De stora elefanterna.....

image55


Enn Kokk skrev i sin blogg nyligen om hur han insett att en ung person knappast hade en aning om vem Josephine Baker var. Jag påpekade att YouTube här faktiskt utför en kulturgärning genom att människor med film- och ljudsnuttar med alla dessa stora artister blir tillgängliga för oss alla - också för de unga som råkar öppna någon av dessa filmsnuttar och förvånade konstaterar att det funnit människor med artisteri och förmåga också före Idol-Danny. Tove (19 år) å andra sidan önskar sig att få uppleva Rolling Stones live. Det slår mig då att deras karriär som turneartister är precis lika lång som Josephine Bakers! Över 40 år!

Men detta fick mig att tänka på det märkliga jag faktiskt fått uppleva i mitt liv, nämligen att ha sett så många av "de stora elefanterna dansa". Caterina Valente ovan är en av dem.

Med Michael Jackson går den sista elefanten ur tiden. När Paul McCartney, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Celine Dion är borta - vem tror att någon av alla de fantastiskt duktiga unga artister som kommer fram i världens alla Idol-program någonsin kommer att få samma möjlighet att skapa sig "odödlighet" som "vår tids" stora, som blev - och förblev - stora hela sitt liv. Som ägnades näst intill statsbegravningar likt Gösta Ekman den äldre, likt Edith Piaf och Rudolf Valentino. Artister som "en hel värld" följde till graven.

När jag växte upp lärde jag mig vilka som varit mina föräldrars idoler: Mistinguette, Rudolf Valentino, Gösta Ekman, Ernst Rolf, Fridolf Rhudin och andra storheter. När mina barn växte upp tror jag de har en god bild av vilka hustruns och mina idoler var (delvis för att de var så dj-a bra att de fortfarande höll på...), som Beatles, Rolling Stones, Alice Babs, Paul Anka, Frank Sinatra och andra. Om Mistinguette och Karl Gerhard vet de intet.

Men hur är det med mina barnbarn? Kommer de någonsin ens att känna sina egna föräldrars idoler? Michael Jackson, Prince och andra?

Utbudet är ju så oerhört. En idols livslängd idag räknas väl snarare i månader än år. Att någon av dessa snabbproducerade artister skulle ha förmågan att sticka ut och nå en sådan status att de förblev idoler år efter år för att till sist hedras med statsbegravningsliknande avgång, känns helt overkligt.

Det är när jag tänker på detta som jag inser att jag varit med om något riktigt märkligt. Jag har redan under min uppväxt fått uppleva de stora framträda: Frank Sinatra, Sammy Davies J:r, Liza Minelli, Patachou, Georges Brassens, Maurice Chevalier, Marlene Dietrich (med en ung och okänd Burt Bacharach vid flygeln), Caterina Valente, Amalia Rodriquez, Edith Piaf, Josephine Baker, Alice Babs och Swe-Danes, Karl Gerhard, Zarah Leander, Git Gay, Diana Ross med Supremes (en verkligt upphetsande upplevelse att på "lilla" Berns, alldeles intill scenen få höra och se denna supertrio på höjden av sin karriär). Det har skett just på Berns, China, Scandinavium, Monacos fotbollsstadium, Trouvilles Casino, Konserthuset och andra platser. Med undantag av Piaf-konserten på ena halvan av Monacos fotbollsstadion och Sinatra på Scandinavium har det varit relativt små scener där närheten till artisten varit påtaglig. Jag har ju också sett Prince, Eric Clapton m.fl. på Globen där en frimärksstor leksaksfigur rörde sig på avstånd till musik ur högtalare.

Några gånger hann mina barn följa med och höra bror min och hans vänner jamma på liten jazzklubb i Gamla Stan i Stockholm. Det mest förvånande för dem var just närheten. Att kunna uppleva artisteriet, samspelet och spelglädjen på armslängds avstånd. Akustiskt och oförstärkt!

De allra flesta av de ovan uppräknade artisterna vet inte ens mina barn vilka de är! Och visst, det kan de inte gärna veta med alla de nya och än mer avancerade artister som kommit fram under deras tid. Att de gamle trängs undan och faller i glömska är ju bara naturligt. Men synd!

Jag plockar in några klipp från YouTube av Caterina Valente, Georges Brassens och Amalia Rodiguez. Av den sistnämnda finns inga "flyttbara" filmer, dem kan man bara se på YouTube. Sök gärna på alla dessa artister och upplev!

Kommentarer
Postat av: tove

Hej!
Vad roligt att du sa det där om Rolling Stones. Jag läste nämligen ganska nyligen om en man som hamnade i koma i slutet på 70-talet, och vaknade upp nu 2005. De frågade honom vad som var mest annorlunda med den "nya världen" - och svaret blev 1) mobiltelefoner och 2) det faktum att Rolling Stones fortfarande turnerade... Något av det sista han gjort innan han blev skadad var nämligen att gå på en Rolling Stoneskonsert.

Nej men, de är ju helt enkelt otroligt bra, och det roliga är ju just att det spänner över alla generationer. Jag menar, 45 år sedan, då var inte ens mina föräldrar födda...

/ Tove

2007-11-21 @ 10:09:02
URL: http://avalanche.blogg.se
Postat av: Berndt

:-)

2007-11-21 @ 18:57:22
URL: http://tiberg.wordpress.com
Postat av: Paulo Sempre

Obrigado!!! Amália-Portugal

2007-11-25 @ 04:44:48
URL: http://www.filhosdeumdeusmenor.blogspot.com
Postat av: Mats Werner

Hej Paulo!

Var det accenten som saknades? Ber om ursäkt. Bristande kunskaper i portugisiska ligger bakom! Felet rättat!

Men Amália sjöng enastående med eller utan accent!

Bästa hälsningar
MATS

2007-11-25 @ 09:06:37
URL: http://matswerner.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0