Stockholmshelg!

Hustrun och jag genomförde vår årliga Stockholmshelg under den gångna veckohelgen. Något som sedan några år blivit tradition istället för födelsedagspresent till hustrun. Då det var pensionärsdags även för henne (Yeaah! Nu kan hon inte skadeglatt längre säga att hon är två år yngre än jag vilket hon alltså gärna gör fem månader under året!) förlängdes det hela till tvenne dygn.  P.g.a. dopet av vårt barnbarn Elsa Alva Maria i lördags i Mariefreds kyrka blev helgen dock uppskjuten ett dygn.

 

Vi brukar kosta på oss helgerbjudande på Diplomat på Strandvägen som har himmelska sängar att sova i, en schyst utsikt, nära till allt, härlig lounge och god frukost. Nu kunde vi också passa på att se vännen Gunilla Hedéns utställning om Bossa Novans 50-årsjubileum i lobbyn.

 

När vi kom till sta'n efter dopkalaset blev det snabbincheckning och sedan iväg till Oscarsteatern och "My Fair Lady". Ett trivsamt återseende. Tommy Körberg sjunger dj-gt mycket bättre i rollen som Professor Higgins än vad Jarl Kulle gjorde, men Kulles elegans och "wit" - det kan aldrig Körberg nå upp till. Istället har han tillfogat ett härligt morrande som tas till då och då.

 

 

Helen Sjöholm är ju, precis som Ulla Sallert på sin tid inte längre någon ungdom heller för att spela blomster"flicka", men sjunger underbart.

 

Mikael Segerström - denne djupt underskattade skådespelare - gör en Överste Pickering som är värd att minnas längre än Georg Funkqvists.

 

Och så förstås - den professionellaste musikalartisten av dem alla: Janne Malmsjö i rollen som sopåkare Doolittle, gör en dundrande fantastisk insats som nog får anses som kvällens stora behållning. Erik Stolpe må ha haft en mer kongruent apparation än den trots allt elegante Malmsjö, men ingen slår Malmsjö på scen, vilken roll det än gäller.

 

Nu är det många år sedan jag var på Oscars som synes ha blivit mindre än förr! Eller är det bara jag som blivit större?

 

En sen supé på hotellets T-bar fick avsluta dagen innan de härliga sängarna tog emot.

 

Sen morgon på söndagen. Efter frukosten med vitaminshots och allt iväg per apostlahäst mot Djurgården och Waldemarsudde. Tänk att man nästan alltid upptäcker nya saker, till och med "nya" hus som man inte sett förut. Vilka villor det finns där ute.

 

Jag ska återkomma med lite gamla bilder på hur t.ex. Alhambra såg ut. Idag borta och ersatt av en trist länga mellan Cirkus och Skansens entré. Jägarhyddan där vi en gång hade vänner som bodde. En av Sveriges mest okända begravningsplatser, Amiralitetskyrkogården där min morbror och moster ligger begravda. Lindgården i sitt sorgliga förfall! När sätter någon ner foten och tar över stället och rustar det. Inte bygger ett åttavånings lyxhotell!

 

På Waldemarsudde pågår två intressanta utställningar. Intressanta på fler sätt. Inte bara bilderna och konstnärerna utan också ramningen är sådant jag som gammal f.d. gallerist kikar på.

 

I Galleriet en stor utställning med Prins Eugens protegé norrlandsmålaren Helmer Åslund - eller som han kom att skriva sig - Osslund. Stora klassiska norrlandsvyer med typisk kolorit. Osslund känner man igen. Men hans allra tidigaste saker varav några finns med på utställningen är underbart friska och härliga. Liksom mycket av det porslin han formgav och dekorerade.

