Tidig morgon i Grez
Place de la republique............
Jag slår upp fönsterluckorna och blickar ut över Place de la Republic. Till vänster visar de stängda luckorna att baren i Hotel La Terasse ännu inte öppnat. Längre upp rundas gathörnet av en ensam vandrare som gör en lov ut för att se om La Terrasse-baren är öppen och konstaterar att så ej är fallet varför han raskt går in genom dörren på bar-tabacen högst upp på Placen. En rultig liten Madame kommer ut ur Boulangeriet längre ner på högersidan, med två baguetter under armen. Morgonsolens strålar värmer sakta bort frosten på taket på la Poste högst upp på Placen.
Place förresten! Det är egentligen inte mer än en tvärgata mellan de båda genomgående gatorna Rue Wilson och Rue Victor Hugo. Obetydligt bredare än de omgivande gatorna.
Fönstret jag lutar mig ut igenom tillhör det gamla Hotel Chevillon. En gång välmående landsortspension under ledning av legendariska "Mère och Père" Chevillon. Säkert blev de som en omtänksam mor och styrslande far för det konstnärskollektiv som på slutet av 1800-talet hade Chevillon som andra hem.
I näraliggande Barbizon fanns de franska konstnärerna och idkade friluftsmåleri. Där formades den s.k. Barbizon-skolan. Därför har också den lilla orten blivit ett nationellt turistmål av format.
Grez-sur-Loing, där jag befinner mig, saknar totalt turistisk betydelse för fransmännen och har därigenom förskonats från gallerier, snabbrestauranger och krimskramsboutiquer. Märkligt nog.
Grez blev för internationella konstnärer vad Barbizon var för de franska. Hit kom Carl Larsson och Karin Bergöö och här föddes deras första barn Här bodde August Strindberg och Siri von Essen liksom alla skandinaviska konstnärer av betydelse. Men också amerikaner, engelsmän och japaner. De hyrde in sig dels på Hotel Chevillon dels på Pension Laurent en bit bort på Rue Wilson. Där kunde de leva konstnärsliv, umgås, älska, föda barn och till och med bygga kompletta ateljéer som Larssons.
Karin och Carl Larssons ateljé
Först på 2000-talet verkar den lilla kommunen ha fått upp ögonen för sin egen betydelse som internationell konstvagga. Förra året döptes en gata om till Rue Carl Larsson och en annan till Rue Karuda (efter en japansk samtida målare).
Hade inte ett gäng Göteborgare fått upp ögonen för att denna, den svenska 1800-talskonstens "kluster" höll på att förfalla, hade nog Hotel Chevillons saga varit all.
Med stor energi lyckades dessa entusiaster, forma Stiftelsen Grez-sur-Loing (eller Foundation Chevillon som man säger här), och finna sponsorer och donatorer för detta kulturprojekt. Stiftelsen förvärvade fastigheten och renoverade den. Med donationspengar har man byggt till ateljéer ner mot floden Loing som sakta flyter förbi. Man har rustat Karin och Carl Larssons gamla hus och ateljé.
Pension Laurent är sedan länge borta. Det övertogs redan vid sekelskiftet av den amerikanske konstnären Francis Chadwick som gift sig med svenska målarinnan Emma Löwstedt. Det blev så småningom deras privatbostad men ägs nu av en parisfamilj. Dock finns - som sista "svenska" rest av dåtidens konstnärskoloni, ett barnbarn till paret Chadwick kvar i byn.
Jag går ut i den långa korridoren som löper genom hela övervåningen och vinklar sig ut också i flygeln utmed Rue Carl Larsson (f.d. Rue du Vieux Pont).
Det mörka trägolvet knarrar. På väggarna hänger återfunna målningar som gjorts på dörrar och paneler av konstnärer "från tiden". Dock inga Larssonska.
Den höga trapphallen har istället för en mer passande kristallkrona en ynka liten halogenlampa hängande. Det gjutna järnräcket följer smidigt neråt.
Trappan i Hotel Chevillon
Solen lyser in från gårdssidan i den ljusa hallen. Inne i biblioteket ger de färgade fönsterglasen märkliga ljuseffekter. Innanför, en liten salong där en gång (att döma av ett gammalt vykort) den ursprungliga inkörsporten till fastigheten legat. Även en toalettavdelning med magnifika marmortvättfat och stiliga kranar.
