Särkland. Jo, sannolikt p.g.a. att det rådde en extrem torka just runt 1040, vilket Mörner kunna se i sina klimatkurvor baserade på sedimentlagren i mossarna runt Åker. Det var alltså en situation liknande den som rådde 800 år senare då den stora svenska emigrationen till Amerika skedde (en femtedel av Sveriges befolkning utvandrade då!). Att söka guld i Österled tedde sig mot den bakgrunden rentav som en klok satsning.



När Niklas demonstrerar hur de stackars vikingarna slåss med svärdet i den ena handen medan den andra försöker hindra dem från att "skita på sig" når kursen en av sina komiska höjdpunkter.

Mats G Larsson har ju kunnat göra troligt att just dysenteri var orsaken till Ingvars och de flesta av hans mäns död. Ett föga ärofullt slut på detta det sista stora härnadståget i Österled.



I Åkers Kyrka har ett av de avgörande bevisen om kopplingen till just trakten vid Åker, funnits. Ett fragment av en runsten som nämner Ingvar. Fragmentet som funnits inmurat i vapenhuset är sedan länge försvunnet men finns väl dokumenterat och avritat någon gång på 1800-talet vilket gjort det möjligt för Larsson att finna den felande pusselbiten. Här håller han en förminskad kopia av det försvunna fragmentet.


Under lunchen, som avåts i Majsolen vid kyrkogårdsmuren körde Niklas lite "skvalradio". D.v.s. repetition av olika delar av vad vi hittills fått veta som ger en samlad bild av den tid vi talar om och vad som samtidigt utspelar sig ute i Europa.



Efter lunchen är det dags för kyrkoforskaren Ann Cathrine Bonnier att berätta för oss om just Åkers Kyrka och varför den ser ut som den gör. Den är i grunden en enskeppig kyrka men fördubblades i storlek då järnhanteringen vid närbelägna Åkers Styckebruk drog igång på 1500 och 1600-talen. Detta hade länge varit ett mysterium för kyrkoforskarna eftersom socknens gårdar var desamma till antalet. Förklaringen kom också som resultat av lite tvärvetenskapliga kontakter. Styckebruket drog till sig mycket folk som kolade i skogen och som fraktade malm från gruvorna etc. och alla dessa skulle givetvis också få tillgång till Guds ord.

Som resultat av en fråga från mig kommer Ann Cathrine vid tillfälle ge sig upp på sakristievinden för att se om där funnits en "Gapläktare", d.v.s. en läktare för kör och orgel med målad balustrad under en öppning i muren. Det ser ju ut på bilden som om det kunde ha funnits.


Vännen, Patron Patrik Odelstierna, tar emot på Söderlännas säteritrapp.

Så gick färden till Söderlänna säteri som ligger vid Södra landningsplatsen (därav namnet) vid Lännasjön. Vid andra ändan ligger Norrlänna och mitt emellan ligger samhället Merlänna (Medthalända, som blir Merlänna = "mellan landningsplatserna"). Byggt av Strängnäsbiskopen Johannes Mathiae. Patrik skulle iväg på den Kungliga invigningen på Grafikens Hus men gav oss ändå en humoristisk bild av livet nu och då på en herrgård alltmedan hustrun Madeleine ilsket tutade från bilen. Till slut skumpade Patrik iväg och i väntan på att "slotts- och herrgårdsarkitekten" Karl "Charlie" Westin skulle dyka upp tog vi oss en kopp kaffe på gräsmattan.


Charlie Westin gav en intressant exposé över den arkitektoniska utvecklingen av "det svenska herresätet". Illustrerad av vackra bilder. Charlie är specialiserad på just renoveringar av gamla herrgårdar och motsvarande. Ett exempel från senare år är kungsgården Räfsnäs utanför Mariefred.


När Charlie var färdig, stod Sigurd "Sigge" Rahmqvist, Fil.Dr och specialiserad på hur Sverige var organiserat på medeltiden parat att ta vid. Han basar för en pågående utgivning av härads- och hundarebeskrivningar i Svealand och gav oss en lektion kring vad den svenska arkivforskningen visar om den gamla häradsorganisationen.


Dagens sista organiserade programpunkt var ett besök på Åkers fina bruksmuseum där Per Bengtsson tog emot och guidade runt. Bl.a. var det kul att höra om hur det gick till när man fann att delar av Riddarholmskyrkans tornspira behövde renoveras efter hundra år och man ringde till Åkers Styckebruk som på 1800-talet svarat för gjutningen av alla de element som ingår i tornspirans "mekkano" för att höra om det finns några förslag till hur man skulle kunna lösa detta.

"Ja,visst! svarar Styckebruket har ni numret på delarna ni vill byta ut, så plockar vi fram formarna och gjuter nya åt er!"

Det är service det. Bruket har ett enastående arkiv som tack vare att bruket hela tiden varit privatägt, har förblivit intakt på ort och ställe och inte drabbats av att skingras till olika statliga arkiv.




Som bonus blev vi inbjudna av kursdeltagaren Birgit Hoffmann som sommarbor i ett fullständigt unikt litet hus, nämligen det s.k. Kosswa-torpet i Åkers Styckebruk. Namnet fick det av Jehan Coschoy (f. 1575) en invandrad vallon som flyttade in här med sin familj 1628 då torpet byggdes. Det låg då på nuvarande disponentvillans plats men flyttades så småningom ihop med Täby Fädbod från 1500-talet (den vinkel som ses till vänster i bakgrunden) som låg en bit bort. Torpet var bebott mellan 1628 och 1967!
Därefter blev det museum och förblev så till för något år sedan då hembygdsföreningen och länsmuseet inte längre hade resurser att hålla det tillgängligt för allmänheten. Lösningen blev att Styckebruket hyrde ut det till Birgit Hoffmann som åtagit sig att också öppna det för visningar vid behov. Torpet består av ett rum med en tillbyggd enklare kammare + den gamla fäboden, i vilket Birgit har fått lov att inrätta ett dass! Annars finns varken vatten eller värme. Dock nydragen el.


Här välkomnas vi av Birgit innan hon bjöd oss att hukande stiga in i torpstugan där vi trots allt rymdes elva personer. Det är inte omöjligt att det faktiskt bott så många där någon gång. Jag hann inte lusläsa listan i hallen över alla som bott där genom århundrandena, men jag fastnade för en som var "Gratialist", d.v.s. pensionär. Det ska jag kalla mig för!

När jag gav mig av satt ännu de flesta kvar. Dagen hade varit hård. Mycket information hade packats i huvudet och jag var rejält trött. Det blev ingen renskrivning av notater när jag kom hem utan direkt i säng!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0