Uppbrott som del av livslycka?

I morse kunde jag inte längre skylla på något! Det var bara att svida om till träningsoverallen och gångdojorna och ge mig ut på min långrunda i snabb gångtakt.

Under hela våren har jag lyckats hålla mig undan. Allt jobb i samband med att företaget skulle överlämnas i de nya ägarnas vård tog på viljan att ta den där timmen och gå.

Sedan slog gikten till - podager gu'bevars - förr ansedd som en vällevnadssjukdom med smeknamnet portvinstå! Jag känner plötsligt ytterligare en sympatiökning för den gode Kung Adolf Fredrik som inte bara gillade semlor utan också drabbades av just gikt. Ordet "giktbruten" fick plötsligt en helt annan innebörd för mig.

Talade med en god vän som drabbades av gikt för många år sedan. Idag forskar man på honom eftersom man ser ett samband mellan gikt, diabetes, njurproblem och struma. Allt detta har drabbat min vän och sambandet (allt har med ämnesomsättningen att göra) vill man nu undersöka. Gikt innebär en förhöjd utsöndring av urinsyra i kroppen som i mitt fall avsätter sig som kristaller i tålederna som svullnar och ömmar. Förenat med stark värk. Huden blir superkänslig.

Alltnog, vännens gikt sitter märkligt nog huvudakligen i hans inre organ och bara på den högra kroppshalvan. Att ändå höra hans glada röst och goda humör är en riktig injektion. "När jag har riktigt bra dagar - då sitter den (gikten) bara i foten". Och jag som vet hur dj-vligt bara fotontet kan vara.

Nå, nu har jag käkat medicin en vecka också mot gikten och kände att nu fanns inget jag längre kunde skylla på. Så på med gåstassen och iPoden ställd på "Blanda spår".

Hustrun förstår ju inte hur jag kan gå ute i skogen och inte lyssna på fåglarna. Men det gör jag. Då och då stannar jag till och lyssnar också på skogens alla ljud.

Men att för en gångs skull få möjlighet att obehindrat under en timme lyssna på alla favoriter är en njutning i sig. Där är allt från bror Lasse, Monica Z, Joe Cocker, körmusik av Mozart, Vivaldi och "vår egen" Dag Lundin, Gamla 60-talare som "Stupid Cupid" (en idiottitel men ett skönt arrangemang som fortfarande håller, Dusko Gojkovic till Terence Blanchard och Eric Clapton.

När jag passerade vår ena granne kom han emot mig och berättade att han och hans hustru följde min blogg. Va' trevligt att möta en läsare - som till råga på allt var positiv! (Hej Linnea och Lillebror!). Han sa också "va mycket fantastiskt Du varit med om".

Under den fortsatta promenaden funderade jag över detta. Och det är ju sant. Att som jag redan före 20 års ålder i princip ha fått möta så många intressanta människor och internationella storheter måste nog betraktas som lite märkvärdigt iallafall.

När hustrun kom in i mitt liv i mitten på 60-talet, fick jag dock andra prioriteringar. Hon var inte intresserad av "uteliv" och när vi fick vårt första barn och insåg det omöjliga i att låta barn växa upp i citykvarteren, beslöt vi oss att fly storstaden för den lilla, Mariefred ("ska ni pensionera er redan" frågade vännerna. Andra sa: "Hur ska det gå, Mats är väl inte praktisk!"). Själv var jag uppvuxen på Kungsholmen men hustrun kom från något "friare rymder" ute på Lidingö.

Ett beslut vi aldrig ångrat. Och inte heller har jag ångrat att vi då också lämnade en stor del av mitt och hustruns gamla umgänge. Under ett tiotal år i Mariefred när barnen växte upp fick vi ett nytt otroligt nära gäng. Alla med barn i samma åldrar.

I takt med skilsmässor och bytta jobb, skingrades så småningom också detta gäng. Vi koncentrerade oss på familjen och ett fåtal nära vänner. Barn och företag tog upp stor del av vårt liv.

Av olika skäl flyttade vi ett par gånger, alltid inom Strängnäs Kommun, men dock. Varje uppbrott innebar att man tvangs rannsaka och bedöma ting och företeelser i tillvaron. Sortera ut, byta ut, kort sagt förnya sig.

