0

In Vino Veritas – vännen Carl Jan Granqvist på Grythyttan.

image64

Mitt första möte med Carl Jan Granqvist var rätt festligt. Vi hade tidigt läst om Carl Jan och hans Gästgifvaregård i Grythyttan. Om hur han räddat det gamla värdshuset från ett öde "värre än döden" - rivning för att bereda plats för Konsum. Om hur han efter renovering fyllt stället med antikviteter och inrett allt med en högst egen och personlig stil. Stort stöd hade han av ortens starke man, Artur Lindqvist (1897-1983) som också var den som först reagerade mot den tänkta rivningen och tog kontakt med Carl Jan. Artur var en intressant person i sig. Han var den som skapade de klassiska Grythyttemöblerna på 30-talet och byggde upp Grythyttans Möbelfabrik som fortfarande drivs av hans söner. Han var en ivrig hembygdsforskare på äldre dar och höll inspirerande föredrag för Gästgifveriets gäster. Han hade sitt eget bord i en av matsalarna och åt sin middag där mest varje dag.

image65
Artur Lindqvist (med hörapparat) och Carl Jan i samspråk.


Artur och Carl Jan grep in i en tid då Scandic-hotellen rullade ut sin likriktningsmatta över Sverige på 70-talet. Vi blev givetvis nyfikna och började med att skicka dit Svärföräldrarna för en första koll. Den utföll till belåtenhet och det blev dags för vårt eget besök.

Vi installerade oss i det trivsamma hörnrummet mot torget. Allt var tip-top utom en enda sak! Så när vi på väg ner till middagen, för första gången stötte ihop med denne förnyare av svensk gästgifvartradition, en påtaglig yngling i sina bästa år och han välkomnade oss och frågade om allt var till belåtenhet kunde jag inte låta bli: "Allt är toppen men jag är förvånad över det usla toalettpapperet!" Carl Jan replikerade omgående: "Jaså, är Du ömstjärtad!"

Att jag slog ner på just det hårda och ogästvänliga toalettpapperet, hade sin bakgrund i ett studentikost projekt som en gymnasie- och studentkamrat och jag bedrivit och som innebar kartläggande av Stockholms Hotell- och restaurangtoaletters utformning och användarvänlighet med speciell inriktning på var toalettpappershållaren var placerad. Vi hade funnit att i de flesta fall verkar inredningsarkitekter ha tagit sig en powernap just när dessa skulle placeras eller funnit ämnet så trivialt att de överlåtit uppskruvande och placering åt byggkillarna. Hur som helst måste man många gånger ha akrobatiska talanger eller riskera att falla av toalettstolen för att komma åt pappershållarna.

Carl Jans avväpnande och glada replik fick oss på fall och vi blev omgående goda vänner. Under ett tiotal år kom vi att fira nyår på Grythyttan med några undantag. Alltid familjärt, varmt, välkomnande och professionellt. Våra då rätt små barn älskade stället och precis som jag själv på min barndoms pang, så gick de - om inte köksvägen, så dock - via Carl Jans goda "tanter" som fanns med hela tiden. Hans härliga Mamma + Valborg, Greta och Sickan.

Carl Jan fullföljde under sina år på Grythyttan den härliga svenska gästhemstraditionen. D.v.s. man gavs känslan att vara gäst i ett hem där man umgicks med övriga gäster i gemensamma utrymmen , med en närvarande värd/värdinna istället för att var och en försvinner in på sina rum som idag på hotell. Innan Carl Jan började lägga under sig större delen av centrala Grythyttan, var också gästskaran av det mindre och mer intima slaget.

I min barn- och ungdom hade jag fått rikliga tillfällena att uppleva denna herrgårdspensionatsstämning. Framförallt hos Gerda Aschan på Ehrendals Bruksherrgård utanför Gnesta där familjen vistades varje sportlov, några veckor på sommaren och en och annan helg dessemellan, under många år. Bland Tant Gerdas gäster fanns många intressanta människor - också för oss yngre. Författare som Lasse Widding (som jag skulle komma att jobba nära), Nils-Magnus Folcke, Brita af Geijerstam och Jasha Golovanjuk. Konstnärer som Louis Sparre och Rut Hillarp.

Carl Jan anordnade även speciella program för oss. T.ex. bodde författaren Sven Stolpe ofta på Grythyttan och kunde hålla ett föredrag för oss om t.ex. Drottning Kristina som var ett av hans specialområden. En otroligt intressant människa med ett enastående skarpt intellekt. Mycket musik, t.ex. sjöng Tatiana Angelini (Snövits röst i Disneyfilmen) för oss när hon bodde där med sina båda döttrar.

