"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa Björn.
"Jaså, Du är bror till vackra Karin!" sa min allianskollega Björn (med ett förflutet inom flygeriet och resebyråbranschen). Ett uttryck som jag hört från fler håll och som givetvis är sant. Min syster är vacker - och älskad!
Jag betonade också detta ord - älskad - när det gällde bror Lasse. Det beror på att vi växte upp i en familj där värme, kärlek och omtanke men också hänsyn, tolerans och nyfikenhet var ledord. Jag älskar verkligen mina tre syskon. Vi har alla stundtals haft - och har fortfarande då och då - totalkraschade relationer och när jag var liten och satt sönder en av brorsans Charlie Parker-78-or var jag inte vatten värd under många år men i grunden står vi alla varandra väldigt nära. Vi har kul åt samma saker.
Vi växte upp i en familj med stark släktkänsla. Vår farfar Oscar (som jag också ska skriva om) såg till att hålla familjehögtiderna på hög nivå.
Att fira jul ihop med såväl kusiner som sysslingar, farmor,farfar, mormor och morfar. Moster och morbror och farbror och faster och gammelfaster, var helt naturligt. Våra jular var i känslan inte långt från "Fanny och Alexanders".
Det började redan söndagen före jul då Mamma firade sin födelsedag. Alltid med stor mottagning för släkt och vänner. Alltid med något musikaliskt inslag, antingen med Mamma själv eller med oss barn eller som ett år då Mamma fått fatt på en dansk servitör som också hade en fantastisk sångröst och som sjöng operaarior för oss.
Egentligen fyller hon den 23e, men för att inte kollidera med julen alltför mycket så firas födelsedagen alltid en vecka före. På själva "dagen" gick Mamma och Pappa på Riche och åt lutfisk! På så sätt fick de sitt lystmäte och vi barn slapp utsättas för denna bristmat....
Julafton firades vanligtvis hemma hos oss som hade en stor våning. Vi kunde då vara uppåt 11 vuxna och 9 barn.
Tomten kom också till oss då. Och när jag säger Tomten så menar jag inte någon billig Butterickslösning utan TOMTEN! Han som satt mitt i NKs julskyltning i ljusgården och tog emot barns önskelistor.
Jag och -TOMTEN!
I själva verket var det NKs dörrvaktmästare Westerberg som skickats till Börje Lundhs perukmakeri vid Dramaten för att "göras" till NKs Tomte. Och när arbetsdagen var slut på Julafton (NK var öppet till någon gång på julaftonseftermiddagen) så var Herr Westerberg ombedd eller kommenderad (jag vet faktiskt inte vilket, men han var helt underbar och skickade mig då och då vykort föreställande sig själv som tomte "från Tomten") av vår farbror Tom Björklund (som var vice VD på NK) att vara Tomte för släkten Werner!
Ni förstår säkert vår sorg när Tomten efter många år gick i pension och vi fick ta till "hemmalösningar" med Pappa! Ett år var han en riktig budgetnisse. Visserligen med röd toppluva men istället för vitt böljande skägg med dito mustacher hade han med svart (inte ens röd!) tuschpenna skrivit "Mustasch" resp. "Skägg" ovanför och nedanför munnen! Men vår gamla tomtestav som följt släkten var ständigt på plats med sin stillsamma lilla pingla - den har jag nu själv när jag "tomtar" för våra barnbarn!
Annandagen gick av stapeln hos Farmor och Farfar så länge de levde och orkade. Samma gäng runt det gående julbordet. Farmors köttbullar är ännu oöverträffade! Ett recept som tyvärr försvann med henne och med den hushållerska som skötte farfar efter farmors död.
Nyårsafton firades vanligtvis hemma hos oss eller hos Faster och Farbror vid Norr Mälarstrand. Två dagar senare var det dags igen för då var det Faster Dudde som fyllde år och uppvaktades med stor mottagning. Även där var det alltid musikaliska inslag. Dock av en något högre dignitet än hos oss! Där var det Lille-Bror Söderlund och Olle Adolphson och deras likar som underhöll gästerna. Att Olle var där och tog sina första stapplande trubadursteg, berodde helt enkelt på att familjen Adolphson bodde i grannhuset. Mamma Mildrid hörde till såväl mina egna föräldrars som Faster och Farbrors bästa vänner. Pappa Edvin (avlägsen släkting till vår mor) var redan utflugen och skild. Olle var klasskamrat med bror Lasse, Hans syster dramatenaktrisen Stina (Kristina) med Brittmarie och lille Pelle (duktig fotograf) gick klassen under mig. Vid dessa mottagningar var huvuddelen av gästerna släkt i någon form.
