Mats Werner

På "silvergen.org"   pågår en diskussion under rubriken "Fortsättningsförsök" där mitt diskussionsinlägg svällde till ett eget blogginlägg. Jag återger det även här:

Likt Tintomara har jag en "Gud-som-haver-barnen-kär-tro" som följt mig mer eller mindre troget genom livets många skiften.

Inte brinnande, inte övertygad. Definitivt ogillande i många stycken. Inte minst när det gäller den omoderna rigida gudstjänstritualen och mässande, oengagerade, salvelsefulla, oinspirerande, okarismatiska ämbetsmän till präster. Var finner de alla dessa träbeläten som de sedan kostar på en utbildning till svartrockseländen.

Men kyrkan - eller ska jag kanske säga kyrkans hus - har alltid varit en nära följeslagare, en plats för ro och stilla kontemplation. Men också en glädjehöjdare då jag stått i mitten av kören när tonerna har styrka, lödighet - och stämmer!

Så det här med döden! Vår syn på den har ju växlat från något väldigt påtagligt och nära. Ett skeende i hemmet med eget deltagande i alla skeden intill gravsättningen.

Till ett opersonligt undanskuffat, kistlockskrossat rutinförfarande fjärran från varmt mänsklig omfamning.

Jag har ett foto av min farmors lille bror som dog som liten gosse. Han ligger i sin öppna kista med spetskrås runt kanten. Hans ögon är öppna och huvudet vänt mot fotografen.
Han fick fortsätta att vara med sin familj.

För inte alltför länge sedan var det vanligt att när små barn dog, skulle man "glömma och gå vidare". Inte tala om. Inte "hålla vid liv". Glömma bort!

Numer har detta verkat svänga. När min lille sonson Nils dog ett dygn gammal för ett år sedan, hade hustrun och jag ännu inte hunnit in till Mälarsjukhuset, men vi kom alldeles efter och fick hålla vårt ännu varma lilla barnbarn i våra armar en stund. Vi fotograferade honom när han klätts i sina fina "hemgångskläder" och låg där med sin nalle. Ett foto som ständigt står framme med tänt ljus. Jag fick vara med - tillsammans med hans morfar - och hämta honom från BB i den lilla kistan som öppnades en stund i kyrkan före begravningen för att också två av de små kusinerna, moster, fastrar, mormor och morfar också skulle få se den lille och kunna minnas honom som en realitet. Morfar och jag sänkte också sedan den vita kistan ner i graven och Gud nåde (!) om någon krossade kistan innan graven lades igen.

Vi säger också ofta att "det var väl skönt" när någon dör hastigt. Säkert tänker vi på att den som dött slapp "lida". Men kanske också på att man sluppit besväret av långa vak, ett utdraget och påfrestande skeende med mycken ångest och säkert skuldkänslor.

Och visst - inte vill man väl dö förvirrad eller med svåra plågor. Kanske är det bättre att som Mormor, bara falla ihop på köksgolvet en morgon.

Men så får jag fatt i pappas anteckningar från många och långa samtal han hade med min farfar på dödsbädden. Min farfar var stomiopererad redan i mitten av 30-talet, men levde ytterligare 16 år och dog 1952 vid 83 års ålder. De sista månaderna då cancern åter blossat upp och sakta utmärglade hans annars så glada väsen med god rondör, fick han ändå tillbringa i sitt hem. Jag utgår från att han "hölls smärtfri".

De anteckningarna återgav samtal om viktigt och trivialt. Om stort och smått. Om kärt och hatat. Om liv och död. Om samhörighet.

Jag har en vän och historielärare som när vi upplevde en vacker herrgård på landet med stor 1700-talskänsla sade att han skulle ha trivts bra med livet på den tiden. Jag replikerade cyniskt med att fråga vad som fick honom att tro att han skulle fötts här på herrgår'n och inte i någon av statarlängorna!

Men jag förstod ändå hans önskan. Den är densamma jag har för min egen avgång. Jag hoppas den kan ske som farfars i en känsla av samhörighet med nära och kära. Med möjlighet till nakna samtal utan skygglappar och förbehåll. Med mycket gråt och känslor men som ändå kan leda till en känsla av fullbordan när slutet väl kommer.

Men det blir väl under ett bildäck.....