Personligt ansvar?
Skolministern Jan Björklund berättade i en TV-debatt när han var skolborgarråd i Stockholm om en förälder som ställt sig upp och ondgjort sig över att deras barn var ute så länge och drev på sta?n om kvällarna och "vad tänkte kommunen göra åt det"?
Jag läser i tidningen om någon stackars människa som blivit "pålurad" aktier av en bankrådgivare. Aktier som förlorat i värde och "var det nu inte på tiden att samhället lagstiftade" mot dålig rådgivning och inrättade någon slags försäkring för dessa offer för kapitalismens avarter.
En annan dag har en åldring ramlat och dött på ett äldreboende. Larmet har utlöst och kvitterats av personalen under FYRA dagar utan att någon brytt sig om att titta efter vad som skett. När verkligheten uppdagas, vad sker? Jo, personalen som på ett exempellöst sätt åsidosatt sina åligganden, blir föremål för en krisgrupps omsorger! "Man hade inte förstått", "Man hade inte fått tillräckliga instruktioner"!
"Vad gör samhället?"
Men Hallå! - Lyser en ilsken röd larmlampa kväll efter kväll och någon sätter sin kråka på ett formulär kväll efter kväll utan att reflektera över vad lampan och kvittensen kan betyda! Hur svårt kan det vara? Vart är vi på väg?
Exempel efter exempel. Dagligen får vi dem.
Inte tänka själva. Inget eget ansvar. Kräv ett samhällskydd för varje obehaglighet som kan drabba oss. Gör vi fel - sätt in stöd- och krisgruppen! För oss - inte för dem som drabbats av våra tillkortakommanden. Inrätta en samhällelig försäkring så att vi själva inte heller riskerar att behöva betala de skador vi åstadkommer eller som blir följden av våra egna ställningstaganden.
Vi lindas in i bomull och skyddas från allt ont.
Hur ska vi kunna leva på ett sådant sätt. Utan något personligt ansvar? Vad blir vi för slags människor? Att alltid kunna skylla på någon annan. Och då helst anonyma företeelser som "samhället" eller "ledningen".
Nej, det är dags att vi börjar utkräva ansvarstagande av oss själva och varandra. Ingen som på ett flagrant sätt underlåter att göra sitt arbete eller fullfölja sina åtaganden ska kunna undgå en påföljd.
Om vi förväntas uppsöka gatukontoret i varje ort vi besöker för att sätta oss in i dess parkeringsbetämmelser för att undvika P-böter (för så är lagen faktiskt!) och om det är en självklarhet att den som startar en verksamhet förväntas ta reda på vilka regler som gäller, är det banne mig inte för mycket begärt att den som skaffar barn, som accepterar ett erbjudande eller som åtar sig ett arbete/uppdrag också kan förväntas själv ta reda på vad detta kräver.
Jag läser i tidningen om någon stackars människa som blivit "pålurad" aktier av en bankrådgivare. Aktier som förlorat i värde och "var det nu inte på tiden att samhället lagstiftade" mot dålig rådgivning och inrättade någon slags försäkring för dessa offer för kapitalismens avarter.
En annan dag har en åldring ramlat och dött på ett äldreboende. Larmet har utlöst och kvitterats av personalen under FYRA dagar utan att någon brytt sig om att titta efter vad som skett. När verkligheten uppdagas, vad sker? Jo, personalen som på ett exempellöst sätt åsidosatt sina åligganden, blir föremål för en krisgrupps omsorger! "Man hade inte förstått", "Man hade inte fått tillräckliga instruktioner"!
"Vad gör samhället?"
Men Hallå! - Lyser en ilsken röd larmlampa kväll efter kväll och någon sätter sin kråka på ett formulär kväll efter kväll utan att reflektera över vad lampan och kvittensen kan betyda! Hur svårt kan det vara? Vart är vi på väg?
Exempel efter exempel. Dagligen får vi dem.
Inte tänka själva. Inget eget ansvar. Kräv ett samhällskydd för varje obehaglighet som kan drabba oss. Gör vi fel - sätt in stöd- och krisgruppen! För oss - inte för dem som drabbats av våra tillkortakommanden. Inrätta en samhällelig försäkring så att vi själva inte heller riskerar att behöva betala de skador vi åstadkommer eller som blir följden av våra egna ställningstaganden.
Vi lindas in i bomull och skyddas från allt ont.
Hur ska vi kunna leva på ett sådant sätt. Utan något personligt ansvar? Vad blir vi för slags människor? Att alltid kunna skylla på någon annan. Och då helst anonyma företeelser som "samhället" eller "ledningen".
Nej, det är dags att vi börjar utkräva ansvarstagande av oss själva och varandra. Ingen som på ett flagrant sätt underlåter att göra sitt arbete eller fullfölja sina åtaganden ska kunna undgå en påföljd.
Om vi förväntas uppsöka gatukontoret i varje ort vi besöker för att sätta oss in i dess parkeringsbetämmelser för att undvika P-böter (för så är lagen faktiskt!) och om det är en självklarhet att den som startar en verksamhet förväntas ta reda på vilka regler som gäller, är det banne mig inte för mycket begärt att den som skaffar barn, som accepterar ett erbjudande eller som åtar sig ett arbete/uppdrag också kan förväntas själv ta reda på vad detta kräver.