Mats Werner

Om Mina två äldsta syskon gjort en del väsen av sig genom åren, har syster yster - Brittmarie, gemenligen kallad bara BM (B-M eller BEM) jobbat mer i det fördolda. Icke desto mindre har hon på många områden åstadkommit mer än vad någon av oss andra lyckats få till.

Bl.a. är hon den enda av oss syskon som faktiskt lyckats få till en akademisk examen! Sveriges första Fil.Kand. med dans som huvudämne.

Och dansen har också styrt hennes liv från start. Hennes längd satte dock stopp för en karriär som balettdansös. Istället utbildade hon sig till sjukgymnast i Danmark men gick dock länge och dansade för paret Koslovski och för Lilian Karina. Så småningom blev det Balettakademien, där hon också kom att undervisa.



Liksom syster Karin och lilla jag fick Brittmarie också en duvning på Holger Rosenqvists Dansskola. Holger var Stockholms främste undervisare i sällskapsdans. Dels hade han sin skola på Humlegårdsgatan (i hörnet av Sturegatan) dels undervisade han också i grupper som ambulerade mellan deltagarnas hem på lördagskvällarna.

Holger såg tidigt BMs kapacitet och möjligheter och hon kom att bli hans speciella danspartner och sedermera assistent, vilket hon förblev till skolans nedläggning.

Hos Holger gick ALLA för att lära sig hur man för sig på dansgolvet. Hur man uppför sig mot sin danspartner och givetvis hur man dansar olika sällskapsdanser. Lika viktigt som ren dansskola var den nog som stilskola. Man fick helt enkelt lära sig vett och etikett - om man nu inte kunde det redan!

Ovanstående dedikation är från den biografi som BM skrivit om sin läromästare: "Får jag lov? Om Holger Rosenqvist - Dansmästaren", där hon också låter många andra elever komma till tals.

Vännen Olov Svedelid skrev till mig i höstas sedan jag skickat honom ett ex som födelsedagspresent:

"Mats, min käre Broder!
Ett stort och varmt tack för din uppmärksamhet om min födelsedag att skaffa din systers bok om Holger Rosenqist och förse mig med den. Det var ytterligt påpassligt och välkommet. Elli och jag har ofta undrat vad det blev av Holger och hur hans liv var och blev.
Boken var högintressant och gav inblick i hans karaktär. Jag fann honom distanserad, en smula högdragen, men kunnig och skoningslöst ärlig: "Rör dig inte som en kamel!" Tyvärr blev jag trots hans pedagogik en usel dansör, 'to say the least'. En gång när jag var på femtioårsfest hos en gammal kompis blev det till min fasa dans och jag måste bjuda upp hans dansanta hustru. När vi sprattlat en stunds frågade hon kallt: "Ska vi dansa efter musiken eller på ditt vis?"
I alla fall har jag och Elli kämpat tillsammans i sextio är och har varit gifta i femtiotre."

Olov träffade sin Elli just på Holgers skola och hade därför givetvis en speciell känsla för den och för Dansmästaren.

Den gode Holger var ju förvisso också min lärare. Jag gick dock aldrig på skolan utan i en av de ambulerande grupper han hade där man anordnade "lördagsskutt med undervisning" hos varandra. Jag kan inte heller säga att det satte några våldsammare spår hos mig. Då lärde jag mig mera på diskoteken på Rivieran under sommarkurserna hos Jan-Eric Löwenadler (Ferieskolan Suecia - eller "Svejsan") och naturligtvis av syrran. Jag blev nog något av dansgolvskung i de övre tonåren (när jag rockade loss till Marie Dieke och Arne Söderlunds orkester på Strand, eller ännu hellre till en eldig cha-cha-cha, tömdes golvet......). Men när dansen började bli artighetsdans med - 1, bordsdamen, 2, bordsdamen till höger o.s.v. tröttnade jag och nu är det längesedan jag beträdde ett dansgolv.

Däremot kom jag att träffa Holger i mer vuxen ålder då han var en stående gäst hos mina föräldrar såväl i sta'n som ute på landet i Vaxholm. Till Vaxholm kom han med båt. Jag mötte honom ofta då och vi stannade alltid på vägen för att handla ett antal burkar öl på systemet för han gillade öl och visste att Mamma och Pappa mest hade vin, om något på landet.

Holger med vår förstfödda, Filippa, 1969.

Ibland kom han ut även när det bara var Ann och jag där och satt och pratade. Han var under sina sista år en ganska ensam herre och uppskattade samtalen vi hade och visiterna i Vaxholm. Han hade ju egen stuga ute på Lidingö men där var han ju helt utlämnad till sig själv och han var inte någon läsande människa som jag minns det så samtalen och mötena var nog det han behövde.

Han fick vid ett tillfälle för sig att lansera mig som efterträdare till Bengt Häger som Dansfrämjandets ordförande. Han jobbade en hel del för att få Bengt petad men lyckades gudskelov inte. Jag gissar att han och Bengt H kommit ihop sig om något. Främjandet var ju Holgers eget skötebarn.