Idag vet knappt mina barn vilka kusiner de har. För oss tillhörde såväl sysslingar som bryllingar och "krånglingar/trasslingar" det regelbundna umgänget.
Det intensiva julfirandet avslutades med Julgransplundring hemma hos Farfar Oscar på Kungsholmstorg. Där var det fantasterier av osedvanligt slag. I all synnerhet sedan Farmor dött 1944 då Farfar vågade leva ut sitt leklynne till fullo. Han hittade alltid på något festligt tema. Ett år hade han dragit ut den konstgjorda brasan ur öppna spisen och ut på golvet. Runt den var små Wigwams uppställda. Alla barn - och vuxna - fick förse sig med fjäder i håret och krigsmålning i ansiktet. Omsvepta med filtar satt vi sedan runt lägerelden och smidde planer! Ett annat år var det järnvägstema och man köpte biljetter till tåget i särskild liten lucka. Farfar förvandlade hela sin våning inför dessa fester. Sitt barnasinne behöll han intakt till sin död 1953.
Här står Farfar Oscar i "scenöppningen" som Julgransplundringsgeneral framför sin "ensemble" som just framfört en variete för släktens damer och herrar. Karin står till höger bakom Farfar iklädd basker och mustasch och har förmodligen just uppträtt i något franskorienterat nummer. Själv står jag längst fram bredvid Farfar.
Men nu var det Vackra Karin det gällde. Med undantag av Lasse, gällde att vi syskon ofta sjöng till pianoackompanjemang av Mamma. Varje år till Fars Dag gick vi fyra syskon till Vitaphone, Svala & Söderlund eller BRA-studion för att spela in en skiva med sång och musik till Pappa. Lasse tog hand om den övriga musiken! Det var alltid lika kul.
Varken sången eller egentligen musiken var nog riktigt Karins melodi. Däremot jobbade hon mycket med händerna. Hon kom in på Konstfack keramiklinje men flyttade efter något år över till textil och gick ut därifrån med goda betyg. Hon är en duktig tecknerska och målade inte oävet.
Karins porträtt av mig som Hopalong Cassidy ritades när hon var 15 år. Jag var 11. Några år senare såg jag ut så här på en skiss:
Om min bror Lasse förde in mig i bohemiska jazzmusikkretsar så tog mig storasyster Karin vid handen in i storstadens mondäna salonger där kändisar av alla de slag minglade.
Det var i och för sig inte något vi var ovana vid. Våra föräldrar hade i sitt umgänge åtskilliga författare, operastjärnor och dito -direktörer och -regissörer, skådespelare och annat "löskerfolk". Det gjorde att vi redan som barn insåg att också "kända" människor faktiskt är bara just - människor.
Karin hade också börjat teckna mode på Beckmans. Detta blev inkörsporten till div. modell- och mannekänguppdrag. Snart hade hon fiskats upp av Sveriges Mannekängmamma, stilikonen Kim Söderlund och blev raskt en av Sveriges tio-i-topp-mannekänger. Hon började också skriva om skönhetsvård i Damernas Värld (där då även kusinen Birre Söderhjelm jobbade. En annan kusin och nära vän till Karin genom livet, Tonie, sedermera gift med först konstnären P-G Thelander, därefter med fotografen Claes Lewenhaupt och efter hans bortgång med konstnären Carl-Fredrik Reuterswärd (någon frågade elakt om hon samlade på grafiker), frilansade också på tidningen.).
Karins genialt enkla skiss av bror Lasse vid pianot i 50-talsstubb, möjligen Roffe Hultqvist på saxofonen medan basen säkert trakterades av Göran Pettersson eller Stefan Landoff.
Karin och jag i dansens virvlar på 60-talet.
