1

Att bli Farfar i Urskottvång!


Kursledaren övervakar!

Dag 4 i Åkersskogarna (Skolkade dag 3, men det rapporterades att kanotpaddlingen utmed Marvikarna med stopp vid Meanderdalen vid Krampan m.m. gått utan incidenter. Hagelskuren som drabbade oss hemmavid hade de klarat sig undan. Kursledaren hade också hållit sig torr och inte druttat i under våghalsiga borrningsövningar i vattnet!).

Vi inledde Metallurgi-dagen vid den fantastiskt renoverade (tillsammans med hela bruksmiljön Europa Nostra-prisbelönt) Motstugan vid Åkers Styckebruk, där veteranen Evert Lindén gav en kort introduktion om det gamla bruket med anor från 1500-talet. Han poängterade att det hela tiden varit ett bolagsbruk och ej något gårds- eller privatbruk. Det började som ett riktigt Styckebruk, d.v.s. man gjöt och borrade upp kanoner för våra stormaktskrig. Vid det intilliggande Åkers Krutbruk tillverkades ammunitionen. Allt på kungligt privilegium.

Vi fick också se en film om dagens industriproduktion av högklassiga valsar. Bruket är idag Sveriges andra största gjuteri och en av världens största tillverkare av gjutna valsar för stålverk, pappersindustrier m.m. världen över.

Tyvärr fick vi inte fotografera inne i gjuteriet som alltid är fascinerande att besöka. En stor bullrig sotsvart jättehall i vinkel där stora traverskranar med jättelika krokar far fram och tillbaka under taken, lyftande svängande kokiller eller gjutformar.
Befolkad av en relativt sett liten skara specialister. Plötsligt ett gnistregn från en kokill med glödande stål som hälls i en gjutform som står på högkant under oss och där valsen centrifugeras fram i lager på lager.

Därefter tillbaka till kursgården Solberga där först Björn Klevebring och därefter Orvar Nyquist packade oss fulla med kunskaper om den svenska järnhanteringens historia. Jag har i min enfald alltid haft för mig att det första järnet vi tillverkade i landet var tackjärn som inte gick att smida och att stålet (järn med reducerad kolhalt) var en senare uppfinning. Så fel! Det järn de första pionjärerna på 500-talet E.KR. fick fram ur sina blästor var faktiskt smidbart stål! Men masugnens intåg på 1200-talet innebär högre temperaturer och större syretryck som gav gjut/tackjärn.

Det var först vallonernas intåg med De Geer och De Besche i spetsen som gav "vallonsmidet" genom sin teknik att reducera kolhalten i järnet och få fram ett smidbart stål.

Sir Henry Bessemer uppfann i början av 1800-talet sin färskningsmetod för att få fram stål i större skala och fick patent på den. Bessemers metod var dock behäftad med stora tekniska problem och det var först då svenske Konsuln Göran Fredrik Göransson lyckades utveckla metoden för praktisk hantering. Det brukar kallas "Undret i Edsken" (utanför Hofors) och betraktas av Orvar Nyqvist, jämte Gutenbergs tryckerikonst som de två händelser som kommit att få störst betydelse för mänsklighetens utveckling. Metoden användes fram till 1950.

Mellan 1700 och 1750 kulminerade Sveriges betydelse som största järn- och stålproducent i världen. Därefter tog England vid på 1800-talet, USA på 1900-talet och efter en kort sejour med Ryssland som ledande producent (dock på en väsentligt lägre nivå) har nu Kina seglat upp som världens främsta producent av järn och stål. Dock måste man fortfarande importera mycket av den järnmalm som krävs.



Niklas och Karl-Axel Hultqvist övervakas av Masugnsägaren Lars Andersson som just tänt på lågan från den nya minimasugnen vars invigning vi skulle få bevittna lite senare.

Efter lunch på Solberga Gårdstun for bilarna mot Nybygget söder om Skottvångs gruva där Lars Andersson efter Björn Klevebrings anvisningar under två år byggt en minimasugn som nu stod färdig att producera sitt första järn. Förvärmningen med monterad elfläkt var väl att betrakta som en eftergift för våra moderna tider. Annars var ugnen uppbyggd precis som i "gamla tider".

