Scenens och foajéns primadonnor ur tiden

173556-18

På kort tid har våra två sista stora Primadonnor gått ur tiden. 

 

Den ena, scenens okrönta Glamourdrottning, Git Gay. 

Den andra, foajéns, lika okrönta Glitterdrottning, Alice Timander.

 

De var båda "förtjusande barn av sin tid". Git Gay - skolad inte minst av Karl Gerhard. Git blev den sista estradartist i vårt land (utanför operans värld) som hade förmågan, rösten och diktionen att kunna nå ut över en hel publik utan mikrofon eller annan röstförstärkning. 

 

Liksom för Die Zarah (Leander) hade den skolningen oerhörd betydelse för de framgångar de båda fick livet igenom.

 

Zarah på sitt sätt också en Primadonna, men framförallt en Diva. Git höll sig på revyns och cabaréns scener och blev där vår främsta prima donna, men aldrig någon riktig diva!

 

Få kunde som hon göra entré i utstyrslar som bara var helt otroliga. Strass och strutsfjädrar. Plymer och peruker. I denna sorts världssammanhang kunde Git väl mäta sig med sin samtids stora, t.ex. Josephine Baker.

 

Git Gay var en hårt arbetande och mycket professionell revy- och cabaréartist. Framförallt var det Göteborgarna som fick njuta av hennes musikaliskt bitska tungas spetsfundigheter.

Men som också tvingades uppleva personliga sorger och tragedier genom först dotterns och senare makens död.

 

Alice Timander - Teaterfoajéns attraktion nummer Ett. 

 

Som befryndad med det sekundära premiärlejonet, den framgångsrike "kändisadvokaten", var ju Alice alltid "The Competition" för mig, som jag skrev till henne för något halvår sedan. Den oslagbara. Vad kan någonsin en man - hur vacker kvinna han än har vid sin sida - ha att komma med mot ett sådant proffs som Alice Timander?

 

Men i "vårt läger" fanns ju också som en komplikation, Bengt Logardt, Alice förste man, som nära vän och också min tandläkare så länge jag bodde kvar i Stockholm.

 

Alice visste alltid hur hon skulle nå störst effekt med sin entré. Hon var ett lika sant proffs på sin sida prosceniet som Git någonsin på den andra.

 

Alice fick en fantastisk "upprättelse" genom det filmporträtt som gjorts om henne och som snart visas i repris i TV. Se det! Hon var verkligen långt från det själlösa våp som många trott. Inte minst hennes insatser för de hemlösa förtjänar beundran.

 

 

På något sätt blir ju dessa människor eviga, även om vi får nöja oss med tankens glitter och glamour i framtiden. För några verkliga efterföljare finns ju inte. Vår värld har definitvt blivit gråare - på båda sidor om ridån.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0