En dag träffade hon stjärnadvokaten och "meste ungkarlen" Henning Sjöström, som föll pladask. Det blev ett bröllop som hette duga.
Med Henning förändrades hela familjens liv kan man nog lugnt säga. Henning och Pappa var kollegor och när Pappa pensionerade sig och Henning hade åtagit sig det stora Neurosedynmålet hjälpte han Henning med att juridiskt sammanställa allt processmaterial. Den unge Leif Silbersky som då jobbade som notarie hos Henning har alltid kallat Pappa för sin egentligen mentor.
För mig var det spännande år. Jag gick i gymnasiet (då och då....) och kunde tidvis disponera Hennings Thunderbird och sedermera Rolls Royce till och från plugget vilket givetvis inte gick helt obemärkt förbi. Eftersom jag alltid stått Karin nära kom jag även in i Hennings liv. Jag hade planer på att plugga juridik efter studenten, så Henning lät mig fungera som "springnotarie" (en eufemism för springschas....) på kontoret, där jag efter ett tag hade eget skivbord.
"Bokförlaget Sjöström § Sjöström" med den första utgåvan!
Henning skulle då ge ut sin första bok på eget förlag. En fackbok som hette Skilsmässor och Underhåll. Detta förlag ägdes formellt av Karin och sköttes praktiskt av mig. Också hans första - och oöverträffat bästa - memoarbok gav vi ut på förlaget.
När Florence Stephens, Husebyfröken, blev hans klient hände det alltsomoftast att hennes många och långa telefonsamtal, som framförallt krävde lyssnande, tålmodighet, artighet och någorlunda uppmärksamhet, kopplades in till mig. Fröken var bl.a. missnöjd med den journalist som hon avtalat med om en memoarbok. Det ledde så småningom till en överenskommelse att Karins förlag skulle ge ut den istället. Också där fick jag fungera som "spindel i nätet" mellan alla inblandade.
För att få hyfs på det material som journalisten lämnade efter sig, anlitades Lasse Widding, som då var ung och lovande Expressen-reporter och som dessutom hyrde sommarstuga ute hos Karin och Henning på landet. Detta var dock en länge väl förborgad hemlighet eftersom Lasses anställningskontrakt på Expressen förbjöd slika utvikningar. Han var ju då långt ifrån den väletablerade författare han skulle komma att bli och var starkt beroende av sin lön från tidningen.
Den så småningom färdigställda memoarboken kom att avslutas med ett kapitel som i fablens form häcklade de "kavaljerer" som dansade runt Husebyfröken, i form av humlan (Frökens förmyndare) och andra mer eller mindre lättidentifierade figurer. Boken, vars namn blev "Kungar, torpare och Kavaljerer" (se dedikationen ovan) blev mycket uppmärksammad och Karin som förläggare hotades med ärekränkningsåtal för den elaka fabeln som återgavs i de flesta media. Karin hade själv ritat illustrationerna. Själv blev jag av den ursprungligen tänkta spökskrivaren i tidningen "Se" utpekad som en av dem som "suttit på Skärfsta och totat ihop fabeln". Inga kommentarer!
Fröken själv myste av all uppmärksamhet. Hennes enda invändning mot boken var den underfundiga porträttbild vi valt för omslaget. Iklädd stråhatt och med en fundersam min var det ett mycket bra porträtt. Men hon vägrade att acceptera bilden. Vi fick helt enkelt dra in första upplagan och trycka en ny med ett trist och platt men mer "representativt" foto på omslaget.
En annan av Hennings verksamheter var boxningen. Han hade just blivit ordförande i Svenska Boxningsförbundet och ville skapa en supporterklubb av klass för att höja statusen på svensk boxning.
Det blev Boxningens Supporterklubb som skulle sitta på blåa kuddar vid Ringside vid alla större boxningsevenemang. Den skulle bestå av "det Stockholm som rör sig". Henning lanserade ett nytt sätt att binda medlemmar. En normal årsavgift i en klubb på den tiden låg runt en tia. Henning lät istället de presumtiva medlemmarna skriva på ett treårsavtal om 200 kronor årligen, vilket ansågs som oerhört mycket för ett medlemskap.
