Det andra drevet!

I mitt tidigare inlägg har jag redogjort för den kris som Strängnäs styrande borgerliga allians hamnat i och de konsekvenser den fört med sig.

I sammanhanget kan man inte heller blunda för det andra drev som pågått, nämligen mot min egen partiledare och tillika Socialnämndens ordförande.

När hon tillträdde sin nya post i Januari förra året tog det inte så lång tid för henne att upptäcka en märklighet som opåtalad och - utanför en begränsad grupp politiker - helt okänd, kunnat pågå år ut och år in. Den kallades "Ordförandejour" och innebar att ordföranden och totalt fem andra av nämndens 13 ledamöter delade på uppgiften att ständigt, dygnet runt, året om finnas tillgängliga för att dels ta emot ev. samtal från Länsalarmeringscentralen och föra dessa vidare till tjänstgörande socialsekreterare och dels kunna åka till kommunhuset för att skriva under ett s.k. ordförandebeslut.

Alla nämndordförande har en rätt att under vissa omständigheter själva fatta beslut å hela nämndens vägnar. I andra nämnder konfirmeras dessa beslut vid nästkommande nämndsammanträde. När det gäller Socialnämndens brådskande ordförandebeslut så gäller dessa oftast sekretessbelagda omhändertagandeärenden.

Sådana beslut - fattade under icke kontorstid - är normalt inte så många. 3-6 tillfällen per år, då den som just då har beredskapen får lov att masa sig till Kommunhuset även nattetid eller på helger för att skriva på ett papper. Under föregående år rörde det sig om 3 tillfällen.

Den nya ordföranden tyckte nog att det var lite märkligt att dessa tre beslutstillfällen skulle behöva ta 250.000:- i anspråk av Socialnämndens redan ansträngda budget. I all synnerhet som SOS Alarm meddelade att man p.g.a. nya rutiner inte ville ha sin jourkontakt med en politiker utan direkt med jourhavande socialsekreterare som då istället för politikern ifråga fick gå in och agera "telefonväxel". Kvar blev alltså risken att få åka in och skriva sitt namn på ett papper några gånger under året.

Ordföranden tyckte att det därför vore rimligt att ändra på detta förhållande. Krävdes verkligen 6 personer för denna beredskap? Kunde inte ordförande och de två vice ordförandena klara av beredskapen sig emellan? Var det rimligt i ett läge då alliansen just beslutat att inga kommunala politiska ersättningar skulle utgå om de inte samtidigt var förknippade med en aktiv arbetsinsats? Var det rimligt att sex politiker skulle uppbära vardera runt 30.000-40.000 kronor årligen utan att kanske ens behöva lyfta ett finger?

Detta i ett läge där nämnden stod inför att behöva minska antalet vårdbiträden i äldrevården!

Så här stod det i Strengnäs Tidning när det begav sig:

"- Vi kräver att föreningarna ska nöja sig med mindre pengar och att våra
äldreboenden ska dra ner på bemanningen. Då måste vi politiker också vara
med och göra det vi kan.

Det säger socialnämndens ordförande Hélène Brodin Rheindorf, kd, som vill
spara 250 000 kronor på arvoden.

Men motståndet är stort bland nämndens ledamöter."


För ordföranden var det inte ett svårt avgörande. Och efter åtskilligt av övertalande och övertygande lyckades hon också att få majoritet i nämnden för en förändring av nämndens arbetsordning i detta avseende. Ett beslut som fastställts av Kommunfullmäktige och således innebar att "Ordförandeberedskapen" nu defacto endast skulle utföras av just en ordinarie eller vice Ordförande och inga andra.

De som tidigare åtnjutit dessa arbetsfria inkomster reste givetvis ragg, men genom oväntat (och säkert inte riktigt planerad) hjälp från en av de värsta kritikerna på motståndarsidan, tvingades alla de som tidigare varit berörda av dessa ersättningar att p.g.a. en möjlig jävssituation lämna sammanträdesrummet när beslutet skulle tas och istället togs detta av inkallade suppleanter (som inte tillhört de "priviligierade").

Förutsättningarna för beslutet var också följande: Betr. Ordföranden hade hon fått ett nyligen fastställt fast arvode vilket hon ansåg borde täcka också hennes beredskapstjänstgöring. Ordföranden skulle således inte få något mer för denna. Däremot hade de båda vice ordförandena alltför låga fasta arvoden för att de skulle kunna anses täcka även beredskapstjänstgöringen. Alltså krävdes att Kommunfullmäktiges Arvodeskommitté beslutade om höjda arvoden för de båda posterna.

De båda vice ordförandena deklarerade då att de inte tänkte påta sig någon beredskapstjänstgöring om de inte fick behålla den tidigare ersättningen.

Så här uttalade sig de båda samma dag i tidningen:

"- Min fritid är lika mycket värd som en kommunalarbetares.

Det säger Anton Nordström, c, 1:e vice ordförande i socialnämnden som inte
vill se Hélène Brodin Rheindorfs förslag genomfört.

2:e vice ordförande Björn Siljeström, s, säger att han tycker att man ska
följa de avtal man slutit och hänvisar till den överenskommelse som finns om
ersättning för ordförandejouren. Ett avtal som ligger i nivå med vad en
kommunalarbetare får i ersättning för jourarbete.