 

 

Men också inramningarna var intressanta att se. Genom att detta var en utställning där stora delar lånats in från andra muséer runt om i landet, förekom en flora av olika sätt att rama in bilderna. Alltifrån svulstiga och utsmyckade till de mest minimalistiska. Det var en god exposé över vad en ram kan betyda för att antingen ta död på en målning, eller att förhöja den. Att rama in den eller att skilja av den från sin omgivning. Att tillföra bilden något eller att ta bort intresset från den.

 

Men den för mig stora, för att inte säga överväldigande, upplevelsen var ändå utställningen i Stora Husets två översta våningar - Lars Lerin! En helt enastående akvarellmålare. För att inte säga unik.

 

 

För mig en helt revolutionerande ny bekantskap. Jag missade - av okunskap - hans stora utställning tidigare på Grafikens Hus i Mariefred. Jag har hört hans namn nämnas, men nu var det svågern på Kulturhuset som tyckte att det vore dumt att gå och se Trompe l'oeil-utställningen å Nationalmuseum som jag sett men inte hustrun utan sa att vi bara måste se Lerins utställning.

 

Akvarell är nog den svåraste måleritekniken av alla. Min gode vän, den schweizisk-franske konstnären Mario Roffler vars huvudsakliga måleri omfattar fantastiskt superrealistiskt stillebenmåleri och surrealsistiska landskap och interiörer berättade för mig apropos tre akvareller från hans provencalska landskap runt Rustrel som jag köpte, att han efter att ha varit låst i ateljén med någon stor och petig oljemålning bara måste ut och måla i naturen, i ljuset och den friska luften. Och då blev det akvarell. För hans del snabba och underbara landskap. Men som han sa: det gäller att veta vad man vill, för till skillnad från oljemåleriet där man alltid kan göra om när det blivit fel, genom att måla över, så går det inte att ändra i en akvarell. Vattenfärgen avslöjar och omintetgör varje försök till övermålning. Det blir ett väldigt direkt och omedelbart måleri.

 

Att med den kännedomen se Lars Lerins stora bilder var en riktigt häftig upplevelse. Att klara av att göra så stora bilder utan att behöva ändra, utan att behöva rätta. Det är alldeles enastående. Men så är han också produktiv. Hela utställningen bestå av eget material. Men här visas också bakgrundsmaterial, foton och arbetsböcker m.m. Inte minst hans mycket personliga postala hälsningar till familjen är underbara.

 

Ramningen - i den mån den förekommer - lyfter vackert fram pappersarken innanför glaset utan störande passepartouer. Vita (whitewashed) enkla tunna träramar som inte gör väsen av sig utan bara lyfter arket med målningen från vägg och bakgrund.

 

Missa inte denna utställning!

 

 

Gamla 7ans spårvagn tillbaka. För första gången för min del med pensionärsbiljett (om man undantar den där gången för några år sedan då man tvingade på oss pensionärsbiljetter när vi skulle in på Westminster Abbey i London!). Även hustrun fick åka snålskjuts trots att hon inte blev 65 förrän igår!

 

Så efter en promenad inkl. choklad med vispgrädde och bakelsefrosseri på Wienerkonditoriet (som fick bli vår lunch) med lite julshopping (Det var då jag såg de vämjeliga huvudbonaderna som bebe gillar att bära i oktober) hamnade vi på biografen Saga och "Vi hade iallafall tur med vädret - igen".

 

Jag säger bara: öda inte en spänn på att se eländet! En serie av ogenomförda möjligheter. Trist, trist, trist! Publiken var påtagligt nedstämd när filmen plötsligt var slut. En gång skrattade vi till och eftersom ni inte ska se filmen kan jag berätta att det är när giraffen på Kolmården (vars geografiska läge vi upplevde som mycket oklart i filmen) spyr inne i Stigs knä. Det var kul. Men likt resten av filmen fullföljs inte det roliga utan plötsligt är man tillbaka på motorvägen till Norrland.

