Mats Werner

Vågar man säga det i våra dagar? Skrev jag just i en kommentar till Thorleif Hellbom på hans blogg.

Jag har själv blivit brädad av en kvinna i rollen som tomte! Sedan vår äldsta dotter med familj bosatte sig i Mariefred var det dags att bryta traditionerna med julafton hos oss (på samma sätt som vi en gång bröt med turnerandet till vardera föräldraparet och istället krävde att de fick komma till oss istället!).

Slut med snapsen till jullunchen och den goda mumman, för man skulle ju köra hem bevars!

Jag fortsatte att fungera som tomte tills dottern för två jular sedan kom överens med en annan familj att tomte skulle utbytas. Så istället för en "riktig" (?) tomte som stannade och delade ut, fick barnbarnen nu nöja sig med en kraftigt förklädd kvinnlig tomte med förställd röst som dansade in en kort stund och lämnade en säck för att sedan "hasta vidare till nästa snälla barn...".

Njae! Jag vet inte jag. Inte för att jag saknar tomtandet för egen del. Det är nog snarare tvärtom, men .......

Själv växte jag upp med RIKTIG tomte! Han hette Westerberg (lärde jag mig som vuxen) och var till vardags stiligt uniformerad vaktmästare i NKs stora port. Under skyltsöndagarna (som var verkligt stora evenemang på den tiden. NKs hela ljusgård dekorerades med nya fantasterier varje år och inte som nu med samma gamla hängande gran) skickades Westerberg till Börje Lundhs perukmakeri och gjordes om till TOMTEN för att tjänstgöra i ljusgården och på sin tron låta alla små barn komma upp i knäet och önska sig julklappar.

 

En respektfullt förtjust Mats och TOMTEN!

Och varje julaftons eftermiddag kom han till oss och delade ut julklapparna till hela den församlade släkten.

Anledningen till denna ynnest var att min farbror Tom Björklund var vice vd på NK och den som skapat hela NKs moderna och för den tiden mycket framsynta marknadsföring. Farbror och Faster och kusinerna fanns givetvis bland mottagarna hemma hos oss.

När sedan Westerberg pensionerats och så småningom gick ur tiden blev det pappa som fick rycka in. Ett år hade han förlagt utstyrseln och kom in iklädd en vanlig röd toppluva med tofs och med svart spritpenna hade han tydligt textat "Mustasch" resp. "Skägg" på resp. plats i ansiktet.

Det blev jul ändå!