Vi var båda överens om att våra barn måste ut i världen. Och alla tre var också ute under delvis ganska lång tid. Vi var - och är - övertygade om att dessa uppbrott för dem också innebar en kick. En möjlighet att se världen med andra ögon. Att få perspektiv på tillvaron.

Vi såg exempel på unga människor, vänner till våra barn, som blev kvar i ICA-kassan och vars livserfarenheter utanför lilla Mariefred, består av några semesterorter i södern.

Sedan fick de gärna återvända till idyllen. En av dem har gjort det, medförandes amerikansk make, som också gjorde ett säkerligen oerhört påfrestande uppbrott från föräldrar, syster och vänner, men som här skapat sig en helt ny och mycket framgångsrik plattform. Han var arkitekt men blev Ericssons Event Manager med ansvar för att visualisera de system Ericsson tillverkar, i praktisk verklighet. Av 37 som anställdes för detta samtidigt i början av 2000-talet är han i prinicp ensam kvar efter alla utrensningar och är nu (förhoppningsvis) på väg mot nya utmaningar.

Nu står han inför en möjlighet att sköta ett internationellt event som innebär att han och hela familjen under ett halvår får förflytta sig mellan Europa, Rio, Sydney, Shanghai och Bombay, för att basa över det svenska deltagandet. De tvekar med tanke på barnen som är 7,6 och 3. Kompisar, förlorad tid i skolan etc.

Vi säger - barn i den åldern har inte de bekymren. Det är vi vuxna som inplanterar problemen. 6-åringen umgås idag ändå mest med 5-åringar. Han kommer bara "ikapp". Den äldsta kommer att klara att vara borta ett halvår från första klass och risken att den minsta tvingas byta dagis vid hemkomsten är ändå en ringa skada mot alla de upplevelser de alla får vara med om - och få betalt för! - under halvåret borta.

Att vi bröt upp från storstaden, har vi aldrig ångrat.

"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Sören Kirkegaard, filosof

Jag ser på mina två systrar. Underbara systrar, men de är på ett helt annat sätt fast i de rutor där de befann sig redan på 60-talet. Det umgås med i princip samma människor (jaktkamrater, innefolket. Ofta med samma geografiska begränsningar som de haft hela sina liv). Lustigt nog har den yngre av mina systrar övertagit stora delar av mitt gamla umgänge. Det pratas jakt och senaste teaterpjäsen. Boken alla MÅSTE läsa. Konstutställningen man inte får missa. Middagarna följer samma mönster.

De har goda liv som de säkert trivs med, men de har aldrig egentligen brutit upp utan bara följt med vågen.

Jag vet ju att jag också fått vara med om saker som de aldrig ens varit i närheten av som på många sätt berikat mitt liv.

"Bättre att ibland gå vilse än att inte gå alls." Börje Brillioth

Att våga kasta sig ut kan vara en livsvärdesinjektion av stora mått. Att vara nyfiken och öppen för nya intryck och möten känns angeläget för mig.

Av en sydafrikansk vän fick jag följande citat:

"Life should not be a journey to the grave with the intention of arriving safely in a beautiful and well-preserved body, but rather an invitation to skid in sideways, thoroughly used, totally worn-out, and loudly proclaiming ... 'What a trip that was!'"

Doktor Hanna Olsson sa en gång enligt en rubrik i DN:

"Jag vill veta hur livet är, Inte betrakta det, utan förstå det, se, smaka, leva"

Som någon sa: Jag vill inte dö nyfiken!



Kommentarer
Postat av: Margit Urtegård

Hej Mats.



Jag blev rörd när jag läste din senaste artikel. Du skriver: ""Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Sören Kirkegaard, filosof." Ja, du Mats, så är det nog. Det kostar smärta och tårar i bland, men det ger också mycket lycka. Alla människor man lär känna när man törs åka lite runt här i världen och att tordas bjuda på sig själv, det är viktigt det! En läsvärd artikel, Mats. Kämpa på, du behövs.



Kram Margit

2008-07-13 @ 18:20:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0