"Applådprästen"
I samband med vännen Simon Brehms begravning 1967, lärde jag känna prästen och författaren Rune Pär Olofsson och hans dåvarande fru Lillan. Rune Pär tjänstgjorde som kyrkoherde i Östra Ryds församling norr om Stockholm.
Det blev många trivsamma besök i den gamla prästgården och även hos goda grannar där ute, som TV-producenten Kåre Santesson med fru.
Författaren och journalisten Ernst Sjöström (bror till Henning), Lillan och Rune Pär Olofsson
Speciellt fascinerades jag av Rune Pärs mycket livfulla berättelse när han visade oss den medeltida kyrkan en gång, om hur den gamla nyckeln till det Braheska gravkoret i kyrkan, efter den siste Brahens, Magnus, begravning 1930, av vaktmästaren roddes ut och sänktes i Rydboholmsvikens vatten. Det var inte så svårt att senare förstå bakgrunden till Rune Pärs romansvit om familjerna Brahe och Sparre.
Efter Simon Brehms död var vi några vänner som tog initiativ till att forma en fond som under några år skulle dela ut stipendier till unga lovande idrottsutövare. Ett av inslagen i insamlingsarbetet till denna fond blev en kyrkokonsert i Östra Ryd med Lill-Babs som Rune Pär tog initiativet till.
För mig blev den konserten något av en revolutionerande upplevelse. Inte så att Lill-Babs var extra fantastisk (hon är förvisso en mycket professionell och duktig artist) - nej det låg på ett helt annat plan.
Jag har ju växt upp och levt nära en kyrka som inte har varit särskilt tillåtande. Den svenska kyrkan excellerar i att ha förvandlat sitt "vardagsrum" till en syndabekännelsens högborg. När man kliver genom kyrkporten läggs ett tungt ok av världens alla synder över ens axlar, man hukar sig och talar - om alls - viskande och vördnadsfullt. Här fanns väldigt lite glädje.
Jag minns att jag satt på kyrkläktaren i Östra Ryd och efter Lill-Babs sista sång (hon hade blandat folkvisor och en och annan andlig sång och gjort det väldigt bra) så tog Rune Pär upp en kraftig applåd! Vi alla stämde in i den rungande glädjeyttringen under kyrkvalven. Denna applåd blev en total befrielse. Jag tror inte att det förkommit applåder i en svensk munsnörpande kyrka någonsin före detta tillfälle.
Senare i livet har jag varit i många katolska, anglikanska och amerikanska kyrkor (som förvisso lider av andra nackdelar) där jag upplevt att glädjen ändå tillåts finnas också i kyrkorummet. Där detta är just ett vardagsrum för samtal, skratt och - förvisso - också tårar. Men än idag snörps det på mun i många svenska kyrkor om någon tar upp en applåd efter en konsert t.ex. eller pratar och - ve - skrattar högt. Märkligt!
"Rune Pärs själavård var okonventionell och 'fuller av påhitter'. Han intog rödvin och och pängrich med sina konfirmander även utanför nattvardsgången och hade de livligaste synpunkter på både sex och kröken och äktenskapsbrott som kom Stockholms domkapitel att utfara i påminnelser om den rena och rätta läran" (Ur Röster i Radio).
Han väckte berättigad uppmärksamhet när han skrev till Påven och bad om en intervju om preventivmedel. Vatikanen hördes inte av. Inte ens då han skärpte tonen och pläderade för en kvinnlig påve. Som borde acceptera preventivmedel.
Rune Pär lämnade prästyrket och blev först journalist och sedan framgångsrik författare av framförallt historiska romaner där han uppnådde samma hantverksskicklighet som Per-Anders Fogelström och Lasse Widding och tillhör våra (inte minst sonens) ständigt återkommande "omläsningar".
Efter hustruns och min flytt från hufvudstaden, höll vi sporadisk kontakt med Rune Pär. Han var och hälsade på oss i samband med en författarafton i Mariefred som vi tagit initiativ till och han hjälpte vår son med en skoluppsats kring sin serie om Braharna och Sparrarna. Själv flyktade han huvudstaden och flyttade till Smedjebacken och sedermera till Falun där han numer bor.
Mats, Mariefreds legendariska bokhandlerska Britt Schölin med maken Bengt, vår dotter Filippa och Rune Pär.
Hoppas dock han överlever mig och kan förrätta min jordfästning. Då vet jag iallafall att den sker utan "överord"!