- Jag förlorar 70 000 kronor per år redan nu på att ha det politiska uppdrag
jag har. Jag tycker att det är en rimlig ersättning vi får i dag för
ordförandejouren.

Därför säger han nej till förslaget.

Anton Nordström säger rakt ut att han tycker Hélène Brodin Rheindorfs
förslag är dåligt.

"Torftigt liv"
- Hon måste ha ett torftigt liv som tycker att det skulle vara okej att ha
jour så ofta och utan ersättning. Jag har ett liv med mycket resor, säger
han."

Här fanns således ingen ideellt arbetande fritidspolitiker utan bara krassa ekonomiska ställningstaganden. Sedan när blev vi fritidspolitker jämförbara med anställda kommunalarbetare? Är det den ekonomiska ersättningen som styr vårt engagemang? Och har inte Björn Siljeström insett att han har rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst när han fullgör ett politiskt uppdrag? Så vad är det för 70000:- han förlorar?

Det blev som sagt också här ett dj-a liv!

Frågan om den ändrade arbetsordningen klarades av i tid före årsskiftet och meningen var också att arvodesfrågan skulle avgöras samtidigt.

Så blev det inte. Kritikerna till förändringen (d.v.s. de som tidigare fått sina arbetsfria 30-40.000 om året) angrep Arvodeskommitténs förslag när det landade i fullmäktige och såg till att förslaget återremitterades. Arvodeskommitténs orförande begrep inte situationen och lät ärendet helt enkelt ligga obehandlat av kommittén tills helt nyligen.

Detta innebar en helt absurd situation. Socialnämndens ordförandeberedskap skulle utföras av tre personer enligt en fastställd arbetsordning och arvoderas på det nya sättet. Eftersom bara första ledet beslutats, hängde de gamla reglerna för arvodering kvar i brist på att ett nytt beslut fattats (vilket efter intensiva förhandlingar nu ska ske på nästkommande fullmäktige). De båda vice ordförandena hade offentligt deklarerat att de inte avsåg att utföra någon beredskapstjänstgöring.

Alltså återstod inte så mycket annat för Ordföranden än att själv ta på sig tjänstgöringen vilket inneburit att hon nu under fyra månaders tid i princip inte kunnat lämna kommunen - eller dess omedelbara närhet - någon del av dygnets timmar. Arvodet - enligt de tidigare fortfarande gällande reglerna - utbetalades följdriktigt endast till henne.

Var detta fel? Det påstår nu representanter från flera partier som menar att

"- Hon lever inte som hon lär. Jag tycker att det är bedrövligt, eftersom hon sagt att hon inte skulle ta ut några pengar, säger Anton Nordström.".

Är det då hennes fel att situationen utvecklats så här? Är det inte istället de politiker som gjort allt de kunnat för att sätta käppar i hjulet för denna förändring! Politiker som i samtliga fall hört till dem som tidigare kunnat uppbära denna förmånliga ersättning.

Hade de inte tillsett att avodesfrågan återremitterades på tveksamma grunder hade dagens situation aldrig uppstått. Hade istället beslutet tagits som planerat, skulle Socialnämnden med sin arbetsordning OCH ett arvoderingsbeslut kunnat ålägga sina vice ordföranden att fullgöra det uppdrag de innehade. Om de fortsatt att vägra hade partierna ifråga tvingats ersätta de båda med andra personer.

Men ärendet låg still eftersom arvodeskommittén inte begrep vad de skulle göra med det. Socialnämndens ordförande gjorde vad hon kunde för att få igång behandlingen av ärendet.

Men frågan är - hade inte tidningsdrevet mot henne tagit sådan fart p.g.a. att Socialnämnden följde reglerna och betalade ut det ännu gällande arvodet till henne! Eller om ordföranden istället vägrat ta emot arvodet!

Vem tror då egentligen att något överhuvudtaget skulle hänt med arvodesärendet? Kritikerna hade istället kunnat luta sig tillbaka och säga att "det kan hon gott ha" när Ordföranden ensam fått ta på sig hela beredskapstjänstgöringen (också för de båda vägrande karlarna) och därigenom själv tvingats bidraga med hela insbesparingen genom att vägra ta emot den överenskomna och ännu gällande ersättningen (När det avser Ordföranden gäller tydligen inte Siljeströms uppfattning om att man ska följa ingångna avtal och regler)?

Nej! Tack vare drevet får man nog säga fick till slut Arvodeskommittén ändan ur vagnen och tog en förhandling med de båda trilskande vice ordförandena. Det slutade i en kompromiss innebärande att de får 10:- i timmen för att upprätthålla beredskapen. Således och slutligen var det hela för de båda vice ordförandena bara en pekuniär fråga!

Besparingen för Socialnämnden blir nu inte de tänkta 250.000:- utan "bara" 200.000:-. Tack Centerpartiet och Socialdemokraterna. Lång och trogen kamp resulterade i seger över vårdbiträdena.

Men det var den kvinnliga ordföranden som i allmänhetens ögon får bära hundhuvudet för dessa mäns pengabegär. Hon som faktiskt lever som hon lär! Efter gällande regler.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0