I biblioteket hänger en Arvid Fougstedt och en del annan bra, senare konst. Boksamlingen är ganska omfattande och härör från olika donationer.
Åter till hallen där en chiffonier utgör telefon- och post-centrum för gästerna på hotellet. I ena fönstersmygen står en målning lutad på en piedestal. Lustig exponering! Glasdörren mot terass och trädgård har en "dragkatt" fastsatt i nederkant. Ett kanske mer pikant än effektivt sätt att hindra golvdraget.
Från hallen kommer man också in i den stora matsalen. Vackert renoverad och med ett stort matbord i mitten. Här är de flesta tavlorna f.n. utlånade till en pågående utställning i Sverige.
Innanför matsalen, föreståndarinnans rum och ett modernt utrustat kök. IKEA har bidragit med inredning och utrustning. Även i rum och lägenheter. När Stiftelsen tog över fanns ingenting av det gamla kvar.
Här i köket lagas ofta gemensamma måltider som aväts i matsalen under glatt samspråk. Känslan av hur det en gång kan ha upplevts är väldigt stark. Här finns dagens unga konstnärer. Just nu enbart kvinnor. Tre skulptriser, varav en från Finland. En video-kontnärinna och så vår värdinna den svenska deckardrottningen. De har alla varsin liten lägenhet med sov- och vardagsrum och litet pentry. Därtill en ateljé eller ett arbetsrum. Två nya ateljéer har byggts utmed östra muren, med hjälp av en donation från Gerhard Bonnier.
Glatt samkväm i matsalen i Hotel Chevillon
Och så finns den Larssonska lägenheten med ateljé längst ner på den västra flygeln. Från början fristående men sedermera hopbyggd med huvudbyggnaden. Det känns andäktigt att kliva in i den stora och höga ateljén och tänka sig att här har Carl Larsson målat flera av sina bästa akvareller och oljor. Än mer andäktigt att gå vidare in i sovrummet som vetter mot trädgården och floden. Solen strålar in. Från balkongen utanför ser man också ut över den gamla bron med sina åtta stenvalv. En absolut skönhet i sitt slag. Och skymtar gör även den gamla kastalruinen Tour de Ganne där en gång den franska liljan, Fleur du Lys, blev en rikssymbol.
La Tour de Ganne
Utanför ateljén finns en trappa som för ner till den lägre delen av trädgården.
Trädgårdstrappan
Därnere, djupt inne i ett stenvalv, finns ett vattenflöde som kommer norrifrån under byn och rinner vidare genom ett delvis täckt dike som mynnar i en liten "hamn" nere vid flodkanten. I valvet (liknande kan ses på alla fastigheterna utmed floden) ligger ett stengolv och vattnet rinner i en stensatt ränna. En tidig tvättstuga? Eller rentav vattentoalett? Eller båda?
Den långa västra muren utmed brogatan måste vara en av dem som finns på Carl Larssons bilder. En imponerande hållbar "vägg". I en liten nisch alldeles nedanför den Larssonska ateljén återfinnes en liten lustig stentavla med inhuggen kälke av 1800-talsmodell och texten: "Se opp i backen, hundra hål i nacken"! Vem kan vara pappa till denna märklighet? Märklig inte minst på just denna plats där kälkåkning knappast torde ha varit särskilt vanligt.
Märklig stenristning
En stig för ner till en stentrapp i strandskoningen. Här har ett antal trädkubbar ställts upp (som sittmöbler?). Förmodligen rester efter utgallrade träd (det måtte varit rena skogen här innan det röjdes).
En stund i solen på trappen, med flodens vatten sakta och lojt passerande nedanför fötterna skänker en oändlig vila. Tills änderna och gässen från ängarna på andra sidan hunnit fram och förväntar sig utfordring.
Vid Loings stilla vattten
En promenad över den gamla bron och vidare utmed floden för genom ett misteltätt och stundtals ganska ovårdat landskap.