En annan intressant bekantskap var storbyggmästaren Harry Karlsson och hans fru från Lund (Föräldrar till författaren Anna Wahlgren och byggmästaren Sven Harry Karlsson). Eftersom Hillevi Karlsson varit elev hos min gammelfarbror Calle Werner ("kändare än Lundadomen") fick vi en kul kontakt som ledde till att jag fick ett ex av hans fina bok "Den långa vägen":
image71

Ett nyår var vi bjudna att fira med Carl Jan och hans privata vänner nere i vinkällaren. Bland dessa var Margot och Sven Trädgårdh som på den tiden drev vinimportörsföretaget Vin-Trädgårdh (sedermera lite solkat av en senare ägare). Sven stod för kvällens absoluta höjdpunkt. Innan detta tillfälle hade hustrun och jag ett rätt svalt vinintresse. Genom att vi båda var något av frankofiler var vi dock långt ifrån ointresserade av att dricka vin, men nu stod vi inför en klassresa av oanat slag.

Sven bjöd på ett av världens verkligt stora viner, Chateau Cheval Blanc, och därtill av en 30-talsårgång som han sade att "dess like kommer ni förmodligen aldrig att få smaka ".

Egentligen rätt taskigt av honom! Han borde ha förstått att han den kvällen startade den eviga jakten på vinupplevelsen som någorlunda kunde matcha den Nyårsaftonens. Aldrig mer skulle Valpolicella och Dao tillåtas rinna ner i våra strupar. Livet blev helt enkelt lite dyrare! Men ack så mycket godare!

Snart hade vi startat en sektion av Munskänkarna i Mariefred och inköpte fantastiska viner för gemensamma provningar. Jag måste dock
tillstå att vi aldrig förföll till Knut-Christian Gröntofts och Carl Jans vokalbulär med "svettig häst" och liknande. "Fuktig potatiskällare" var nog så långt vi sträckte oss. Vi fick en silverkåsa som ordenstecken från Munskänkarna. Vid en träff i Stockholm frågade jag underdånigt en herre som hade andra färger på bandet som kåsan hängde i om halsen vad man måste genomgå för att uppnå höjden av dessa färger. "Det är bara att betala medlemsavgiften ett antal år". Jaha!

När vi gjorde en resa genom Frankrike någon sommar senare var givetvis besök på olika vingårdar ett måste. Ett av våra favoritslott var en liten familjeegendom som heter Ch L'Enclos. Ligger på gränsen mellan St. Emilion och Pomerol. Dit kom vi oanmälda och fann hela huset tillbommat. Vi knackade givetvis på och efter en stund öppnades ett par fönsterluckor på övervåningen och en äldre dam stack ut huvudet och frågade vilka vi var. Sedan vi berättat meddelade hon att hon var mormor i huset och att dottern och mågen just åkt till BB för att föda en ättling. Kunde vi komma tillbaka om någon vecka?

Vidare just till Ch Cheval Blanc! Vid det laget var våra tre barn ganska urlessa på vingårdar och ville åka till havet. De satt kvar ute på gräsmattan utanför ("Måste ni verkligen gå in här också") och surade medan vi fick en visning av favoritslottet.

Ett annat vinäventyr av det mindre lyckade slaget blev det också då vi genom Carl-Georg Crafoord (då svensk avgående ambassadör i Spanien och bror till vår vän John Crafoord, dåvarande slottfogde på Gripsholm) blev delägare i en spansk bodega i Ribeira de'l Doro-distriktet. I området framställs ett av världens prestigeviner och stora pengar lades ner för att matcha detta. Dock gick expansionen lite för snabbt och allt hängde nog inte med i snurren utan det hela tog en ände med förskräckelse. Idag äger den gamla aktieägarkretsen tillsammans 15% av bodegan med ett tveksamt värde. (Tillägg 2023: I år beslöts lägga ner "aktieägarföreningen" sedan bodegan gått i konkurs. Utrustningen har inköpts av en konkurrent som också kommer att behålla varumärket Montevannos. Själva ska vi medlemmar anordna en brakfest för pengarna som är kvar i föreningskassan och som inte gått åt till alla de goda årmötesmiddagarna med goda viner.)

En gång damp Carl Jan ner hos oss i Mariefred på väg hem från Stockholm. Plötsligt fick han syn på en byst föreställande min farfar Oscar på min kontorshylla och frågade vem den föreställde. När jag berättat sa han: "Kom" och vi gick ner till hans bil där han öppnade bakluckan och vad ligger där om inte en identisk farfar! Den var verkligen mycket lik och ändå inte. Carl Jan hade just köpt den hos en antikhandlare och blev lika förvånad som jag. Båda bysterna var gjorda av en invandrad italienare vid namn A. Moretti på 30-talet och uppenbarligen for denne konstnär land och rike kring och modellerade generalkonsuler och majorer efter i stort sett samma mall. Men med obetydliga skillnader i dragen fick han fram en porträttlikhet i varje enskilt fall.

image70
Carl Jan och Knut-Christian flankerar hustrun vid middag hos oss i Mariefred. Jag vill minnas att vi då också knäckte en liten flaska Crofts vintage port från 1927, importerad av Grönstedts vinagentur, som jag hade fått efter min pappa.

