Entréförstöring?
På 1800-talets slut och 1900-talets början lades en ny årsring till trästaden Mariefreds 1700-talskärna. Nya pampiga stenhus restes utmed den nya Nygatan med front mot det vi idag kallar Munghagsgärdet.
Jag vet inte vad dåtidens invånare tyckte om den nya "muren" mot landsbygden men idag tycker nog de flesta att det borde stannat med dessa byggnader.
Men icke - på 40-50-talet restes en ny och betydligt kompaktare stadsmur utmed Nygatans västra sida varvid en stor del av Munkhagsgärdet togs i anspråk.
Om "sekelskiftespalatsen" bröt mot den gamla stadsmiljöns skala och form, vad gjorde då inte dessa massiva huskroppar utan någon som helst arkitektonisk finess! Den blev en effektiv barriär som avhöll Gripsholmsturister från att göra ett besök bakom den avskräckande muren.
Genom åren har olika försök att dölja dessa missfoster gjorts. Några gånger har fastighetsägarna ålagts att plantera träd på husens utsida mot gärdet, dock med föga framgång.
Därför var det för de flesta med glädje man såg förslaget till en lågmäld och uppmjukande villabebyggelse på Munkhagsgärdet för ett antal år sedan. Det skulle kunna bli en fin entré till staden med grönskande villaträdgårdar istället för ett trist outnyttjat gärde vars värde ingen begriper, mot en fond av brunmurriga tristessfasader.
Då slog planverket och riksantikvarieämbetet till. Det då förbuskade och oskötta "skräpgärdet" som övertagit 50-talsmurens avskräckande roll hade nu upphöjts till unikt riksintresse! Denna lilla plätt var den enda i landet som så skarpt visade på mötet mellan landet och staden! Dessutom skulle ingen bebyggelse få skymma sikten mot slottet från Stallarholmsvägen.
"What a crap!" - för att använda ett populärt uttryck.
Om vi så tar ett skutt över Kungsladugården och kikar på stadens entré på ännu lite längre håll.
Där har böljande fält numera ersatts av välskötta golfgreener, men landskapet är fortsatt öppet, leende och välkomnande. Här finns mötet mellan land, slott och stad på ett attraktivt och informativt sätt.
Sambandet mellan slottet och dess försörjning i form av Kungsladugård (om ock med nytt innehåll) och jordbruksmark (om ock numer golfbana) framgår klart.
Här vill nu den ekonomiskt ansträngda golfklubben istället bygga bostäder. Av en artikel i dagens tidning framgår att klubben träffat avtal med en lokal exploatör om att kunna bygga 280 bostäder på delen närmast Kungsladugården.
Om inte Riksantikvarieämbetet har minst lika starka invändningar mot denna tanke, förlorar dess tjänstemän allt vad förtroendekapital de må ha kvar efter turerna med Munkhagsgärdet.
Om Munkhagsgärdet skulle ha ett större värde än de öppna fälten före Kungsladugården och slottsområdet, då tycks allt förnuft vara borta från ämbetet.
Ska vi nu ta ett kliv över Kungsladugården och bygga en ny mur? Så att besökarna möter först denna, sedan Munkhagsgärdet och sist Nygatsmuren!
Den gamla staden Mariefreds styrande hyste stor förtänksamhet när det gällde framtida expansion. Man såg uppenbarligen värdena i den gamla stadskärnans omedelbara närhet och inköpte mark för framtida expansion norrut. Slottbrinken och Norra Skogen.
Varför inte fullfölja den tanken istället för att förstöra den ännu trots allt vackra och öppna entrén till staden. Kommunen äger fortfarande mycket mark norrut.
Jag vet inte vad dåtidens invånare tyckte om den nya "muren" mot landsbygden men idag tycker nog de flesta att det borde stannat med dessa byggnader.
Men icke - på 40-50-talet restes en ny och betydligt kompaktare stadsmur utmed Nygatans västra sida varvid en stor del av Munkhagsgärdet togs i anspråk.
Om "sekelskiftespalatsen" bröt mot den gamla stadsmiljöns skala och form, vad gjorde då inte dessa massiva huskroppar utan någon som helst arkitektonisk finess! Den blev en effektiv barriär som avhöll Gripsholmsturister från att göra ett besök bakom den avskräckande muren.
