Mats Werner

I väntan på artisterna. Fjärilar, ekorrar, fåglar och solrosor på scenen angav tonen.

I kväll har vi upplevt Eva Dahlgrens och Peter Jöbacks turnéstopp i Gripsholms slottpark. Jag får väl med mina döttrar och göra som har varsin idol i paret. Men jag tyckte nog det var ganska onjutbart, ointressant och oengagerande.


Dottern och idolen!

Vi var ett antal hundra personer på slottsholmen. Hustrun och jag satt på sista bänken (19), d.v.s. ca 20 meter från scenen. Sedan tog "ståplatserna", d.v.s. picnicplatserna vid.

Det kunde motsvara en mindre folkparksscen någonstans. Min fråga är då - varför måste man ha ljudvolym avpassad för Gärdet, Globen eller Stadion?

Jag har upplevt Edit Piaf på Monacos fotbollsarena, Eric Clapton och Prince på Globen, Frank Sinatra, Liza Minelli och Sammy Davies Jr på Scandinavium. Maurice Chevalier, Zarah Leander, Swe-Danes, Diana Ross och The Supremes på Berns, Josephine Baker på Berns och Gröna Lund, Marlene Dietrich, Ludde Armstrong, Ella Fitzgerald och Keith Jarrett på Konserthuset, Harry Belafonte på Konserthuset och Mälarforum, Beatles på Johanneshov och Rolling Stones på Tennisstadion. Ingen av dessa stora artister krävde den ljudvolym som nu bombarderade mina trumhinnor på 20 meters håll! Varför?

De två artisterna omgav sig med fantastiskt begåvade och mångsidiga musikanter. Till vilken nytta? De gick ju inte att urskilja i den allmänna ljudmattan som lades ut och som gjorde att åtskilliga i publiken redan från början bar gula öronproppar. De två blåsarna t.ex. hördes ju knappt alls. Och man kunde se att den mångsidige percussionisten gjorde sina konster - men till vad nytta?

När kommer den artist som är tillräckligt trygg i sin egen förmåga att han /hon kan avstå från volymen? Det måste inte vara "unplugged", men det går att vrida ner volymen. Man måste inte ha basgången dunkande i bröstbenet och sitta med fingrarna i öronen för att överhuvudtaget sitta kvar. Ett litet barn som hamnat framför högtalarna vid sidan om scenen, bars ut efter halva konserten. Det är bara att hoppas att det skedde utan bestående hörselskador.

Ja, jag vet! Jag är 65. Väl inte direkt idealpubliken på en konsert med dessa båda artister.

"Va' fan gör DU här" sa t.ex. Mariefreds gamle optiker (som jag dock misstänker är några år äldre än jag...och han satt på tredje bänk!). Men sanningen att säga så var nog de flesta i den månghundrahövdade publiken under Gripsholms röda murväggar åtminstone 50+.

Jag tycker det är mest synd om artisterna. Tror de verkligen att "man måste" ha den här volymen trots att det rör sig om en relativt liten yta?

De enda numren som "gick fram" var då man framförde ballader med liten sättning utan så förfärligt mycket förstärkeri. Och det är ju helt klart - Eva Dahlgren är den rutinerade och mest se- och hörvärda av de två. Peter Jöback har en härlig röstresurs, men han är ännu för valpig på scenen. Han behöver än så länge ett musikalmanus att hålla sig till.

Han berättade att de båda chattat i någon av kvällsdrakarna varvid han fick frågan vad Sveriges mest fantastiska sångartist gjorde på turné med Sveriges ytligaste sångarvåp. Efter överläggningar med Eva D svarade han: "Skit på'rej!".

Men något ligger det onekligen i frågan!