Byn ligger endast på norra sidan av floden. Den gamla kyrkan och kastalen bildar synliga siluetter utmed den slingrande Rue Wilson. Åter till Place de la Republic (varför mäter man namnet med en Parisuppfattning egentligen?). Hotel och Bar La Terrasse i hörnet mit Rue Wilson ser ganska slitet ut.
Bar-Hotel La Terasse
Kvällen innan hade vi ätit en av våra livs märkligaste måltider där. Vi hade förvarnats om att ägarparet Jöelle och Joseph tycktes ständigt höggradigt berusade (för att inte säga plakata). Hur de lyckades åstadkomma en riktigt hygglig måltid förblir en gåta. När Jöelle kom in med förrätten som var en terrin de campagne, skedde det på synnerligen ostadiga ben, mycket lutande över bordet. Vi noterade omgående att hon höll sitt vänstra pekfinger invikt i handen och med en stor hushållspappersbit runt. Vi undrade om hon gjort sig illa och fick omgående veta att hon skurit sig (vi kastade oroliga blickar på terrinskivorna) men att hon hade gjort som hon brukar: stoppat fingret i peppar ( - den som sedan använts i matlagningen? ), "så det skulle nog gå så bra". Varpå hon tog av även den plåstertuta som dolde fingret och visade upp ett pekfinger som nog var det värst skurna och illa tilltygade vi sett. (Aptiten påverkades säkert och vinkonsumtionen ökades). Därefter vidtog en lång och vinglig beskrivning om de knep man använder för att hålla sallad fräsch "i veckor"(!!!) med hjälp av ättika (eller vinäger?) vilket även fick oss att kasta misstänksamma blickar på salladsbladen!
Så småningom avlöstes Jöelle av Joseph som vinglade lika betänkligt kring vårt bord innan han slog sig ner med en gitarr och sjöng en Elvis-låt för oss.
Kvällen blev helt sanslös tack vare detta udda par, fulla av idel vänlighet och servicevilja.
När notan skulle betalas slog sig Jöelle ner och med gemensamma krafter lyckades vi räkna ut vad vi skulle betala. Hon var dock förvånansvärt redig när det gällde uträkningen. Vi hade ingen växel till dricks utan det blev "i absolut överkant" vilket föranledde Jöelle att utbrista i orgier av tacksamhet, med utdelande av tvenne vykort till var och en samt avslutat med fyra kindsmackar av det något smaskiga slaget. Oh, vilken minnesvärd kväll.
Sent på natten vaknade jag av att någon bultade på La Terrasses dörr och ville in. En palaver följde och så blev det tyst. Vid tre-tiden var det dags för några att gå hem - inte helt ljudlöst. De följdes av Joseph som ropade på hunden och som sparkade iväg en soppåse ner mot rännstenen. Så gick han in och dog!
Ja, så var det faktiskt. När Jöelle kom ner på morgonen satt han på en stol i baren och var död.
Den frostnupna lilla skaran
Så var det dags att fira "L'Amistide"(?), första världskrigets avslutning. På håll hördes en bleckorkester närma sig på Rue Wilson. En jeepburen polis stannade och började stoppa bilar. I täten Trikoloren. Efter orkestern, "Mären" själv (borgmästaren) med trikolorband knutet runt midjan och formellt pompös uppsyn. Därefter några generade bybor och sex gendarmer (varav två måste varit upphämtade ur graven). Paraden gick till krigsmonumentet längre bort utmed gatan. Där lades stora cellofanomslutna buketter ner (efter en stund kunde inte en blomma urskiljas då cellofanet blev totalt igenimmat) varefter tåget återvände, svängde upp på Placen och avstannade mitt på och upplöstes. De flesta gick direkt in på bar-tabacen högst upp på Placen för en kaffe (och cognac?). "Mären" hade redan under återtåget tagit av sig trikolorbandet och knäppt upp rocken. Genast mindre formell.
Tåget hade inte väckt mycken uppmärksamhet. Fönsterluckorna utmed Rue Wilson förblev lika slutna som när vi kom till byn.
(Detta inlägg har publicerats tidigare på denna blogg under rubriken "På franska landsbygden" - efter August Strindbergs novell om just trakten kring Grez - men är nu kompletterat med fotografier)