Genom åren har olika försök att dölja dessa missfoster gjorts. Några gånger har fastighetsägarna ålagts att plantera träd på husens utsida mot gärdet, dock med föga framgång.
Därför var det för de flesta med glädje man såg förslaget till en lågmäld och uppmjukande villabebyggelse på Munkhagsgärdet för ett antal år sedan. Det skulle kunna bli en fin entré till staden med grönskande villaträdgårdar istället för ett trist outnyttjat gärde vars värde ingen begriper, mot en fond av brunmurriga tristessfasader.
Då slog planverket och riksantikvarieämbetet till. Det då förbuskade och oskötta "skräpgärdet" som övertagit 50-talsmurens avskräckande roll hade nu upphöjts till unikt riksintresse! Denna lilla plätt var den enda i landet som så skarpt visade på mötet mellan landet och staden! Dessutom skulle ingen bebyggelse få skymma sikten mot slottet från Stallarholmsvägen.
"What a crap!" - för att använda ett populärt uttryck.
Om vi så tar ett skutt över Kungsladugården och kikar på stadens entré på ännu lite längre håll.
Där har böljande fält numera ersatts av välskötta golfgreener, men landskapet är fortsatt öppet, leende och välkomnande. Här finns mötet mellan land, slott och stad på ett attraktivt och informativt sätt.
Sambandet mellan slottet och dess försörjning i form av Kungsladugård (om ock med nytt innehåll) och jordbruksmark (om ock numer golfbana) framgår klart.
Här vill nu den ekonomiskt ansträngda golfklubben istället bygga bostäder. Av en artikel i dagens tidning framgår att klubben träffat avtal med en lokal exploatör om att kunna bygga 280 bostäder på delen närmast Kungsladugården.
Om inte Riksantikvarieämbetet har minst lika starka invändningar mot denna tanke, förlorar dess tjänstemän allt vad förtroendekapital de må ha kvar efter turerna med Munkhagsgärdet.
Om Munkhagsgärdet skulle ha ett större värde än de öppna fälten före Kungsladugården och slottsområdet, då tycks allt förnuft vara borta från ämbetet.
Ska vi nu ta ett kliv över Kungsladugården och bygga en ny mur? Så att besökarna möter först denna, sedan Munkhagsgärdet och sist Nygatsmuren!
Den gamla staden Mariefreds styrande hyste stor förtänksamhet när det gällde framtida expansion. Man såg uppenbarligen värdena i den gamla stadskärnans omedelbara närhet och inköpte mark för framtida expansion norrut. Slottbrinken och Norra Skogen.
Varför inte fullfölja den tanken istället för att förstöra den ännu trots allt vackra och öppna entrén till staden. Kommunen äger fortfarande mycket mark norrut.
Jag håller med om att det är viktigt hur stadens entré utformas. Mariefred lever på att vara en "idyll" i gammal stil som tilltalar våra nostalgiska sidor. Det är viktigt inte bara för turismen utan också för dem som valt att bo i Mariefred.
(Det innebär inte att staden ska vara som Skansen, här måste också finnas verksamheter och möjligheter till ett aktivt liv, inte bara bostäder och caféer.)
För att bevara den gamla stadens småskaliga intryck och charm måste man vara varsam, det handlar om var, vad och hur man bygger. Den varsamheten har saknats när man i kommunhuset enbart haft som mål att öka befolkningen, dvs låta exploatörer bygga så
många bostäder som möjligt. Det krävs att vi från kommunalt håll ställer större krav, t ex vad gäller gestaltning, höjd och täthet.
Nu är inte jag arkitekt och vi har dom i Mariefredspartiet som kan dessa frågor mkt bättre än jag.
Men i denna fråga är det viktigt att inte bara golfklubbens intressen bevakas, utan hela samhällets. All respekt för att klubben har ett akut behov av pengar, men om stadens entré skulle försämras så är det inte bara en estetisk fråga, det kommer också att få stor ekonomisk betydelse i många år, om turism och fastighetspriser påverkas.
Jag säger alltså inte nej till idén, jag säger att vi måste ha en politisk diskussion som leder fram till en genomtänkt samhällsplanering och ansvarsfulla, långsiktiga beslut.