1

Kulle - vår tids Diva!

image40


Som en av vår tids och vårt lands största skådespelare måste man karakterisera Jarl Kulle.

Mina farföräldrar hade Anders de Wahl, mina föräldrar hade Gösta Ekman (d.ä.), Lars Hanson, Georg Rydeberg, Gunnar Björnstrand och Edvin Adolphson.

För min generation har Per Oscarsson, Allan Edvall, Max von Sydow, Jan Malmsjö och kanske framförallt Jarl Kulle varit dessa fixstjärnor.

Kulle kom från enkla bondeförhållanden i Skåne. En bakgrund som präglade honom genom hela livet. Hans ödmjukhet inför ett överordnat konstnärskap, hans kärlek till jorden och naturen, hans närmast socialistiska syn på rättvisa och solidaritet.

Samtidigt var han kompromisslös och professionell uti fingerspetsarna genom hela sin karriär. Och han prövade alla teaterns olika uttryck från svåraste O'Neill till lättsammaste operett.

Men han blev också vår tids stora diva. Den som var mer "stjärna" än andra. Den som krävde större hänsyn från andra än någon kollega.

Min kontakt med Kulle kom med Gripsholmsjubiléet 1987. Vi hade inom jubileumskommittén lyckats få tillstånd att använda Gustaf IIIs Teater för en föreställning. Den första egentliga sedan Gustaf IIIs dagar. Det satt långt inne och krävde medgivanden från fem olika men lika svårflörtade statliga institutioner.

Men vad skulle spelas? Kontakten med Kungliga Dramatiska Teatern var ofrånkomlig. Jag utsågs tillsammans med vännen Mille Schmidt att hålla i detta projekt. Men Mille hade så mycket annat så det blev mest jag. Först var tanken att man skulle framfört Gustafs egen pjäs om Drottning Kristina, men den var så erbarmeligt tråkig. Tanken uppkom då att låta den spirituelle Kajenn (Caj Lundgren) skriva en pjäs om hur Gustaf III repeterar sin pjäs på Gripsholm.

Pjäsen blev så bra att den kom att bli huvudnumret vid Dramatens eget jubileum året därpå. Rollerna kom att besättas av Dramatens "toppgarnityr" och på framsidesbilden från Dramatens jubileumsskrift ser ni "mitt" gäng!

image41

Från vänster: Ingvar Kjellson (tillika regissör), Birgitta Valberg, Sven Lindberg, Ulf Johansson (delvis skymd), Jarl Kulle, Sif Ruud (delvis skymd), Jan Malmsjö (delvis skymd), Anita Björk och Jan-Olof Strandberg.


Kulle fick rollen som Gustaf III - en kung vars kläder och peruker han iklätt sig vid flera tillfällen tidigare. Han var magnifik i rollen och fyllde till sista snärten upp den.

Jag följde några repetitioner i en sal på Dramaten och gudnåde den som harklade sig i kulisserna. Kulle blev svart i ögonen och röt till att han inte kunde koncentrera sig.

Teaterchefen Lars Löfgren berättade en gång när vi satt på hans tjänsterum – med det stora porträttet av Olof Winnerstrand från Gripsholmssamlingen på väggen –  att det kändes i hela huset när Kulle hade gått in genom sceningången mot Nybrogatan. Man visste att nu fanns han i huset. En energikälla av betydelse för teatern.

Vid kollationeringen på Gripsholmsteatern inträffade en lustig sak. Hela teatergruppen stod på scen utom Sif Ruud som satt med mig i parkettens dunkel. Sif Ruud var då en mycket vanligt förekommande "sagotant" på TV och bland skådespelarna på scenen stod Jan-Olof Strandberg som då också förekom varje vecka i TV-serien Goda Grannar där han spelade en avdankad överste.

Men Kulle var ju den främste i alla lägen.

Då kom en skolklass in och hyssjades på plats på bänkarna runt om Sif Ruud och mig. I dunklet såg de inte "sagotanten" och Kulle var för dem en okänd storhet, men "Översten"!
Att se Kulle svartna i ögonen när ungarna i talkör börjar ropa "Heja Översten", var en märklig upplevelse. Någon annan fick plötsligt huvudrollen.

Kulle hade också egen specialtillskapad loge på teatervinden medan de övriga fick samsas om de ursprungliga kollektiva dam- resp. herrlogerna. Kulles koncentrationskrav gjorde sig gällande.

I ett annat sammanhang kunde jag gå Kulle till mötes. Han blev rätt paff över hur lätt jag gjorde det (jag var förvarnad av dem som kände honom) och det fick honom lite ur balans och han tackade mig översvallande vilket upprepades när vi på hösten senare råkades på Dramaten och resulterade i ovanstående hälsning som ligger i Erik Wennerholms och Kulles utmärkta, men alltför tidiga memoarbok. Alltför tidig därför att så mycket av Kulles stora roller då ännu låg framför honom. Risken finns att den tiden aldrig blir beskriven.