Att vara en god dansör var det sätt på vilket jag som ung attraherade brudar! Det, plus att jag med mycken vånda och oerhörda repetitioner, höll roliga middagstal!

Såväl BM som jag själv var engagerade i Jan-Eric Löwenadlers ferieskola. Första sommarens vistelse i Österrike var väl ingen höjdare men somrarna i Menton på Franska Rivieran, där skolan var inrymd i det gamla Hotel Brittania alldeles vid stranden och senare ute på Cap Martin/Roqubrune var en livets skola som hette duga.

Framförallt naturligtvis eftersom man där lärde sig alla de senaste danserna: Twist, Hully-Gully, Cha-Cha, Madison och allt vad de hette. Diskoteken i Antibes, Monaco och Juan-les-Pins var våra andra hem. När man sedan kom hem till hösten var man ju kung på dansgolven på Strand och Club Opera.

Jag började som elev och arbetade mig upp till fritidsledare medan BM (som gammal kompis med Jan-Eric) gick direkt på fritidsledarskapet! Sedermera hjälpte jag Jan-Eric under många år att göra hans kataloger innan han övergick till sin säkerligen mer lukrativa internationella konsthandlarbusiness.

För att ni ska få ett hum om hur det gick till när man lärde sig de nya danserna och turerna, återger jag här några skisser "från tiden":


"Banana" hette denna tur som förmodligen ingick i dansen Madison som var en ren line-dance då alla stod på rad och gjorde allting samtidigt efter en "utropares" ordergivning. Vid ett givet ögonblick vände raderna ett kvarts varv och gick vidare. Det var riktigt kul! Minns ni?


"Beatles" hette denna variant! Jag får väl erkänna att jag idag inte har en aning om hur man skulle få till ovanstående! Begriper ni?


Vilken "Bernard" som gett namn åt denna tur anar jag inte!

På höstkanterna hände det sig att BM och jag blev ombedda att visa upp dessa "nymodigheter" vid allehanda fester.
Här med vännen Kjerstin Dellert som villig men något brydd elev:



Förhållandet mellan syskonen har växlat med åren. Medan jag från början och länge hade den bästa kontakten med Karin blev det sedan Lasse som tog över. Lasse gick så upp i sitt eget att han väl inte förrän han blev äldre riktig "såg" oss andra. Och då var det jag som fanns till hands och kunde hjälpa honom till rätta i tillvaron med deklarationer, hyresfrågor o.s.v. Karin och BM delade rum under hela sin uppväxt. De gick båda i samma skolor och var länge som ler och långhalm. Men sedan hände något dem emellan och numer är kontakterna få. Och detsamma måste jag dessvärre säga också om mina egna kontakter med Karin. Det beror inte heller bara på att vi bor långt ifrån varandra. Vi har helt enkelt utvecklats åt olika håll och har inte längre så mycket gemensamt. Icke desto mindre finns fortfarande alla starka känslor kvar.
BM och jag demonstrerar någon ny tur i Madison?

BM däremot har jag återfått en väldigt fin kontakt med. Jag vill inte säga att vi någonsin har haft en dålig relation, men kanske lite neutral. Jag älskar BM precis som mina andra båda syskon och hon förtjänar varje uns av kärlek genom att vara sina syskons syster, sin mors dotter, sina barns mamma, sin mans hustru och sina vänners bästa vän. Hon är helt enkelt en underbar oförstörbar urkraft!

Genom en suverän lösning i samband med att BM och hennes man sålde sitt hus och flyttade åter till sta'n, övertog de våra föräldrars ursprungliga lägenhet medan vår Mamma flyttade ihop sig i den tvåa som på 50-talet slogs ihop med den första våningen då familjen växte. Därigenom har också Mamma kunnat bo kvar i delar av sitt hem och får dessutom diskret övervakning från "vägg-i-vägg".

BM har även skrivit om Lilian Karina och andra koreografer och danspedagoger. Hon har författat läroböcker om barnrytmik och undervisat i hur barn uppfattar rytmer och hur det kan tas tillvara i barnens utveckling.
Hon har varit en mångårig ordförande i Danspedagogförundet.
Länge arbetade hon också tillsammans med den legendariska Elisabeth Nordenfeldt med att just undervisa barn i dans och rytmik. När bror Lasse gjorde sin "raggaropera" "Nobborna" var det naturligt att Lasse bad syrran att göra den stundtals vådligt komplicerade koreografin. Pappa och jag fick utgöra "försökskaniner" hemma på vardagsrumsgolvet när det gällde att konstruera dansturer efter ett invecklat schema där det gällde att inte släppa varandras händer. Jag minns ännu hur vi rullade i skrattkramper på golvet!

Mats, Pappa Einar och BM på Oscarspremiär på 60-talet.

Så har nu alla syskonen Werner fått sin presentation och det är dags att kliva vidare på släktträdets grenar!