Men medlemmarna strömmade till. "Alla" ville vara med. Kanske hjälpte det att styrelsens medlemsvärvning gärna skedde under muntrare - och kanske inte alltid helt "medvetna" former på olika parties....
Dåvarande chefen för skivbolaget Karusell, orkesterledaren i Hylands Hörna m.m. Simon Brehm blev ordförande och jag blev sekreterare och skattmästare och sedan var det lite annat advokat- och skivbolagsfolk i styrelsen.
Simon Brehm, Advokaten Axel Wahlberg, Advokaten Henning Sjöström, Mats och hukande framför "Gentleman Jim": Karin.
Det hektiska nöjeslivet och framförallt det faktum att Karin och Henning fortfarande hade sin bostad i kombination med advokatbyråns kontor, tärde på äktenskapet. Deras sängkammare var den gamla jungfrukammaren innanför köket och när Karin skulle göra sin morgontoalett fick hon konkurrera om badrummet och köket med fyra advokater och tre-fyra sekreterare!
Karin hade träffat en annan man, chefen för Europas för att inte säga världens då största charterflygbolag, Transair, Gösta Ellhammar och med honom gifte hon om sig.
För mig innebar det att jag inte längre hade Hennings Thunderbirds eller Rolls Royce att glänsa i. Jag hade förvisso av Karin köpt mig en egen liten röd Triumph Spitfire men det var inte heller illa att kunna ratta Göstas jättelika Cadillac över Bulltoftafältets asfalt i full karriär. På den tiden fanns inte några säkerhetsrestriktioner som jag märkte. Det var bara å' åk - bland alla flygplanen!
Mats, Karin och Gösta på Jägersro för att heja på Göstas häst Scott Brodde. Som vann!
Henning valde så småningom att istället gifta om sig med min och min hustrus ungdomsvän Kerstin Sandels.
Uppdraget i Boxningens Supporterklubb hade jag kvar till 1967 då efter Simons alltför tidiga bortgång, övriga styrelsen beslöt lägga ner klubben. Ingemar Johansson och Carl-Gustaf Lindstedt försökte hålla liv i den något år till med hjälp av några entusiaster, men glädjen försvann med Simon och klubben avsomnade för gott.
Ovan: Karin med Josephine Baker i soffan på Skärfsta.
Nedan: Vid ett annat tillfälle i samma soffa: Mats, Londonklubben "Pair of Shoes" ägare Eric Steiner, Karin och dåvarande "Helgonet", sedermera "James Bond" - Roger Moore.
Men även Gösta försåg mig med jobb vid sidan av studierna. Jag blev "Direktörsassistent" på det lilla affärsflygföretaget Ell-Air som var det första som lanserades som just ett exklusivt affärsflyg. Vi samarbetade med Nyge-Aero i Nyköping som var Pipers svenske agent. Bl.a. fick jag konstruera den på den tiden synnerligen omfattande friskrivning som förekom på baksidan av alla flygbiljetter. Jag satt ett par dagar med Professorn Jakob Sundberg för att med hans hjälp få texten korrekt. Mycket skulle rymmas på liten yta och ingen kunde någonsin läsa allt utan mikroskop! Som pilot hade vi våghalsen Olle Ringstrand som varit den förste att flyga enmotorigt över Atlanten. Han flög sedermera ihjäl sig i Biafra där han jobbade samtidigt med flyglegenden Carl-Gustaf von Rosen. Dock på olika sidor i striderna.
Ell-Airs Piper Aztec. "Sierra Echo-Echo Papa Hotel" som fortfarande finns vid flygteknikerskolan i Nyköping. Till vänster piloterna Lars-Erik "Tojje" Engstrand och Olle Ringstrand med Mats emellan sig. På väg in i planet är först Gösta och därefter en presumptiv kund i Kristianstad.
Det blev ett drygt halvårslångt äventyr innan Gösta istället kom att ägna sig åt det danska flygbolaget Internord.
Karin har levt som hon lärde i sin skönhetsspalt i Damernas Värld och besitter fortfarande en obestridlig skönhet utan några konstlade ingrepp. Hon är tvåbarnsmor, fyrbarnsmormor och lever sedan Göstas bortgång ensam kvar i Malmö där hon numer fungerar som mycket aktiv omhändertagerska av sina barnbarn.