1987 kom våra vägar att åter korsas då jag ingick i Gripsholmsföreningens Jubileumskommitté för slottets 450-årsjubileum vid Larsmäss. Vi planerade en historisk bankett för 150 personer i Rikssalen. Uppdraget gick till mat- och kulturhistorikern m.m. Åke Livstedt som vi också tidigare ofta mött på Grythyttan tillsammans med hans härliga mamma Greta, och till Carl Jan.

Det blev en av duons mer genuint fantastiska historiska spektakel. Med nyskriven musik av Sven-Erik Bäck som spelades utanför Rikssalen med märkliga klangeffekter. Med mat från alla århundraden och mat som den kunde ha varit. Varje rätt serverades i procession med marskalk i täten. Eftersom slottet inte på något sätt fick förändras hade Carl Jan & Co varit tvungna till smått extraordinära åtgärder för att få det hela att fungera. Bl.a. hade Nedre Rustkammaren (som fungerade som Stålarms och Kurcks fängelsecell) i Griptornet helt inplastats. Runt öppningen i golvet genom vilket förr kanonkulor och krut hissades upp hade ett mobilt uppvärmnings- och serveringskök etablerats så att serveringspersonalen kunde gå runt för att få med sig allt och för att serveringen skulle kunna flyta som ett löpande band. En mathiss installerades i golvöppningen genom vilken leveranser kom av förberedd mat. Mellan varven hade serveringspersonalen (75 st = en per två gäster) sina väntplatser i den smala tegeltrappan utanför Rustkammaren. På trappstegen låg prydligt deras vita vantar, meny och schema.
 
Tore Wretmans dotter Ann-Sofi berättade en gång för mig hur hon varit på en bankett som Carl Jan och Åke arrangerat och hur hon som krögare och krögardotter reagerat när hon fick se en vitbehandskad serveringshand sträckas fram med matfatet. Eftersom hon visste vilken omöjlighet det var att få professionell serveringspersonal att använda vantar med tanke på risken att fat skulle kunna glida iväg om inte handfukten höll dem på plats, vände hon sig om och beskådade serveringspersonalen och konstaterade - som hon uttryckte det - att det inte fanns en enda som inte hade akademisk examen! De var alla Carl Jans och Åkes personliga vänner, advokater, läkare, konsthisoriker och arkeologer. Så var det också här.

Supén avslutades med en tårta föreställande slottet. Men dessförinnan hade vi alla - inkl. kungaparet - blivit höggradigt överraskade av herrarnas stora och välbevarade hemlighet! Ur den gigantiska sufflén som bars in hoppade plötsligt ingen mindre än Jan Myrdal upp i form av Gustav Vasa deklamerande en dikt till jubiléet och sin "efterträdarens" ära. DET var en verklig "achievement"! Att få den starkt antirojalitstiske Myrdal att hedra en kung - utkädd till en annan!

image69
Carl Jan blir en del av väggen när hans vänner övar serveringsprocession i Rikssalen.

Åren har gått och vi har då och då stött på varandra igen. En gång då han plötsligt jäktade perrongen fram i Strängnäs för att hinna med det tåg jag just anlänt med. Vi hann bara ropa HEJ!
 
När hustrun och jag en gång åkte tåg till Göteborg och "Chess" på Göteborgsoperan hade vi beställt plats i en "tyst kupé" men en herre satt hela tiden och pratade högt i telefon. Vi kände givetvis igen rösten och när samtalet var slut fick vi ett långt glatt samtal (inte heller så tyst...) med vännen Carl Jan.
 
När ABBA-huset på Djurgården invigdes var jag inbjuden tillsammans med Kerstin Bagge som representanter för Monica Zetterlundsällskapet. Carl Jan var också där och kom tillsammans med Alexandra Charles. Vi satt en stund under kvällen och fick en trelvig pratstund som alltid. Och senast häromdagen (10 september 2023) kramade vi om varandra på urpremiären på Änglagård på Oscarsteatern. Han blev inte så glad när jag sa att jag inte tyckte att bysten av honom som satts upp på torget i Grythyttan gjorde honom rättvisa. Själv var han så nöjd med den....

Första Vinboken som Carl Jan och Knut-Christian skrev 1985 "releasades" för övrigt just i Gripsholms Kronkök.
 
Här ses jag med den svenske "vinkungen" Anders Åkesson flankerade gemensamma vännen jazzorganisten och sångeskan Merit Hemmingsson vid Gripsholmsjubiléet 1987. Anders hade då tagit fram ett "svenskt" mousserande vin, Cuvée Gripsholm som serverades vid den kungliga supén. 20 år senare öppnade jag ytterligare en bevarad flaska i samband med att delar av jubileumskommittén återsamlades. Vi kunde konstatera att vinet hade utvecklats, att bornyren var fantastiskt fin och att smak och doft fortfarande var höggradigt njutbar.
 
Ann, Carl Jan och Carl Jans son Carl Johan på Carl Jans 70-årsmottagning 2016.