Konstnärsdonation?
En känd konstnär går runt i Strängnäs och söker ”ett rum” för sin konst som han vill donera. Helst till Strängnäs Kommun. Detta enligt en artikel i dagens Strengnäs Tidning (6/2-07)
Konstnären ifråga är en god sådan om än lite i skymundan. Han tillhör kanske inte heller de direkt ”folkkära”.
Konstnärer som i hög grad ägnar sig åt ”offentlig utsmyckning” och/eller jobbar i stora format, blir heller aldrig riktigt folkkära idag, eftersom de sällan producerar alster som ”gemene man” kan älska på hemmaplan. En brist som jag som f.d. gallerist många gånger påpekat för unga förmågor som stirrat sig blinda på de ”stora” uppdragen och de ”stora” formaten.
Anledningarna till att en konstnär vill donera sina livsverk till en offentlig mottagare kan variera. I bästa fall gäller det alla de verk som konstnären själv hållit för så bra att han/hon inte kunnat skilja sig från dem genom åren. I sämsta fall är det alla de verk som ingen velat köpa.
I vilket fall som helst är det som jag ser det tveksamt om Strängnäs Kommun ska ta emot en sådan donation. Med de starka krav som konstnären uppenbarligen har på hur verken ska exponeras, skulle det bli ett omöjligt åtagande för kommunen. Och fler konstverk i Sundbyladan vill vi ju inte ha utan tvärtom - färre.
Konst ska ses och avnjutas. Den ska vara fri att vandra mellan olika ägare för att fler ska kunna ta del av den. Donationer av stora konstsamlingar är en förlegad odödlighetsmetod. Den blir av dagens nödtvång en dammsamlare i magasin. Få kommuner skulle idag ha råd och möjlighet att som offentlig institution inrätta ett konstmuseum med fast samling.
Konstnärens önskemål om en ”fast plats” för Strängnäsgruppen är dock i sig en bestickande tanke, men inte i offentlig regi. Även målare, skulptörer och grafiker måste ställa om sig till ett kommersiellt tänkande. Ett konstmuseum måste därför kunna motivera sig själv som ett levande och föränderligt väsen som kan locka besökare från när och fjärran. Besökare som kan betala för sig. Och det är ingen omöjlighet även om konstnärer ofta påstår det.
Därför tycker jag att det vore renhårigast om Strängnäs Kommun artigt tackar för den vänliga tanken, men avböjer en donation.