 

Så det fick bli en god middag istället efter stopp med drink på hotellet. Vi tänkte oss något av våra gamla vattenhål i Gamla Stan. Så en ny rask promenad med paus vid Strömbron för att titta på och lyssna till måskongressen som pågick på taket till en av sightseeingbåtarna. Fascinerande. Där låg åtminstone fyra-fem båtar, men bara ett tak dög för sammankomsten. Ja, med undantag då för observatörsmåsarna som var ett tiotal och som fick sitta på grannbåtstaket.

 

Så vek vi in på Österlånggatan. Gamla Diana finns icke mer, men Fem Små Hus eller Gyldene Freden kunde väl duga. Huga! Sådana priser! Vi drev vidare förbi Slingerbulten, Mårten Trotzig m.fl. men ingen föll oss i smaken. Italienska ställen - nej!  När vi hade hunnit upp en bit på Västerlånggatan sa vi att det får väl bli Cattelin då. Men icke! Trots att det stod att det skulle vara  öppet så gapade fönstren svarta och tomma. Vi fick senare höra att Cattelin inte längre tycks vara "gammal och hederlig" utan har fått en annan inriktning. Trist! Tänk deras fiskavdelning! Det var grejer det på Harry Uhrs tid. Deras Chokladmousse! Namnam!

 

Efter att ha bankat förgäves på Källaren Auroras port (stänger 16 på söndagen) gick vi med stigande håglöshet och ökad hunger nerför Lilla Nygatan med den alltmer som realistisk framstående tanken att det nog blir en varm korv till slut, då vi ser skylten som säger "Gunnels krog"! Ack! Vi skådade ljuset i tunneln, hoppet återvände, kroppsvärmen steg, förväntningarna hoppade jämfota! Mat! Mat!

 

Visst! Man kan misstänka att vår uppfattning om stället färgades av våra umbäranden på vägen, men så är inte fallet! Stället såg intimt och mysigt ut. Meny var tilltalande. Priserna likaså. Bord fanns. Det var bara att öppna dörren och kliva in!

 

 

Vi åt en ypperlig middag och humör och livsvilja återvände. Gunnel själv - med de bästa tänkbara anor från Wretmans imperium - står i baren/kassan som en riktig fransk Madame. Hon sköter serveringen vid de ca. 10-12 borden och har hjälp av en person i köket som lagar till den läckraste hummersoppa (till en fjärdedel av priset som källarstället ville ha för vad som säkert var en öppnad burk) och förrädiskt goda älgfärsbiffar följt av en Creme Brulée som t.o.m. föll mig som gammal ledamot av L'Academie du Creme Caramel, å läppen.

 

Ett utomordentligt rekommendabelt ställe att nyttja! Tyvärr dock ej till lunch då Gunnel håller stängt. Endast middag!

 

Måndagen ägnades åt ytterligare julshopping och besök på vårt gamla företag i dess nya lokaler på Ekerö.

 

Dagen och långhelgen avslutades över en god Lasagne och ett glas vin hemma hos jazzriksförbundets Bengt Säve Söderberg, i glatt sällskap med Kerstin Bagge, Tom Alandh, hyllad och prisbelönt dokumentärfilmare, Eva Bysing och Bengt-Arne Wallin, Leif-Åke Falk, Susanne Westin och den oförliknelige Gert Palmcrantz som har sitt finger med i varje mer väsentlig inspelning av musik som har förekommit i vårt land de senaste fem decenierna och som underhöll oss med sina fantastiska historier!

 

Tåget hem till vardagen!


Kommentarer
Postat av: Dag Bremberg

Vilken tripp!

Stockholmsromantik, kultur, nostalgi, härliga människor och gastronomiska njutningar!

Man blir kungligt avis.

2008-12-12 @ 23:47:35
Postat av: Mats Werner

Hej Dag!



Ja, ibland må man unna sig att tänka på annat än lokalpolitiken! Det gäller att höja blicken och vidga vyerna!



Trevlig helg!

MATS

2008-12-12 @ 23:57:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0