Medan Lars eldade på i ugnen for vi till det som Mörner kallar "Urskottvång". En urholkning på fem-sex meter in i bergssluttningen vid Krampans badplats.


Sveriges första dokumenterade gruva från 600-700-talet. Vid stranden av Övre Marviken.

Här tog Mineralogen August Friess över och berättade om den metod han utvecklat för att datera sten och berg. D.v.s. med ett tryckverktyg jämför han trycket mot en färsk bergyta och mot en vittrad yta och med hjälp av ett stort antal jämförelsemätningar på samma bergart har han fått fram ett medelvärde som multipliceras med skillnaden mellan den färska och den vittrade ytan. På så sätt kan han med en marginal på så lite som 50 år säga när en sten brutits från sitt berg och bearbetats. Han kan också datera när bergsytan i gruvan bearbetades.


August Friess med sin tryckmätare.

En illustrerande historia. August var i Sigtuna och blev ombedd att datera stenen i en kyrka som man visste var byggd 1120. När han mätte stenen fick han dock fram värden som tydde på en tillverkning runt 950 istället. Han var mycket undrande över denna uppenbara felmätning, tills de båda kom upp till en högre punkt i närheten och plötsligt kunde iaktta en märklig grundformation i en intilliggande gräsyta. Det visade sig att där stått en kastal från 900-talet som rivits eller förfallit och då insåg August att man givetvis återanvänt stenmaterialet från den gamla kastalen när den nya kyrkan byggdes. Mätningen var således helt korrekt!


Niklas Mörner passar på att vila sig medan August Friess berättar.

Mitt under föreläsningen får jag ett telefonsamtal som jag går en bit bort och tar. Men ekot över sjön gör att min röst tydligen stör så pass att jag märker att man tystnat bakom min rygg och när jag vänder mig om och ser de anklagande blickarna mot den störande, är jag ju tvungen att berätta att jag just blivit Farfar! Till lilla Elsa Kerstin Maria! En efterlängtad liten tjej sedan storebror Nils Oscar dött ett dygn gammal för ganska exakt ett år sedan. Niklas for upp med händerna i luften och alla tjoade och jag var förlåten!


Hönan Agda struntar fullständigt i det historiska ögonblick som stundar intill då minimasugnen skall öppnas.

Så tillbaka till Nybygget för att se hur det gått med masugnen. Ännu inte riktigt klar tydligen! Man hade gjort ett provtapp igår kväll för att se att det fungerade och hade då fått ut flytande järn.



Medan vi väntar på att ugnen ska bli klar visar Lars och Karl-Axel upp några av alla de stenyxor de funnit på gården.

Vi tittar än en gång på 50-meters strandlinjen och får se Strandlök som Lars funnit växande just på den gamla strandlinjen. Denna växt som i Sverige annars heter Sandlök eller möjligen Backlök heter i Norge dock just Strandlök.



Vi passar också på att kika på en märklig sandsten i skogen intill Nybygget. Märklig såtillvida att ingen känd förekomst av sandsten finns i närheten. Stenens relativa kantighet tyder inte på någon förflyttning med hjälp av inlandsis eller isälvar. Ett mysterium att lösa för framtida kurser - om det blir några! Niklas hotar med att detta var sista kursen. Efter 14 år.

Hur gick det då med masugnen? Traktens folk, representanter för lokalpress och kursdeltagare flockades framför ungsöppningen under spänd förväntan. Vi tillhölls ett säkerhetsavstånd och så började Lars bearbeta tegelblockering av ugnsöppningen.



Tyvärr måste vi väl meddela att inget flöde uppstod. Förmodligen hade han varit lite för snål med syret mot slutet, men det blev bara några ynka klumpar med tveksam järnhalt. Stor besvikelse säkert! Men Lars var idel solsken trots att han meddelade att han nu var tvungen att riva ugnen eftersom den koksar igen när den svalnar. På Niklas fråga om vad som skulle kunna få honom att bygga en ny svarade han lakoniskt: "Skilsmässa"! Frun behövde förmodligen mer hjälp i trädgården....

1 Christer Ståhl:

Hej Mats..

Mycket intressant och trevligt när du skriver om denna kurs som just nu pågår. Vi har en fantastisk historia .........